PAPPERSPLAN

”Och Francis sa att det finns fyrtiotvåtusen lådor med torkade växter, och han visade mig näbben från en jättebläckfisk och en plesiosaurus …” Gruset knastrar under deras skor och Jutta måste stödja sig mot ett träd.

”Mutti?”

Ljus faller över henne och försvinner igen. ”Jag är trött, Max. Jag är bara trött.”

Hon vecklar upp turistkartan och försöker förstå hur man tar sig tillbaka till hotellet. Det är inte många bilar på gatorna, och i nästan alla fönster de går förbi lyser det blått från en tv. Det är frånvaron av alla de döda kropparna som tillåter oss att glömma, tänker hon. De är övervuxna av gräs.

I hissen trycker Max på 6:an, och så åker de upp. Mattan i korridoren är en flod av rödbrunt, mönstrad med gyllene trapetsoider. Hon räcker Max nyckeln, och han fumlar med låset och öppnar sedan dörren.

”Visade du tanten hur man öppnar huset, Mutti?”

”Hon visste nog redan det.”

Jutta sätter på tv:n och tar av sig skorna. Max öppnar balkongdörrarna och viker ett flygplan av hotellets papper. Det halva kvarter av Paris som hon kan se påminner henne om städerna hon ritade när hon var liten: hundra hus och tusen fönster, en kretsande fågelflock. På tv rusar spelare i blått över en gräsplan många hundra kilometer bort. Det står 3–2. Men en målvakt ligger ned, och en kantspelare har lyckats få tåspetsen på bollen så att den långsamt rullar mot mållinjen. Det finns ingen som kan sparka bort den. Jutta tar telefonen bredvid sängen och slår nio siffror, och Max skickar i väg ett plan över gatan. Det seglar tio femton meter och hänger för ett ögonblick stilla i luften, och sedan svarar hennes man.