VÅR FLAGGA VAJAR FRAMFÖR OSS

På våren i Zollverein, när Werner snart är tio år gammal, marscherar de båda äldsta pojkarna på barnhemmet – den trettonårige Hans Schilzer och den fjortonårige Herribert Pomsel – ut i skogen med gamla ränslar på ryggen. När de kommer tillbaka är de medlemmar i Hitlerjugend.

De har slangbellor, tillverkar spjut och övar bakhåll bakom snödrivor. De ansluter sig till ett stridslystet gäng gruvarbetarsöner som sitter på stora torget med upprullade skjortärmar och kortbyxor som går högt upp på höfterna. ”God afton”, skriker de till de förbipasserande. ”Eller Heil Hitler, om ni föredrar det!”

De klipper varandra i likadana frisyrer och brottas i barnhemmets vardagsrum och skryter med gevärsutbildningen de ska genomgå, glidplanen de ska flyga, stridsvagnstornen de ska bemanna. Vår flagga står för den nya eran, skanderar Hans och Herribert, vår flagga för oss till evigheten. Under måltiderna skäller de på de mindre barnen så fort de gillar något utländskt: en engelsk bilreklam, en fransk bilderbok.

Deras honnörer är komiska; deras klädsel gränsar till det löjliga. Men Frau Elena betraktar pojkarna med vaksam blick: för inte så länge sedan var de ostyriga småungar som gömde sig i sina sängar och ropade på mamma. Nu har de blivit tonårsligister med trasiga knogar och vykort på Führern som de vikt ihop i skjortfickan.

Frau Elena talar franska alltmer sällan när Hans och Herribert är där. Hon har blivit medveten om sin brytning. Minsta ögonkast från en granne kan få henne att bli fundersam.

Werner ligger lågt. Att hoppa över bål, gnugga aska under ögonen och hacka på småbarn? Skrynkla ihop Juttas teckningar? Mycket bättre, kommer han fram till, att vara tillbakadragen och inte göra väsen av sig. Werner har läst de populära vetenskapliga tidskrifterna i tobaksaffären; han är intresserad av vågturbulens, tunnlar till jordens medelpunkt, den nigerianska metoden att sprida nyheter över stora avstånd med hjälp av trummor. Han köper en anteckningsbok och skissar planer på dimkammare, jondetektorer, röntgenglasögon. Kanske borde man fästa en liten motor vid vaggorna som kunde gunga de små till sömns? Eller sätta fjädrar på vagnens axlar så det blev lättare att dra den uppför backarna?

En tjänsteman från arbetsdepartementet besöker barnhemmet och informerar om jobbmöjligheterna i gruvorna. Barnen sitter vid hans fötter i sina renaste kläder. Alla pojkar utan undantag, förklarar mannen, ska börja arbeta i gruvorna när de fyller femton. Han talar om ära och segrar och vilken tur de har som kommer att ha fast arbete. När han lyfter Werners radio och ställer tillbaka den utan att säga något känner Werner hur taket sänker sig och väggarna sluter sig kring honom.

Hans pappa därnere, en och en halv kilometer under huset. Kroppen återfanns aldrig. Hemsöker fortfarande tunnlarna.

”Er trakt”, säger tjänstemannen, ”er jord är ursprunget till vår nations storhet. Stål, kol, koks. Berlin, Frankfurt, München – de skulle inte finnas utan den här platsen. Ni ger oss grunden till den nya ordningen, kulor till våra gevär, pansar till våra stridsvagnar.”

Hans och Herribert studerar mannens pistolhölster av läder med glittrande ögon. På byrån står Werners lilla radio och pratar.

Den säger: Under dessa tre år har vår ledare haft modet att utmana ett Europa som riskerade att falla sönder …

Den säger: Endast honom har vi att tacka för att tyska barn på nytt kan leva tyska liv som är värda att leva.