STÖRRE SNABBARE BÄTTRE

Medlemskap i ungdomsförbundet blir obligatoriskt. Pojkarna i Werners Kameradschaft lär sig paradmanövrer och utfrågas om sin kondition, och det krävs att de kan springa sextio meter på tolv sekunder. Allt är ära och fosterland och tävling och offervilja.

Lev trofast, sjunger pojkarna medan de marscherar i gruvsamhällets utkanter. Kämpa tappert och dö med ett leende på läpparna.

Skolarbete, sysslor, träning. Werner sitter uppe sent och lyssnar på sin radio eller tvingar sig igenom den invecklade matematik han kopierade ur Mekanikens principer innan den togs i beslag. Han gäspar under måltiderna, har kort stubin gentemot de yngre barnen. ”Mår du bra?” undrar Frau Elena och ser honom i ögonen, och Werner tittar bort och säger: ”Jadå.”

Hertz teorier är intressanta, men det han tycker allra bäst om är att konstruera saker, arbeta med händerna, ansluta fingrarna till hjärnans maskineri. Werner lagar en grannes symaskin, barnhemmets golvur. Han konstruerar ett system med talja och block så att de kan vinda in tvätten från solskenet utanför och ett enkelt larm gjort av ett batteri, en klocka och en ledning så att Frau Elena vet om något av småbarnen har kommit på villovägar. Han uppfinner en apparat som kan skiva morötter: man lyfter på ett handtag, nitton knivblad fälls ned och moroten delas i tjugo prydliga cylindrar.

En dag dör en grannes radio, och Frau Elena föreslår att Werner ska ta en titt på den. Han skruvar loss bakplattan och vickar på rören hit och dit. Ett av dem sitter inte riktigt som det ska och han trycker det på plats i fästet. Radion vaknar till liv igen och grannen ger ifrån sig ett glädjetjut. Det dröjer inte länge förrän folk kommer förbi barnhemmet varje vecka och frågar efter radioreparatören. När de ser den trettonårige Werner med sitt vita, spretiga hår och en hemmagjord verktygslåda i ena handen komma ned från vinden och gnugga sig i ögonen stirrar de på honom med ett samfällt skeptiskt flin.

De äldre modellerna är lättast att laga: enklare kretssystem, en enda sorts rör. Kanske är det vax som droppar från kondensatorn eller kolbildningar på en resistor. Även på de nyaste modellerna brukar Werner kunna tänka ut en lösning. Han plockar isär apparaten, granskar dess strömkretsar, följer elektronernas banor med fingrarna. Strömkälla, triod, resistor, spole. Högtalare. Hans hjärna anpassar sig efter problemet, oordning blir till ordning, felet uppenbaras och inom kort är radion lagad.

Ibland betalar de honom några mark. Ibland kokar någon av kolgummorna några korvar till honom eller lindar in ett par kex i en näsduk så han kan ta med dem hem till sin syster. Inom kort kan Werner rita en karta i huvudet över nästan alla radioapparater i deras distrikt: en hemtillverkad kristallradio i köket bakom ett apotek; en vacker radiogrammofon med tio rör hemma hos en avdelningschef som fick en stöt i fingrarna varje gång han försökte byta kanal. Till och med hemma hos de fattigaste gruvarbetarna brukar det stå en statligt subventionerad Volksempfänger VE301, en massproducerad radio som är stämplad med en örn och en svastika och som inte kan få in kortvåg, utan bara är till för tyska frekvenser.

Radion skapar ett band mellan miljoner öron och en enda mun. Ur högtalare över hela Zollverein växer das Reichs stackatoröst likt ett orubbligt träd; dess undersåtar lutar sig mot det som om grenarna vore Guds läppar. Och när Gud slutar viska längtar de förtvivlat efter någon som kan ställa allt till rätta.

Sju dagar i veckan släpar gruvarbetarna upp kol i ljuset, och kolet krossas och matas in i koksugnar och kokset kyls i väldiga släckningstorn och körs i vagnar till masugnar där järnmalmen reduceras till smältjärn, och järnet raffineras till stål och stöps till stänger som lastas på pråmar och skeppas ut i landets stora hungriga gap. Endast genom den hetaste eld, viskas det i radion, kan rening uppnås. Endast genom de hårdaste prövningar kan Guds utvalda resa sig.

Jutta viskar: ”I dag var det en flicka som blev utkastad ur baddammen. Inge Hachmann. De sa att de inte ville låta oss bada med ett halvblod. Att det var ohygieniskt. Ett halvblod, Werner. Är inte vi också halvblod? Är vi inte hälften mamma och hälften pappa?”

”De menar halvjude. Var lite tystare. Vi är inte halvjudar.”

”Vi måste vara hälften någonting.”

”Vi är helt tyska. Vi är inte något till hälften.”

Herribert Pomsel är nu femton år gammal och tillbringar nätterna i gruvarbetarnas sovsal; han arbetar på andra skiftet som gasvarnare, och Hans Schilzer har blivit den äldste pojken i huset. Hans kan göra hundratals armhävningar; han planerar att delta i ett massmöte i Essen. I gränderna är det ofta slagsmål, och det ryktas att Hans har satt eld på en bil. En kväll hör Werner honom därnere, hur han skriker åt Frau Elena. Ytterdörren smälls igen; barnen vänder sig av och an i sängarna; Frau Elena går fram och tillbaka i vardagsrummet med tofflor som viskar över golvet: vänster, höger. Kolvagnar kommer förbignisslande i det våta mörkret. Maskinerna surrar i fjärran: bultande pistonger, löpande drivremmar. Spinnande. Vansinnesaktigt.