LÅGORNAS HAV

Det går rykten på museet i Paris, de färdas snabbt, livliga och färggranna som sjalar. Museet funderar på att ställa ut en viss ädelsten, en juvel som är mer värdefull än något annat i samlingarna.

”Det sägs”, hör Marie-Laure en konservator berätta för en annan, ”att stenen är från Japan, att den är uråldrig och tillhörde en shogun på 1000-talet.”

”Jag har hört”, säger den andre, ”att den hämtades upp ur våra egna valv. Att den varit här hela tiden men att vi av juridiska skäl inte fått visa den.” Ena dagen är den en klump sällsynt magnesiumhydroxidkarbonat; nästa dag en stjärnsafir som kan sätta eld på den som vidrör den. Sedan blir den en diamant, avgjort en diamant. En del kallar den Herdens sten, andra kallar den Khon-Ma, men snart nog kommer alla att kalla den Lågornas hav.

Marie-Laure tänker: Fyra år har gått.

”Ondska”, säger en vakt i vaktrummet. ”Bringar olycka över alla som bär den. Jag har hört att alla de nio tidigare ägarna har begått självmord.”

En annan röst säger: ”Jag har hört att alla som håller den i sin hand utan handskar dör inom en vecka.”

”Nej, nej, om man håller den i handen kan man inte dö, men de man har omkring sig dör inom en månad. Eller kanske är det ett år.”

”Den skulle jag vilja lägga vantarna på!” säger en tredje och skrattar.

Marie-Laures hjärta galopperar. Hon är tio år gammal, och på sin fantasis svarta skärm kan hon projicera vad som helst: en segeljakt, en svärdsduell, ett Colosseum som myllrar av färg. Hon har läst Jorden runt på åttio dagar tills punktskriften blivit mjuk och naggad i kanterna; till hennes födelsedag det här året har hennes pappa köpt en ännu tjockare bok till henne: Dumas De tre musketörerna.

Marie-Laure hör att diamanten är ljusgrön och stor som en rockknapp. Sedan hör hon att den är stor som en tändsticksask. En dag senare är den blå och stor som en spädbarnshand. Hon ser för sin inre syn en arg gudinna som hemsöker korridorerna och utslungar förbannelser likt giftmoln genom salarna. Hennes pappa tycker att hon ska lägga band på sin fantasi. Stenar är bara stenar och regn är bara regn och missöden är bara otur. En del saker är helt enkelt mer sällsynta än andra, och det är därför det finns lås.

”Men pappa, tror du att den är äkta?”

”Diamanten eller förbannelsen?”

”Båda två.”

”Det är bara sagor, Marie.”

Men varje gång det sker en olycka viskas det bland personalen att det beror på diamanten. Strömmen försvinner i en timme: diamanten. Ett läckande rör förstör en hel hylla med pressade botaniska exemplar: diamanten. När föreståndarens hustru halkar på isen på Place des Vosges och bryter handleden exploderar museets skvallermaskin.

Ungefär vid den här tiden kallas Marie-Laures pappa upp till chefens kontor. Han är där i två timmar. När har hennes pappa någonsin kallats upp till chefens kontor för ett två timmar långt möte? Aldrig, såvitt hon minns.

Nästan omedelbart efter detta börjar hennes pappa arbeta i det inre av museets mineralogiska avdelning. I veckor kör han vagnar fulla med utrustning av olika slag in och ut ur nyckelrummet, han arbetar till långt efter stängningsdags och varje kväll kommer han tillbaka till nyckelrummet och luktar tennlod och sågspån. Varje gång hon ber honom att få följa med säger han nej. Det är bäst, säger han, om hon stannar i nyckelrummet med sina punktskriftsböcker eller en trappa upp i blötdjurslaboratoriet.

Hon ansätter honom vid frukostbordet. ”Du håller på att tillverka en särskild monter som diamanten ska visas i. Något slags genomskinligt skåp.”

Hennes pappa tänder en cigarett. ”Glöm inte din bok, Marie. Det är dags att gå.”

Dr Geffards svar är knappast bättre. ”Vet du hur diamanter – och alla kristaller – växer, Laurette? Genom att mikroskopiska lager ständigt läggs till, bara några tusen atomer varje månad, ovanpå de gamla. Årtusende efter årtusende. Och det är samma sak med sagor. Alla de gamla stenarna samlar på sig berättelser. Den lilla ädelstenen du är så nyfiken på kan ha sett Alarik inta Rom; den kan ha glittrat i faraonernas ögon. Drottningar kan ha burit den medan de dansade hela natten. Krig kan ha utkämpats på grund av den.”

”Pappa säger att förbannelser bara är sagor som man hittat på för att avskräcka tjuvar. Han säger att det finns sextiofem miljoner provexemplar här på museet och att alla är lika intressanta om man bara har rätt lärare.”

”Ändå är det så”, säger han, ”att vissa saker lockar oss. Pärlor, till exempel, och snäckor med vänstervridna skal, med öppningen till vänster. Även de bästa forskarna blir stundtals frestade att stoppa någonting i fickan. Att något så litet kan vara så vackert. Värt så mycket. Bara de starkaste bland oss kan motstå dessa ingivelser.”

De är tysta en liten stund.

Marie-Laure säger: ”Jag har hört att diamanten är som ett stycke ljus från den ursprungliga världen. Innan den föll. Ett stycke ljus som Gud låtit regna ned på jorden.”

”Du vill veta hur den ser ut. Det är därför du är så nyfiken.”

Hon rullar en purpursnäcka i handen. Håller upp den mot örat. Tio tusen lådor, tio tusen viskningar inuti tio tusen skal.

”Nej”, säger hon. ”Jag vill känna mig säker på att pappa inte varit i närheten av den.”