OCCUPER

Marie-Laure vaknar av kyrkklockorna: två tre fyra fem. En svag lukt av mögel. Urgamla dunkuddar som är alldeles platta. Sidentapeten bakom den knöliga sängen där hon sitter. När hon sträcker ut båda armarna kan hon nästan röra vid väggarna på båda sidor.

Klockornas klämtningar upphör. Hon har sovit större delen av dagen. Vad är det för dämpat brus hon hör? Folk på gatan? Eller är det fortfarande havet?

Hon sätter ned fötterna på golvet. Det dunkar i såren på hennes hälar. Var är käppen? Hon går försiktigt så att hon inte slår smalbenen i något. Bakom gardinerna höjer sig ett fönster, högre än hon når. Mitt emot fönstret hittar hon ett klädskåp vars lådor bara kan öppnas till hälften innan sängen tar emot.

Vädret på denna plats: Man känner det mellan fingrarna.

Hon trevar sig genom en dörröppning och in i vadå? En korridor? Härute är bruset svagare, knappt mer än ett mummel.

”Hallå?”

Tystnad. Sedan brådska långt under henne, madame Manecs tunga skor kommer uppför en trappas smala, svängda steg, hennes rökarlungor kommer närmare, tredje våningen, fjärde – hur högt är huset? – och nu ropar hennes röst: ”Mademoiselle?” och hon leds vid handen tillbaka till rummet där hon vaknade och satte sig på sängkanten. ”Behöver du gå på toaletten? Det är klart att du behöver, och sedan ett bad, du har sovit riktigt gott, din pappa är i stan för att se om telegrafen fungerar, även om jag försäkrade att det var ungefär lika lönt som att plocka fjädrar ur sirap. Är du hungrig?”

Madame Manec skakar kuddarna och täcket. Marie-Laure försöker koncentrera sig på något litet, något konkret. Modellstaden hemma i Paris. En viss snäcka i dr Geffards laboratorium.

”Är hela huset min gammelfarbror Étiennes?”

”Vartenda rum.”

”Hur har han råd med det?”

Madame Manec skrattar. ”Du går visst rakt på sak du? Din gammelfarbror ärvde det här huset av sin far, som var din farfars far. Han var en mycket framgångsrik man som hade massor med pengar.”

”Kände ni honom?”

”Jag har arbetat här ända sedan monsieur Étienne var en liten pojke.”

”Min farfar också? Kände ni honom?”

”Det gjorde jag.”

”Kommer jag att få träffa farbror Étienne nu?”

Madame Manec tvekar. ”Antagligen inte.”

”Men han är här?”

”Ja, mitt barn. Han är alltid här.”

”Alltid?”

Madame Manecs stora, tjocka händer omsluter hennes. ”Låt oss tappa upp det där badet. Din pappa får förklara när han kommer tillbaka.”

”Men pappa förklarar ingenting. Han säger bara att farbror Étienne var ute i kriget tillsammans med min farfar.”

”Det stämmer. Men när din gammelfarbror kom hem” – Madame Manec letar efter det rätta uttrycket – ”var han inte densamme som när han gav sig av.”

”Menar du att han blivit räddare av sig?”

”Jag menar vilse. En mus i en fälla. Han såg döda människor gå genom väggar. Förfärliga saker i gathörnen. Nu går din gammelfarbror inte ut.”

”Aldrig någonsin?”

”Inte på många år. Men Étienne är fantastisk, det kommer du att förstå. Han vet allt.”

Marie-Laure hör hur husets brädor knakar och måsarna skränar och det milda bruset som bryts mot fönstret.

”Är vi högt uppe, madame?”

”Vi är på sjätte våningen. Det är en bra säng, va? Jag tänkte att du och din pappa skulle kunna vila ut här.”

”Går fönstret att öppna?”

”Det gör det, vännen min. Men det är förmodligen bäst att låta det vara stängt medan …”

Marie-Laure står redan på sängen och låter handflatorna glida längs väggen. ”Ser man havet härifrån?”

”Vi har fått veta att vi ska hålla fönsterluckor och fönster stängda. Men kanske bara en liten stund.” Madame Manec vrider på ett handtag, drar in fönsterrutorna och lirkar upp fönsterluckan. Vind: omedelbar, frisk, doftande, saltstänkt, full av ljus. Bruset stiger och faller.

”Finns det snäckor därute, madame?”

”Snäckor? I havet?” Återigen detta skratt. ”Lika många som det finns vattendroppar. Är du intresserad av snäckor?”

”Ja ja ja. Jag har hittat skogssniglar och en vinbergssnäcka. Men jag har aldrig hittat havssnäckor.”

”Men då har du kommit till rätt ställe”, säger madame Manec.

Madame tappar upp ett varmt bad i ett kar på tredje våningen. När Marie-Laure ligger i badkaret hör hon henne stänga dörren, och det lilla badrummet knakar under vattnets tyngd, och väggarna knarrar som om hon befann sig i en hytt inuti kapten Nemos Nautilus. Smärtan i hälarna ger med sig. Hon låter huvudet glida ned under vattenytan. Tänk att aldrig gå ut! Att gömma sig i årtionden i detta konstiga, smala hus!

