ADJÖ, BLINDA FLICKA

Kriget har inget frågetecken efter sig längre. Meddelanden distribueras. Samlingarna måste skyddas. En liten grupp kurirer har börjat flytta saker till lantegendomar. Det är större efterfrågan på lås och nycklar än någonsin. Marie-Laures pappa arbetar till midnatt, till klockan ett. Varenda packlår måste ha ett hänglås, varje transportdokument förvaras på ett säkert ställe. Bepansrade lastbilar brummar vid lastkajerna. Det finns fossiler som måste skyddas, urgamla manuskript; pärlor, guldklimpar, en safir som är stor som en mus. Och kanske, tänker Marie-Laure, Lågornas hav.

Sett ur en viss synvinkel verkar våren så lugn: varm, öm, med doftande och stilla nätter. Och ändå utstrålar allt detta anspänning, som om staden hade byggts på en ballongs uppblåsta skinn och någon fortsatte blåsa upp den till bristningsgränsen.

Bin arbetar längs de blomstrande gångarna i Jardin des Plantes. Platanerna tappar sina frön och stora drivor av en mjuk dunig massa samlas på promenadstråken.

Om de går till anfall, varför skulle de gå till anfall, det skulle vara vansinne att gå till anfall.

Att dra sig tillbaka räddar liv.

Leveranserna upphör. Sandsäckar dyker upp runt museets portar. Ett par soldater på taket till paleontologiska avdelningen spanar ut över trädgården med kikare. Men på himlens stora skål finns det inga tecken: inga zeppelinare, inga bombplan, inga övermänskliga fallskärmsjägare, bara de sista sångfåglarna som återvänder från sina vinterhem och vårens kvicksilvervindar som förvandlas till tyngre, grönare sommarbrisar.

Rykten, ljus luft. Denna majmånad framstår som vackrare än någon annan vår som Marie-Laure kan minnas. På morgonen den dag hon fyller tolv år står det inte någon pusselask på sockerskålens plats när hon vaknar; hennes pappa har varit för upptagen. Men där ligger en bok: den andra punktskriftsvolymen av En världsomsegling under havet, tjock som en soffkudde.

Hon ryser ända ut i fingerspetsarna. ”Hur …?”

”Varsågod, Marie.”

Väggarna i deras lägenhet darrar när möblerna flyttas, koffertar packas och fönster spikas igen. De går till museet, och till vaktmästaren som möter dem vid dörren säger hennes pappa en smula tankspritt: ”De säger att vi försvarar floden med framgång.”

Marie-Laure sitter på golvet i nyckelrummet och slår upp boken. När del ett slutade hade professor Aronnax bara färdats sexton tusen sjömil. Han hade mycket kvar. Men något egendomligt händer: orden hänger inte ihop, hon lyckas inte hänga med. Hon läser: Dagen lång gjorde ett formidabelt hajstim skeppet sällskap.

Någon säger: ”Har chefen gett sig av?”

Någon annan säger: ”Innan veckan är till ända.”

Hennes pappas kläder luktar halm; hans fingrar stinker olja. Arbete och åter arbete, sedan några timmars utmattad sömn innan han i gryningen återvänder till museet. Lastbilar fraktar bort skelett och meteoriter och bläckfiskar i glasburkar och herbarieark och egyptiskt guld och sydafrikanskt elfenben och permiska fossiler.

Den första juni flyger planen över staden, på extremt hög höjd passerar de genom stratusmolnen. När vinden lägger sig och ingen manövrerar någon maskin i närheten kan Marie-Laure höra dem när hon står utanför zoologiska avdelningen: ett spinnande högt uppe i skyn. Dagen därpå börjar radiostationerna försvinna. Vakterna i vaktrummet bankar på radion och vänder och vrider på den, men det bara brusar i högtalaren. Som om varje antenn var en stearinljuslåga och någon nypt ut dem.

Dessa sista kvällar i Paris då Marie-Laure promenerar hem med sin pappa vid midnatt håller hon den stora boken tätt tryckt mot bröstet, och när det uppstår en paus i insekternas oljud tycker hon att hon känner en darrning i luften som påminner om de fina sprickorna som bildas i isen när man ställer något alltför tungt på den. Som om staden under hela den här tiden bara varit en modell som hennes pappa byggt och skuggan av en jättelik hand nu hade fallit över den.

Hade hon inte utgått från att hon skulle bo med sin pappa i Paris resten av sitt liv? Att hon alltid skulle sitta hos dr Geffard om eftermiddagarna? Att hennes pappa varje år, på hennes födelsedag, skulle ge henne en ny pusselask och ännu en roman, och att hon skulle läsa allt som Jules Verne och Dumas och kanske till och med Balzac och Proust hade skrivit? Att hennes pappa alltid skulle nynna när han tillverkade små byggnader om kvällarna och att hon alltid skulle veta hur många steg det var från ytterdörren till bageriet (fyrtio) och hur många steg därifrån till brasseriet (trettiotvå) och att det alltid skulle finnas socker att strö i kaffet när hon vaknade?

Bonjour, bonjour.

Potatis klockan sex, Marie. Svamp klockan tre.

Nu? Vad ska hända nu?