BESÖKARE

”Ni lärde er franska som barn?” säger Marie-Laure, men hur hon lyckas få fram orden vet hon inte riktigt.

”Ja. Det här är min son Max.”

”Guten Tag”, mumlar Max. Hans hand är liten och varm.

”Han har inte lärt sig franska som barn”, säger Marie-Laure, och båda kvinnorna skrattar ett ögonblick innan de tystnar igen.

Kvinnan säger: ”Jag har med mig en sak …” Marie-Laure vet att det är modellhuset fastän det är inpackat i tidningspapper; det känns som om den här kvinnan har lagt en glödande kärna av minnen i hennes händer.

Hon kan nästan inte stå upprätt. ”Francis”, säger hon till assistenten, ”skulle du kunna visa Max någonting i museet en liten stund? Skalbaggarna kanske?”

”Självklart, madame.”

Kvinnan säger något till sin son på tyska.

Francis säger: ”Ska jag stänga dörren?”

”Ja tack.”

Dörren går igen med ett klick. Marie-Laure hör hur akvarierna bubblar och kvinnan andas och gummiknopparna på pallens ben under henne knarrar när hon ändrar ställning. Med fingret letar hon sig fram till hacken på husets sidor, det sluttande taket. Så ofta hon höll i det.

”Min pappa tillverkade det här”, säger hon.

”Vet du hur min bror fick tag i det?”

Allting virvlar genom luften, tar ett varv runt rummet och hittar sedan tillbaka till Marie-Laures hjärna. Pojken. Modellen. Har den aldrig öppnats? Plötsligt ställer hon ifrån sig huset, som om det blivit rykande varmt.

Kvinnan, Jutta, måste iaktta henne mycket noggrant. Som om hon bad om ursäkt säger hon: ”Tog han den från er?”

Med tiden, tänker Marie-Laure, blir händelser som verkar oordnade antingen mer förvirrande eller också faller de gradvis på plats. Pojken räddade hennes liv tre gånger om. Första gången genom att inte avslöja Étienne när han skulle ha gjort det. Andra gången genom att röja den där fanjunkaren ur vägen. Tredje gången när han hjälpte henne ut ur staden.

”Nej”, säger hon.

”Det var inte så lätt att vara god på den tiden”, säger Jutta och når gränsen för vad hon kan säga på franska.

”Jag var med honom en dag. Mindre än en dag.”

Jutta säger: ”Hur gammal var ni?”

”Sexton under belägringen. Och ni?”

”Femton. Vid krigsslutet.”

”Vi blev alla vuxna i förtid. Och han …?”

Jutta säger: ”Han dog.”

Såklart. I historierna som berättades efter kriget var alla motståndshjältar stiliga och starka och kunde bygga kulsprutor av gem. Tyskarna däremot stack upp sina gudalika blonda huvuden genom de öppna stridsvagnsluckorna för att se de ödelagda städerna de lämnat efter sig, eller också var de psykopatiska, sexgalna torterare av vackra judinnor. Var passade pojken in? Han hade gjort så lite väsen av sig. Det var som att umgås med en fjäder. Men hans själ hade utstrålat ett slags grundläggande godhet, hade den inte det?

Vi brukade plocka bär längs Ruhr. Min syster och jag.

Hon säger: ”Hans händer var mindre än mina.”

Kvinnan harklar sig. ”Han var alltid liten för sin ålder. Men han tog hand om mig. Det var svårt för honom att inte göra det som förväntades av honom. Sa jag det rätt?”

”Perfekt.”

Akvarierna bubblar. Snäckorna äter. Vilka våndor som den här kvinnan har utstått kan Marie-Laure bara gissa. Och modellhuset? Gick Werner tilbaka till grottan och hämtade det? Lät han stenen ligga kvar? Hon säger: ”Han berättade att ni och han brukade lyssna på min gammelfarbrors radiosändningar. Att ni hörde dem ända borta i Tyskland.”

”Er gammelfarbror …?”

Nu undrar Marie-Laure vilka minnen som smyger sig fram inom kvinnan mitt emot henne. Hon ska just säga något mer när hon hör steg i korridoren som stannar utanför laboratoriedörren. Max stapplar sig igenom något obegripligt på franska. Francis skrattar och säger: ”Nej, nej, bak som i bakom oss, inte bak i betydelsen bakdel.”

Jutta säger: ”Jag ber om ursäkt.”

Marie-Laure skrattar. ”Det är våra barns okunnighet som räddar oss.”

Dörren öppnas och Francis säger: ”Är allt i sin ordning, madame?”

”Ja, Francis. Du kan gå.”

”Vi ska också gå”, säger Jutta och drar tillbaka pallen från bordet. ”Jag ville att ni skulle ha det lilla huset. Bättre att det är hos er än hos mig.”

Marie-Laure håller handflatorna tryckta mot bordet. Hon föreställer sig mor och son på väg mot dörren, en liten hand i en stor hand, och det stockar sig i halsen på henne. ”Vänta”, säger hon. ”När min gammelfarbror sålde huset efter kriget reste han tillbaka till Saint-Malo och räddade den enda kvarvarande inspelningen med min farfar. Den handlade om månen.”

”Den minns jag. Och ljuset? På andra sidan?”

Det knarrande golvet, de gurglande akvarierna. Snäckorna som glider längs glaset. Det lilla huset på bordet mellan hennes händer.

”Ge Francis er adress. Det är en mycket gammal skiva, men jag skickar den till er. Kanske kommer Max att gilla den.”