RADIO

Werner är åtta år gammal och rotar i skräpet bakom ett lagerskjul när han upptäcker vad som ser ut som en stor trådspole. Den består av en cylinder omlindad med koppartråd som klämts in mellan två skivor av furu. Tre fransiga elledningar sticker ut överst. Längst ut på en av dem dinglar en liten öronsnäcka.

Jutta, som är sex år gammal och har ett runt ansikte och ett stackmoln av ostyrigt vitt hår, sätter sig på huk bredvid sin bror. ”Vad är det för nåt?”

”Jag tror”, säger Werner med en känsla av att en dörr i himlen öppnat sig, ”att vi just har hittat en radio.”

Fram till nu har han bara sett glimtar av sådana apparater: en stor pjäs med träkabinett bakom spetsgardinerna i en tjänstemans bostad; en bärbar variant i en sovsal för gruvarbetare; ytterligare en i kyrkans matsal. Han har aldrig rört vid en radio.

Jutta och han smugglar med sig tingesten hem till Viktoriastrasse 3 och undersöker den i ljuset av en glödlampa. De torkar den ren, löser upp de hoptrasslade ledningarna, tvättar bort lera ur öronsnäckan.

Den fungerar inte. Andra barn kommer för att titta, de står lutade över dem och är fulla av förundran; så småningom tappar de intresset och tänker att det är meningslöst. Men Werner tar med sig mottagaren upp på vindsrummet och studerar den i timmar. Han plockar isär allt som kan plockas isär, lägger ut delarna på golvet och håller upp dem mot ljuset i tur och ordning.

Tre veckor efter det att han hittat föremålet, en solförgylld eftermiddag då nästan alla andra barn i Zollverein är utomhus, lägger han märke till att den längsta koppartråden, en mycket fin tråd som är virad hundratals gånger runt cylindern i mitten, har gått av på flera ställen. Långsamt och omsorgsfullt lindar han av tråden från spolen, tar med sig hela den hoptrasslade härvan ned och ropar på Jutta, som får hålla i de olika delarna åt honom medan han skarvar ihop ändarna. Sedan lindar han på tråden igen.

”Nu får vi se”, viskar han och trycker öronsnäckan mot örat och drar den nål som han har bestämt måste vara frekvensväljaren fram och tillbaka längs spolen.

Han hör ett störningsbrus. Sedan kommer det, ur öronsnäckans djup, en ström av konsonanter. Werners hjärta slutar slå; rösten tycks eka i huvudets vindlingar.

Ljudet tonar bort lika snabbt som det kom. Han flyttar nålen en halv centimeter. Mer brus. Ännu en halv centimeter. Ingenting.

I köket knådar Frau Elena en deg. Pojkar hojtar i gränden. Werner drar nålen fram och tillbaka.

Brus och åter brus.

Han ska just ge Jutta öronsnäckan när han – klart och störningsfritt, ungefär halvvägs nedför spolen – hör de snabba, kraftiga dragen när en stråke dansar över en violins strängar. En andra violin faller in. Jutta flyttar sig närmare; hon betraktar sin bror med mycket stora ögon.

Ett piano jagar violinerna. Sedan träblåsarna. Stråkarna ilar i väg, träblåsarna fladdrar bakom dem. Fler instrument ger sig in i leken. Flöjter? Harpor? Stycket tycks i rasande fart bita sig självt i svansen.

”Werner?” viskar Jutta.

Han blinkar; han måste svälja för att hålla tillbaka tårarna. Vardagsrummet ser ut som det alltid gjort: två vaggor under ett latinskt kors, damm som svävar i kaminens öppna gap, mängder av flagnande färglager på golvlisterna. Ett broderi av Frau Elenas snötäckta by i Alsace ovanför vasken. Men nu finns det även musik. Som om en oändligt liten orkester hade vaknat till liv inuti Werners huvud.

Rummet tycks börja snurra långsamt. Hans syster säger hans namn med större eftertryck och han trycker snäckan mot hennes öra.

”Musik”, säger hon.

Han håller nålen så stilla han kan. Signalen är så svag att han inte hör ett dugg av det spelade stycket fastän öronsnäckan bara befinner sig femton centimeter bort. Men han iakttar sin systers ansikte, som är orörligt så när som på ögonlocken, och i köket håller Frau Elena upp sina mjölvita händer i luften, lägger huvudet på sned och ser ingående på Werner, och två äldre pojkar kommer inrusande och hejdar sig när de märker att stämningen i rummet förändrats, och den lilla radion med sina ledningar och sin släpande antenn står orörlig på golvet mellan dem som ett litet mirakel.