INTRÄDESPROV

Inträdesprovet till Nationalpolitische Erziehungsanstalten hålls i Essen, trettio kilometer söder om Zollverein, i en kokhet balsal där tre element stora som lastbilar kopplats in vid väggen längst in. Ett av elementen väsnas och ryker hela dagen trots olika försök att stänga av det. Krigsministeriets flaggor, stora som stridsvagnar, hänger från taksparrarna.

Hundra rekryter, samtliga pojkar. En skolrepresentant i svart uniform ordnar dem i fyra rader. Medaljerna klirrar på hans bröst när han skrider fram. ”Ni står nu”, förklarar han, ”i begrepp att försöka komma in på världens främsta elitskolor. Provet varar i åtta dagar. Vi tar endast in de renaste, endast de starkaste.” En annan representant delar ut uniformer: vit skjorta, vita kortbyxor, vita strumpor. Pojkarna byter kläder där de står.

Werner räknar till tjugofem andra pojkar i sin årskull. Alla utom två är längre än han. Alla utom tre är blonda. Ingen av dem har glasögon.

Pojkarna ägnar hela den första förmiddagen i sina nya vita utstyrslar åt att fylla i frågeformulär på skrivskivor. Inget oväsen förutom raspande blyertspennor, examinatorernas steg och det enorma elementets dunkande ljud.

Var föddes din farfar? Vilken ögonfärg har din far? Har din mor någonsin arbetat på kontor? Av etthundratio frågor om Werners härkomst kan han bara svara korrekt på sexton. Resten är gissningar.

Varifrån kommer din mor?

Imperfekt finns inte som alternativ. Han skriver: Tyskland.

Varifrån kommer din far?

Tyskland.

Vilka språk talar din mor?

Tyska.

Han minns Frau Elena som hon såg ut på morgonen denna dag när hon stod i nattlinnet bredvid hallampan och ordnade med hans väska medan alla de andra barnen sov. Hon verkade bortkommen, omtöcknad, som om hon inte kunde absorbera hur snabbt saker och ting förändrades runt omkring henne. Hon sa att hon var stolt. Hon sa att Werner skulle göra sitt bästa. ”Du är en klipsk pojke”, sa hon. ”Det kommer att gå bra.” Hon fortsatte rätta till hans krage i det oändliga. När han sa ”Det är bara en vecka” fylldes hennes ögon långsamt av tårar, som om en inre flod gradvis höll på att översvämma henne.

På eftermiddagen löper rekryterna. De kryper under hinder, gör armhävningar, klättrar i rep som hänger ned från taket – hundra barn, släta i hullet och ömsesidigt utbytbara, som i sina vita uniformer passerar examinatorerna likt boskap. Werner blir nia i intervallöpning. Han blir näst sist i repklättring. Han kommer aldrig att bli bra nog.

På kvällen strömmar barnen ut ur salen, och en del möts av stolta föräldrar med bilar, andra försvinner målmedvetet på gatorna i grupper om två eller tre: alla tycks veta vart de ska. Werner går ensam hem till ett spartanskt hotell sex kvarter bort, där han hyr en säng för två mark per natt och bland mumlande kringresande ligger och lyssnar till duvorna och klockorna och Essens ständigt vibrerande trafik. Det är första natten han tillbringat utanför Zollverein, och han kan inte sluta tänka på Jutta som inte har pratat med honom sedan hon upptäckte att han slagit sönder deras radio. Som stirrade på honom med så anklagande blick att han var tvungen att titta bort. Hennes ögon sa: Du sviker mig, men var det inte så att han beskyddade henne?

Andra morgonen är det rastest. Det kräver inte särskilt mycket av Werner förutom att han lyfter armarna och låter bli att blinka när en inspektör lyser in i hans pupiller med en smal ficklampa. Han svettas och ändrar ställning. Hjärtat bultar oresonligt. En tekniker i laboratorierock som luktar lök mäter avståndet mellan Werners tinningar, omkretsen på hans skalle och tjockleken och formen på hans läppar. Passare används för att bedöma hans fötter, hans fingerlängd och avståndet mellan hans ögon och hans navel. De mäter hans penis. Näsvinkeln registreras med hjälp av en gradskiva av trä.

En annan tekniker bestämmer Werners ögonfärg enligt en skala där det finns sextio eller sjuttio nyanser av blått. Werners färg är himmelblau. För att bestämma hans hårfärg klipper mannen en lock från hans huvud och jämför den med cirka trettio andra lockar som fästs på en tavla och ordnats från mörkt till ljust.

”Schnee”, mumlar mannen och antecknar något. Snö. Werners hår är ljusare än den ljusaste färgen på tavlan.

De testar hans syn, tar blodprov och fingeravtryck. Mitt på dagen undrar han om det finns något kvar att mäta.

Sedan följer de muntliga proven. Hur många Nationalpolitische Erziehungsanstalten finns det? Tjugo. Vilka är våra största olympier? Han vet inte. När har Führern födelsedag? Den 20 april. Vem är vår störste författare, vad är Versaillesfördraget, vilket flygplan är nationens snabbaste?