När det blir dags för middag har hon fått på sig en stärkt klänning från något förgånget årtionde. De sitter vid det fyrkantiga matbordet i köket, hennes pappa och madame Manec mitt emot varandra, knän som pressas mot knän, noggrant stängda fönster och fönsterluckor. En uppjagad stackatoröst i radion mumlar namnen på ministrar – de Gaulle i London, och Pétain ersätter Reynaud. De äter ugnsbakad fisk med gröna tomater. Hennes pappa meddelar att inga brev har levererats eller skickats i väg på tre dagar. Telegraflinjerna fungerar inte. Den färskaste tidningen är sex dagar gammal. I radion läser man upp personliga meddelanden.

Monsieur Cheminoux som flytt till Orange letar efter sina tre barn som lämnades med bagage i Ivry-sur-Seine.

Francis i Genève söker alla upplysningar han kan få om Marie-Jeanne, senast sedd i Gentilly.

Mor sänder böner till Luc och Albert, var de än befinner sig.

L. Rabier önskar få nyheter om sin hustru, senast sedd på Gare d’Orsay.

A. Cotteret meddelar sin mor att han befinner sig i trygghet i Laval.

Madame Meyzieu vill ha upplysningar om sina sex döttrar som skickats med tåget till Redon.

”Alla har tappat bort någon”, mumlar madame Manec, och Marie-Laures pappa stänger av radion och rören knäpper när de svalnar. På ovanvåningen hör man samma röst, mycket avlägset, fortsätta läsa upp namn. Eller är det bara inbillning? Hon hör madame Manec resa sig och samla ihop skålarna, och hennes pappa blåser ut cigarettrök som om den tyngt på hans lungor och han är glad att bli av med den.

Den kvällen tar sig hon och hennes pappa uppför spiraltrappan och går och lägger sig bredvid varandra på samma knöliga säng i samma sovrum på sjätte våningen med den slitna sidentapeten. Hennes pappa fumlar med sin ryggsäck, med dörrhandtaget, med tändstickorna. Snart känner hon den välbekanta doften av hans cigaretter: Gauloises bleues. Hon hör hur träet knarrar och ger efter när de båda fönsterhalvorna öppnas. Vindens välkomnande sus sköljer över dem, eller kanske är det både havet och vinden, hennes hörsel kan inte skilja dem åt. Med vinden kommer dofterna av salt och hö och fisk och avlägsna kärr och absolut ingenting som luktar krig.

”Kan vi gå ned till havet i morgon, pappa?”

”Kanske inte i morgon.”

”Var är farbror Étienne?”

”Jag tror att han är i sitt rum på femte våningen.”

”Och där ser han saker som inte finns där?”

”Det är tur att vi har honom, Marie.”

”Och det är tur att vi har madame Manec. Hon är en fantastisk kock, tycker du inte det, pappa? Kanske är hon till och med lite bättre på att laga mat än du?”

”Kanske en liten aning bättre.”

Marie-Laure blir glad av att höra leendet i hans röst. Men under det hör hon hur tankarna flaxar likt fångade fåglar. ”Vad betyder det, pappa, att de ska ockupera oss?”

”Det betyder att de kommer att parkera sina lastbilar på våra torg.”

”Kommer de att tvinga oss att tala deras språk?”

”Kanske blir vi tvungna att ställa fram klockan en timme.”

Huset knakar. Måsarna skränar. Han tänder en cigarett till.

”Är det samma ord som occupation, pappa? Alltså det jobb man har?”

”Det är en form av militär kontroll, Marie. Nu räcker det med frågor.”

Tystnad. Tjugo hjärtslag. Trettio.

”Hur kan ett land tvinga ett annat att ställa om sina klockor? Tänk om alla vägrar?”

”Då kommer många människor att vara tidiga. Eller sena.”

”Minns du vår lägenhet, pappa? Med mina böcker och vår modell och alla pinjekottarna på fönsterbrädan?”

”Ja, det är klart.”

”Jag sorterade pinjekottarna efter storlek.”

”De är fortfarande där.”

”Tror du det?”

”Jag vet det.”

”Du vet inte det.”

”Nej, det vet jag inte. Jag tror det.”

”Ligger det tyska soldater i våra sängar nu, pappa?”

”Nej.”

Marie-Laure försöker ligga alldeles stilla. Hon hör nästan hur hans hjärna går varm inuti hans huvud. ”Det blir nog bra”, viskar hon. Hennes hand letar sig till hans underarm. ”Vi stannar här ett tag och sedan kommer vi tillbaka till lägenheten och pinjekottarna kommer att ligga där jag lämnade dem och En världsomsegling under havet kommer att ligga på golvet i nyckelrummet där vi lämnade den och ingen kommer att ligga i våra sängar.”

Havets sång i fjärran. Stövelklackar som klapprar mot kullerstenen långt därnere. Hon vill så gärna att hennes pappa ska säga: ”Ja, så kommer det att bli, ma chérie”, men han säger ingenting.