ÖPPNA DINA ÖGON

Werner och Jutta återvänder ständigt till fransmannens sändningar. Alltid vid läggdags, alltid halvvägs genom ett alltmer välbekant manuskript.

I dag, barn, ska vi behandla den vindlande mekanism som måste fungera inuti era huvuden för att ni ska kunna klia era ögonbryn … De hör ett program om havslevande varelser, ett annat om Nordpolen. Jutta gillar ett som handlar om magneter. Werners favoritprogram handlar om ljus: förmörkelser och solur, norrsken och våglängder. Vad kallar vi det synliga ljuset? Vi kallar det färger. Men det elektromagnetiska spektret går mot noll i ena riktningen och mot oändligheten i den andra, så egentligen, barn, matematiskt sett, är allt ljus osynligt.

Werner tycker om att krypa ihop i sitt vindsrum och föreställa sig radiovågor som kilometerlånga harpsträngar som böjs och vibrerar över Zollverein, flyger genom skogarna, genom städerna, genom väggar. Vid midnatt stryker han och Jutta omkring i jonosfären och letar efter den generösa, genomträngande rösten. När de hittar den har Werner en känsla av att han slungats in i en annan existens, en hemlig ort där stora upptäckter är möjliga, där en föräldralös pojke från en kolgruvestad kan lösa viktiga mysterier som döljer sig i den fysiska världen.

Han och hans syster tar efter fransmannens experiment; de tillverkar racerbåtar av tändstickor och magneter av synålar.

”Varför säger han inte var han är, Werner?”

”Kanske för att han inte vill att vi ska veta?”

”Han låter rik. Och ensam. Jag slår vad om att han gör sändningarna från en stor herrgård, lika stor som gruvkolonin, ett hus med tusen rum och tusen tjänare.”

Werner ler. ”Kanske.”

Rösten igen, och pianot. Kanske är det som Werner inbillar sig, men varje gång han hör ett av programmen är det som om kvaliteten har sjunkit lite grann och ljudet blivit svagare: som om fransmannen sände från ett skepp som långsamt rör sig allt längre bort.

Veckorna går och Jutta sover bredvid honom, och Werner blickar ut över natthimlen och uppfylls alltmer av rastlöshet. Livet: det pågår bortom stålverken, bortom grindarna. Därute söker man svaren på frågor av stor betydelse. Han tänker att han är en lång ingenjör med vit rock som träder in i ett laboratorium: ångande kittlar, brummande maskiner, invecklade diagram på väggarna. Han bär en lampa uppför en vindlande trappa till ett stjärnbelyst observatorium och ser genom okularlinsen på ett stort teleskop vars mynning vetter mot det stora mörkret.