SEX TRAPPOR NED

Bombplanens dån har knappt hunnit avta när en artillerigranat kommer vinande ovanför huset och exploderar med en dov smäll inte långt därifrån. Föremål smattrar mot taket – granatsplitter? Förkolnade rester? – och Marie-Laure säger högt: ”Du är för högt uppe i huset” och tvingar sig att komma fram från gömstället under sängen. Hon har redan tvekat för länge. Hon lägger tillbaka stenen i modellhuset och sätter tillbaka panelerna som bildar taket och vrider skorstenen på plats och stoppar huset i klänningsfickan.

Var är hennes skor? Hon kryper omkring på golvet, men hennes fingrar känner bara träbitar och vad som kan vara skärvor av fönsterglas. Hon letar upp sin käpp och går i strumplästen ut genom dörren och längs korridoren. Röklukten är starkare härute. Golvet är fortfarande svalt, väggarna fortfarande svala. Hon uträttar sina behov på toaletten sex trappor upp och motstår frestelsen att spola eftersom hon vet att skålen inte kommer att fyllas igen, och hon dubbelkollar hur luften känns så att den inte är varm innan hon fortsätter.

Sex steg fram till trappan. Ännu en granat kommer ylande högt upp i luften och hon skriker, och ljuskronan ovanför hennes huvud klirrar när granaten detonerar någonstans på andra sidan flodmynningen.

Det regnar tegel, regnar småsten, och därpå följer ett långsammare regn av sot. Åtta vridna trappsteg till nästa våningsplan; det andra och det femte knakar. Sväng runt räckpelaren, åtta trappsteg till. Fjärde våningen. Tredje. Här kontrollerar hon snubbeltråden som hennes gammelfarbror dragit under telefonbordet på avsatsen. Klockan hänger kvar och tråden är alltjämt spänd och leder lodrätt in i det hål som han borrat i väggen. Ingen har kommit eller gått.

Åtta steg genom korridoren och in i badrummet på tredje våningen. Badkaret är fullt. Saker flyter omkring i det, kanske flagor av takputs, och det är grus på golvet under hennes knän, men hon för läpparna till ytan och dricker. Så mycket hon förmår.

Tillbaka till trappan och ned till andra våningen. Sedan bottenvåningen: druvrankor utskurna i räcket. Rockhängaren har vält omkull. Det ligger brottstycken av någonting vasst i hallen – porslinsskärvor, tänker hon, från skänken i matrummet – och hon går så försiktigt hon kan.

Även härnere måste några fönster ha blåsts ut: hon känner mer röklukt. Hennes gammelfarbrors yllerock hänger på kroken i foajén; hon tar den på sig. Inga spår av hennes skor här heller – var har hon ställt dem? Köket är en enda röra av omkullvälta hyllor och nedfallna grytor. En kokbok ligger med ryggen uppåt framför henne likt en nedskjuten fågel. I skåpet hittar hon ett halvt bröd som blivit över från dagen innan.

Här, mitt på golvet, finns källarluckan med dess metallring. Hon skjuter undan det smala matbordet och öppnar luckan.

Hemvist för möss och fukt och stinkande, strandade skaldjur, som om en väldig tidvattenvåg hade forsat in för många år sedan och det tagit lång tid för utrymmet att torka. Marie-Laure tvekar ovanför den öppna luckan, känner brandlukten utifrån och den unkna, nästan motsatta lukten som väller upp från källaren. Rök: hennes gammelfarbror säger att det är svävande partiklar, miljarder virvlande kolmolekyler. Bitar av vardagsrum, kaféer, träd. Människor.

En tredje artillerigranat kommer tjutande mot staden österifrån. På nytt trevar Marie-Laure efter modellhuset i klänningsfickan. Sedan tar hon brödet och käppen och börjar kliva nedför stegen och drar igen luckan efter sig.