PERSEDELPÅSE

Volkheimer har gått. Väskan ligger på hallbordet. Hon kan knappt se på den.

Jutta hjälper Max på med pyjamasen och pussar honom godnatt. Hon borstar tänderna, undviker att se sig i spegeln och går tillbaka ned och ställer sig och tittar ut genom fönstret i ytterdörren. I källaren kör Albert sina tåg genom det pedantiskt målade landskapet, genom tunneln, över den elektriska klaffbron; det hörs bara svagt häruppe, men det är ett oupphörligt ljud som tränger igenom husets träbjälkar.

Jutta tar med sig väskan upp till skrivbordet i sovrummet och ställer den på golvet och rättar ännu ett av sina elevers prov. Sedan ett till. Hon hör tågen stanna och sedan återuppta sitt entoniga brummande.

Hon försöker rätta ett tredje prov men kan inte koncentrera sig; talen flyter över sidorna och samlas längst ned i obegripliga högar. Hon tar upp väskan i knäet.

När de var nygifta och Albert åkte i väg på sina tjänsteresor brukade Jutta vakna före gryningen och minnas de första kvällarna efter det att Werner gett sig av till Schulpforta och än en gång uppleva den skarpa smärtan av saknad.

Med tanke på hur gammal väskan är går det lätt att dra upp dragkedjan. Inuti ligger ett tjockt kuvert och ett paket inslaget i tidningspapper. När hon tar av pappret hittar hon ett miniatyrhus, högt och smalt, inte större än hennes knytnäve.

Kuvertet innehåller anteckningsboken hon skickade honom för fyrtio år sedan. Hans bok med frågor. Den hopträngda, minimala handstilen där varje ny bokstav ser ut att slutta lite längre uppåt. Teckningar, diagram, sidor med listor.

Något som ser ut som en köksapparat driven av cykelpedaler.

En motor till ett modellflygplan.

Varför har vissa fiskar morrhår?

Är det sant att alla katter är grå när ljuset är släckt?

Varför dör inte alla fiskar när blixten slår ned i havet?

Efter tre sidor måste hon slå igen anteckningsboken. Minnena tumlar ut ur huvudet på henne och faller ut över golvet. Werners lilla säng på vinden, väggen ovanför den som var tapetserad med hennes teckningar av fantasistäder. Första hjälpen-lådan och radion och ledningen som gick ut genom fönstret och genom takskägget. Nere i källaren far tågen fram genom Alberts trevåningskonstruktion, och i rummet bredvid utkämpar hennes son olika slag i sömnen med mumlande läppar och fladdrande ögonlock, och genom en viljeansträngning förmår Jutta talen att åter hitta sina rätta platser på elevernas prov.

Hon öppnar anteckningsboken igen.

Varför håller en knop?

Om fem katter fångar fem råttor på fem minuter, hur många katter krävs det då för att fånga 100 råttor på 100 minuter?

Varför fladdrar en flagga i vinden i stället för att stå rakt ut?

Han ser saker som andra inte ser.

Allt kriget gjorde mot dem som hade drömmar.

När Albert till slut kommer upp sitter hon med böjt huvud och låtsas rätta prov. Han skalar av sig kläderna och suckar lätt när han kryper ned i sängen och släcker lampan och säger godnatt, och hon sitter fortfarande kvar.