NYCKELN

Hon sitter i laboratoriet och rör vid Dosinia-skalen på brickan ett i taget. Minnena flimrar förbi: hur hennes pappas byxben kändes när hon klamrade sig fast vid det. Myggen som yrde kring knäna. Kapten Nemos ubåt som vibrerade av sorgliga toner medan den svävade genom det mörka havet.

Hon skakar det lilla huset, fastän hon vet att det inte avslöjar något.

Han gick tillbaka efter det. Tog med det. Dog med det. Vad var han för ett slags pojke? Hon minns hur han satt och bläddrade i Étiennes bok.

Fåglar, sa han. Fågel efter fågel efter fågel.

Hon ser sig själv gå ut ur den rykande staden och hålla upp det vita örngottet framför sig. När hon kommit utom synhåll vänder han sig om och går tillbaka till Hubert Bazins grind. Fästningsvallens enorma, söndervittrande bålverk höjer sig över honom. Havet sjunker undan på andra sidan järngallret. Hon ser honom lösa det lilla husets gåta. Kanske släpper han ned diamanten i pölen bland de tusentals snäckorna. Sedan stänger han pusselasken och låser grinden och traskar i väg.

Eller också lägger han tillbaka stenen i huset.

Eller stoppar den i fickan.

Någonstans i hennes minne viskar dr Geffard: Att något så litet kan vara så vackert. Värt så mycket. Bara de starkaste bland oss kan motstå dessa ingivelser.

Hon vrider skorstenen nittio grader. Det går lätt, som om hennes pappa just hade byggt huset. När hon försöker dra loss den första av de tre takpanelerna märker hon att den fastnat. Men med spetsen på en penna lyckas hon få av dem, en två tre.

Något faller ned i hennes hand.

En järnnyckel.