Dag tre är det mer löpning, mer klättring, mer hopp av olika slag. Allting klockas. Teknikerna, skolrepresentanterna och examinatorerna – alla i diskret olikfärgade uniformer – skriver på block med millimeterrutat papper, och ark efter ark av dessa papper sätts in i skinnmappar med en gyllene blixt stämplad på framsidan.

Rekryterna har funderingar som de ivrigt viskar fram.

”Jag har hört att skolorna har segelbåtar, falkenerare och skjutbanor.”

”Jag har hört att de bara väljer sju stycken ur varje årskull.”

”Jag har hört att det bara är fyra.”

De talar längtansfullt och karskt om skolorna: de vill så förtvivlat gärna bli utvalda. Werner säger till sig själv: Det vill jag också. Det vill jag också.

Och ändå drabbas han vid andra tillfällen, trots sina ambitioner, av yrselanfall; han ser Jutta hålla i de sönderslagna radiodelarna och känner hur osäkerheten smyger sig in i magtrakten.

Rekryterna klättrar uppför väggar; de löper det ena intervallloppet efter det andra. Femte dagen är det tre som slutar. Den sjätte är det fyra till som ger upp. För varje timme tycks balsalen successivt bli allt varmare, och på åttonde dagen är luften, väggarna och golvet genomdränkta av den varma odör som uppstår i ett myller av pojkar. Det sista provet består i att fjortonåringarna tvingas klättra uppför en stege som är dåligt fastspikad i väggen. När de väl kommit ända upp, åtta meter över marken, och står med huvudet strax under taksparrarna förväntas de kliva ut på en liten plattform, blunda och hoppa för att landa i en flagga som ett dussin andra rekryter håller utspänd.

Först ut är en kraftig bondpojke från Herne. Han klättrar ganska snabbt uppför stegen, men så snart han befinner sig på plattformen högt ovanför de andra blir han vit i ansiktet. Knäna darrar på ett oroväckande sätt.

Någon mumlar: ”Fegis.”

Pojken bredvid Werner viskar: ”Höjdskräck.”

En examinator ser på med saklig blick. Pojken på plattformen kikar över kanten som om det var en bottenlös avgrund och blundar. Han svajar fram och tillbaka. Ändlösa sekunder går. Examinatorn tittar på sitt stoppur. Werner håller hårt i flaggkanten.

Snart har nästan alla i balsalen stannat upp för att titta, även rekryterna i andra årskullar. Pojken svajar en gång till och det är uppenbart att han håller på att svimma. Inte ens då gör någon något för att hjälpa honom.

När han tappar fotfästet faller han sidlänges. Rekryterna på marken lyckas flytta flaggan i tid, men hans tyngd sliter kanterna ur deras händer och när han träffar golvet med armarna före låter det som när man knäcker en bunt tändved över knäet.

Pojken sätter sig upp. Båda underarmarna sticker ut i otäcka vinklar. För ett ögonblick tittar han nyfiket på dem, som om han i minnet letade efter något som kunde förklara hur han hamnat här.

Sedan börjar han skrika. Werner tittar bort. Fyra pojkar beordras att bära ut den skadade.

En efter en klättrar resten av fjortonåringarna uppför stegen och bävar och hoppar. En av dem snyftar hela vägen. En annan stukar vristen när han landar. Näste man väntar i mer än två hela minuter innan han hoppar. Den femtonde pojken ser ut över balsalens golv som om han stirrade ut över ett grått, kallt hav och klättrar ned igen.

Werner tittar på där han står och håller i flaggan. När det blir hans tur, säger han till sig själv, får han inte vackla. På insidan av ögonlocken ser han Zollvereins hopflätade järnkonstruktioner, de eldsprutande skorstenarna, männen som väller ut likt myror ur hisschakten, ingången till Schakt nio där hans pappa försvann. Jutta i vardagsrumsfönstret, bakom regnridån, när hon ser hur han följer med korpralen till herr Siedlers hus. Smaken av vispgrädde och florsocker och herr Siedlers hustrus släta vader.

Exceptionellt. Oväntat.

Vi tar endast in de renaste, endast de starkaste.

Det enda ställe som din bror ska till, flicka lilla, är gruvorna.

Werner klättrar snabbt uppför stegen. Spjälorna är grovt utsågade och han får hela tiden stickor i händerna. Högst däruppe ser den blodröda flaggan med den vita cirkeln och det svarta korset förvånansvärt liten ut. En blek ring av ansikten stirrar upp på honom. Det är ännu varmare häruppe, kokhett, lukten av svett gör honom yr,

Utan att tveka kliver Werner fram till plattformens kant och blundar och hoppar. Han träffar flaggan precis i mitten, och pojkarna som håller i dess kanter stönar samfällt.

Han rullar runt och hamnar på fötterna, oskadd. Examinatorn klickar på stoppuret, antecknar i blocket, tittar upp. Deras blickar möts i en halv sekund. Kanske mindre. Sedan tittar mannen ned i sina anteckningar igen.

”Heil Hitler!” skriker Werner.

Nästa pojke börjar klättra uppför stegen.