Hon får uppleva sekelskiftet. Hon lever fortfarande.

Det är en söndagsmorgon tidigt i mars, och hennes barnbarn Michel hämtar henne i lägenheten och promenerar med henne genom Jardin des Plantes. Frosten glittrar i luften, och Marie-Laure tar sig långsamt fram med käppen utsträckt framför sig, och det tunna håret har blåst åt ena sidan och de kala trädkronorna rör sig ovanför dem medan hon föreställer sig stim av portugisiska örlogsmän som driver med strömmen med långa tentakler släpande efter sig.

Tunna islager har bildats på grusgångarnas vattenpölar. När hon känner dem med käppen stannar hon och böjer sig ned och försöker lyfta den tunna skivan utan att ha sönder den. Som om hon förde en lins till ögat. Sedan lägger hon försiktigt tillbaka den.

Pojken är tålmodig, tar bara hennes arm när hon ser ut att behöva det.

De går i riktning mot häcklabyrinten i trädgårdens nordvästra hörn. Stigen de följer börjar leda uppåt och svänga kraftigt till vänster. Uppåt, paus, hämta andan. Uppåt igen. När de kommer fram till det gamla lusthuset av stål högst upp leder han henne till en smal bänk där de sätter sig.

Ingen annan är här: det är för kallt eller för tidigt eller båda delar. Hon lyssnar till vinden som silas genom det utsmyckade lusthustaket, och labyrintens väggar står stadigt runt omkring dem medan Paris brusar nedanför, en sömnigt spinnande söndagsmorgon.

”Du fyller femton nästa lördag, eller hur, Michel?”

”Äntligen.”

”Har du bråttom att bli femton?”

”Mamma säger att jag får börja köra moped när blir femton.”

”Å.” Marie-Laure skrattar. ”Moped.”

Under hennes naglar bildar frosten miljardtals små diadem och kransar på bänkens brädor, ett spröjsverk av förbluffande komplexitet.

Michel trycker sig mot hennes sida och blir alldeles tyst. Bara hans händer rör sig. Små klickljud, knapptryckningar.

”Vad spelar du?”

”Warlords.”

”Spelar du mot din dator?”

”Mot Jacques.”

”Var är Jacques?”

Pojkens uppmärksamhet förblir riktad mot spelet. Det har ingen betydelse var Jacques är: Jacques är inuti spelet. Hon sitter med käppen böjd mot gruset, och pojken klickar på knapparna i stötvisa attacker. Efter en stund utbrister han ”Äh”, och spelet ger ifrån sig ett antal kvittrande slutljud.

”Hur går det?”

”Han dödade mig.” Michels röst blir närvarande igen; han tittar upp. ”Jacques, alltså. Jag är död.”

”I spelet?”

”Ja. Men jag kan alltid börja om.”

Under dem river vinden loss frosten ur träden. Hon koncentrerar sig på att känna solen mot handryggarna. På värmen från barnbarnet bredvid henne.

”Mamie? Fanns det något som du önskade dig när du var i min ålder?”

”Det fanns det. En bok av Jules Verne.”

”Samma som Maman läste för mig? Fick du den?”

”Ja. På sätt och vis.”

”Det fanns många invecklade fisknamn i den.”

Hon skrattar. ”Och koraller och blötdjur.”

”Särskilt blötdjur. Det är en fin morgon, Mamie, visst är det?”

”Mycket fin.”

Folk går förbi på gångarna i trädgården nedanför dem, och vinden sjunger hymner i häckarna, och de stora gamla cedrarna vid ingången till labyrinten knakar. Marie-Laure föreställer sig de elektromagnetiska vågorna som rör sig in och ut ur Michels apparat och böjer sig runt omkring dem, precis som Étienne brukade beskriva det, bortsett från att luften numera korsas av tusen gånger så många som när han levde – kanske en miljon gånger så många. Floder av sms, tidvattenströmmar av mobiltelefonsamtal, tv-program, e-postmeddelanden, oändliga nätverk av fibrer och kablar som är sammanflätade ovanför och under staden och går genom byggnader, hoppar mellan sändarna i Metrotunnlarna, mellan antennerna på hustaken, från lyktstolpar med inbyggda mobilsändare, reklam för Carrefour och Evian och förbakat bröd som flimrar genom etern och tillbaka till jorden igen, Jag blir sen och Kanske borde vi boka bord? och Kom ihåg att köpa avokado och Vad sa han? och tio tusen Jag saknar dig, femtio tusen Jag älskar dig, hatmeddelanden och mötespåminnelser och marknadsuppdateringar, smyckereklam, kaffereklam och möbelreklam som osynligt flyger över Paris myllrande kvarter, över slagfält och gravar, över Ardennerna, över Rhen, över Belgien och Danmark, över de ärrade och ständigt föränderliga landskap vi kallar nationer. Och är det då så svårt att föreställa sig att även själar kan färdas längs samma vägar? Att hennes pappa och Étienne och madame Manec och den tyske pojken som hette Werner kanske hemsöker himlavalven i flockar, likt vita hägrar, likt tärnor, likt starar? Att själar kanske flyger omkring i skytteltrafik, otydliga men hörbara om man lyssnar tillräckligt noga? De svävar över skorstenarna, drar längs trottoarerna, slinker in genom jackor och tröjor och bröstkorgar och lungor och kommer ut på andra sidan; luften är ett bibliotek och ett arkiv över alla liv som levts, alla yttranden som fällts, och vartenda utsänt ord ekar fortfarande därinne.

Varenda timme, tänker hon, försvinner någon som har kriget i minnet från världen.

Vi återuppstår i gräset. I blommorna. I sångerna.

Michel tar hennes arm, och de går tillbaka längs stigen, genom grinden ut mot rue Cuvier. Hon går förbi en dagvattenbrunn två dagvattenbrunnar tre fyra fem, och när de kommer fram till hennes hus säger hon: ”Du kan lämna mig här, Michel. Hittar du?”

”Såklart.”

”Då ses vi nästa vecka.”

Han kysser henne en gång på varje kind. ”Nästa vecka, Mamie.”

Hon lyssnar tills hans steg tonat bort. Tills allt hon hör är bilarnas suckar och tågens muller och ljudet av alla som skyndar genom kylan.