ODJURETS MÄRKE

November 1939. En kall vind får platanernas stora, vissna löv att tumla längs grusgångarna i Jardin des Plantes. Marie-Laure läser om En världsomsegling – jag skymtade långa band av sjögräs, en del klotformiga och andra rörformiga, Laurenciae, Cladostephae med deras smala blad – i närheten av grinden mot rue Cuvier där en skara barn kommer trampande genom löven.

En pojkröst säger något; flera andra pojkar skrattar. Marie-Laure lyfter fingrarna från romanen. Skrattet snurrar runt, vänder på sig. Den första rösten är plötsligt precis vid hennes öra. ”De är galna i blinda flickor, ska du veta.”

Han andas fort. Hon sträcker ut armen i luften bredvid sig men kommer inte i kontakt med något.

Hon kan inte säga hur många andra som är med honom. Tre eller fyra, kanske. Hans röst låter som en tolv- eller trettonårings. Hon reser sig och trycker den stora boken mot bröstet, och hon hör att hennes käpp rullar längs bänkens kant och faller till marken med ett kort klapprande ljud.

Någon annan säger: ”De tar säkert de blinda flickorna innan de tar krymplingarna.”

Den förste pojken stönar på ett groteskt vis. Marie-Laure lyfter boken som för att skydda sig.

Den andre pojken säger: ”Och tvingar dem till saker.”

”Snuskiga saker.”

En vuxen röst längre bort ropar: ”Louis, Peter?”

”Vilka är ni?” viskar Marie-Laure.

”Adjö, blinda flicka.”

Sedan: tystnad. Marie-Laure lyssnar till de rasslande träden; blodet rusar. Under en lång, panikslagen minut kryper hon omkring bland löven bredvid bänken tills fingrarna hittar käppen.

Butikerna säljer gasmasker. Grannarna tätar fönstren med papp. För varje vecka kommer det allt färre besökare till museet.

”Pappa?” undrar Marie-Laure. ”Om det blir krig, vad händer med oss då?”

”Det blir inte krig.”

”Men om?”

Hans hand på hennes axel, nycklarna i hans bälte som klirrar välbekant. ”Då händer det ingenting med oss, ma chérie. Chefen har redan skickat in en begäran om att jag ska slippa bli inkallad till reservtrupperna. Jag åker ingenstans.”

Men hon hör hur han vänder blad i tidningen, tvärt och skyndsamt. Han tänder den ena cigaretten efter den andra; arbetet upptar all hans tid. Veckorna går och träden blir kala och hennes pappa ber henne inte en enda gång om att ta en promenad i trädgården. Om de bara hade en ogenomtränglig ubåt som Nautilus.

Kontorsflickornas röster svirrar förbi nyckelrummets öppna fönster likt rökvirvlar. ”De smyger sig in i lägenheter om natten. De gömmer bomber i köksskåp, toalettskålar och behåar. Man drar ut en låda och får fingrarna bortsprängda.”

Hon har mardrömmar. Tysta tyskar ror taktfast längs Seine; deras ekor glider på vattnet som om det var olja. Ljudlöst far de fram under broarna; med sig har de odjur i kedjor. Odjuren hoppar ut ur ekorna och rusar förbi bergen av blommor, längs raderna av häckar. De sniffar i luften på trappan upp till Stora salen. Dreglande. Rovlystna. De strömmar in i museet och sprider ut sig på avdelningarna. Fönstren blir svarta av blod.

Kära professor jag vet inte om ni får dessa brev eller om radiostationen kommer att vidarebefordra detta eller om det ens finns någon radiostation. Vi har inte hört er på åtminstone två månader. Slutade ni sända eller ligger kanske problemet hos oss? Det finns en ny sändare i Brandenburg som heter Deutschlandsender 3 och min bror säger att den är mer än trehundratrettio meter hög det näst högsta som människan byggt. Den tränger ut i stort sett allt annat på bandet. Gamla Frau Stresemann, hon är en av våra grannar, säger att hon får in Deutschlandsenders sändningar i sina plomber. Min bror har sagt att det är möjligt om man har en antenn och en likriktare och något som tjänar som högtalare. Han har sagt att man kan använda en bit av ett ståltrådsstängsel för att uppfånga radiosignaler, och då kanske det även fungerar med tandsilver. Jag tycker om den tanken. Vad säger ni, herr professor? Hör ni musik i tänderna? Frau Elena säger att vi måste gå raka vägen hem från skolan nu. Hon säger att vi inte är judar men vi är fattiga och det är nästan lika farligt. Det är nu brottsligt att lyssna på utländska sändningar. Man kan bli dömd till straffarbete för det, hugga sten femton timmar om dagen. Eller tillverka nylonstrumpor eller arbeta i gruvan. Ingen kommer att hjälpa mig med att posta det här brevet inte ens min bror så jag får göra det själv.