LED OSS HEM
Marie-Laure brukar kunna öppna de pusselaskar av trä som hennes pappa tillverkar när hon fyller år. Ofta är de formade som hus och innehåller en gömd present. Ska man öppna dem måste man vara skicklig och göra saker i en viss ordning: med en nagel letar hon upp en fog och drar botten till höger, lösgör en sidopanel, avlägsnar en nyckel inuti panelen, låser upp överdelen och finner armbandet hon fått.
När hon fyller sju år står det en pytteliten schweizerhydda av trä mitt på köksbordet där sockerskålen ska vara. Hon drar ut en hemlig låda ur sockeln, hittar ett hemligt fack bakom lådan, tar fram en nyckel av trä och sticker ned den i skorstenen. Inuti ligger en bit schweizisk choklad.
”Fyra minuter”, säger hennes pappa och skrattar. ”Jag får anstränga mig mer nästa år.”
Men i motsats till pusselaskarna dröjer det länge innan hans modell av deras kvarter blir begriplig för henne. Den är inte som den verkliga världen. Miniatyrversionen av korsningen rue de Mirbel och rue Monge, till exempel, bara några hus från deras lägenhet, är inte alls som den verkliga korsningen. Den verkliga utgör en amfiteater av ljud och lukter: om hösten känner man doften av trafik och ricinolja, bröd från bageriet, kamfer från Avents apotek, riddarsporrar och luktärter och rosor från blomsterboden. Vinterdagar svämmar korsningen över av doften från rostade kastanjer; sommarkvällar blir den trög och dåsig, full av sömniga samtal och det skrapande ljudet av tunga järnstolar.
Men hennes pappas modell av samma korsning luktar bara torkat lim och sågspån. Gatorna är tomma, trottoarerna stillastående; för hennes fingrar är den inte mycket mer än en mycket liten och otillräcklig faksimil. Han envisas med att be Marie-Laure dra med fingrarna över den för att lära sig känna igen olika hus och gatuvinklar. Och en kall tisdag i december, när Marie-Laure har varit blind i mer än ett år, följer hennes pappa henne längs rue Cuvier och ända fram till Jardin des Plantes.
”Det här, ma chérie, är den väg vi går varje morgon. På andra sidan cedrarna där borta ligger museets stora sal.”
”Jag vet, pappa.”
Han lyfter upp henne och snurrar runt med henne tre gånger. ”Nu”, säger han, ”får du visa vägen hem.”
Hon tappar hakan.
”Jag vill att du tänker på modellen, Marie.”
”Men det klarar jag aldrig!”
”Jag är ett steg bakom dig. Jag ser till att ingenting händer. Du har din käpp. Du vet var du är.”
”Nej, det gör jag inte!”
”Jo, det gör du.”
Förskräckelse. Hon vet inte ens om trädgården ligger framför eller bakom henne.
”Lugna dig, Marie. En centimeter åt gången.”
”Det är långt, pappa. Minst sex kvarter.”
”Sex kvarter stämmer precis. Tänk logiskt. Åt vilket håll ska vi gå först?”
Världen snurrar och stimmar. Kråkor kraxar, bromsar tjuter, någon till vänster om henne slår på metall med något som kunde vara en hammare. Hon hasar sig fram tills käppspetsen gör hål i luften. En trottoarkant? En damm, en nedåtgående trappa, ett stup? Hon vänder sig nittio grader. Tre steg framåt. Nu hittar käppen en väggsockel. ”Pappa?”
”Jag är här.”
Sex steg sju steg åtta. Ett bölande ljud – en insektsutrotare kommer just ut ur en byggnad och det är giftsprutans bälg som för oväsen – hinner i kapp dem. Tolv steg längre fram ringer klockan som fästs på dörrhandtaget utanför en butik och två kvinnor kommer ut och stöter till henne när de går förbi.
Marie-Laure tappar sin käpp; hon börjar gråta.
Hennes pappa lyfter upp henne och trycker henne till sitt smala bröst.
”Det är så stort”, viskar hon.
”Du klarar det, Marie.”
Det gör hon inte.