LES BOCHES
Hennes pappa säger att deras vapen blänker som om de aldrig hade avfyrats. Han säger att deras stövlar är rena och deras uniformer fläckfria. Han säger att de ser ut som om de just hade klivit ut ur luftkonditionerade tågvagnar.
Kvinnorna som stannar till vid madame Manecs köksdörr, en eller ett par åt gången, säger att tyskarna (de kallar dem les boches) köper vartenda vykort på tobakshandlarnas ställ; de säger att les boches köper halmdockor och kanderade aprikoser och gamla kakor från konditoriets skyltfönster. Les boches köper skjortor hos monsieur Verdier och damunderkläder hos monsieur Morvan; les boches fordrar absurda mängder smör och ost; les boches har hällt i sig varenda flaska champagne som le caviste gått med på att sälja till dem.
Hitler, viskar kvinnorna, åker omkring och beskådar monument i Paris.
Det införs utegångsförbud. Musik som kan höras utomhus förbjuds. Offentliga danstillställningar förbjuds. Landet är i sorg och vi måste visa respekt, förklarar borgmästaren. Även om det är oklart vilka befogenheter han har kvar.
Varje gång som Marie-Laure kommer inom hörhåll hör hon – fsst – hur hennes pappa tänder ännu en tändsticka. Hans händer rör sig rastlöst från den ena fickan till den andra. På morgnarna befinner han sig antingen i madame Manecs kök, i tobaksaffären eller på postkontoret, där han står i en av de ändlösa köerna till telefonen. På eftermiddagarna lagar han saker här och var i Étiennes hus – en skåpdörr som hänger löst, ett trappsteg som knarrar. Han frågar madame Manec om grannarnas pålitlighet. Han öppnar och stänger haspen på sin verktygslåda om och om igen tills Marie-Laure bönfaller honom att sluta.
Ena dagen sitter Étienne tillsammans med Marie-Laure och läser för henne med sin fjäderlätta röst; nästa dag har han vad han kallar huvudvärk och stänger in sig i sitt rum. Madame Manec ger i smyg Marie-Laure chokladkakor och sockerkaksbitar; den här morgonen pressar de citroner i glas med vatten och socker, och hon låter Marie-Laure dricka så mycket hon vill.
”Hur länge kommer han att stanna därinne, madame?”
”Ibland är det bara en eller två dagar”, säger madame Manec. ”Ibland längre.”
En vecka i Saint-Malo blir till två. Marie börjar känna att hennes liv, liksom En världsomsegling under havet, har avbrutits på halva vägen. Band 1 var när hon och hennes pappa bodde i Paris och gick till museet, och nu i band 2 kör tyskarna på sina motorcyklar genom dessa främmande, smala gränder och hennes gammelfarbror försvinner i sitt eget hus.
”Pappa, när ska vi åka härifrån?”
”Så snart jag hör något från Paris.”
”Varför måste vi sova i det här lilla rummet?”
”Vi kan säkert göra i ordning ett rum därnere om du vill.”
”Och rummet snett mitt emot vårt?”
”Étienne och jag kom överens om att vi inte skulle använda det.”
”Varför inte det?”
”Det var din farfars.”
”När får jag gå ner till havet?”
”Inte i dag, Marie.”
”Kan vi inte ta en promenad runt kvarteret?”
”Det är för farligt.”
Hon får lust att skrika. Vilka faror är det som väntar dem? När hon öppnar fönstret i rummet hör hon ingen som kallar på hjälp, inga explosioner, bara ropen från de fåglar som enligt hennes gammelfarbror heter havssulor, och havet och stundtals det dova brummandet från ett plan som flyger förbi högt uppe i skyn.
Hon ägnar sin tid åt att lära känna huset. Bottenvåningen tillhör madame Manec: det är rent och luftigt, och genom köksdörren kommer det ständigt besökare som springer med skvaller. Där finns ett matrum och en tambur, och i hallgången står en kista full med antika tallrikar som skallrar så snart någon går förbi; där finns en dörr bredvid köket som går till madames rum: en säng, ett handfat, ett nattkärl.
Elva vindlande trappsteg leder till andra våningen, där det doftar av svunnen storhet: ett gammalt syrum, ett rum som en gång var tjänsteflickans. Just här på avsatsen, berättar madame Manec, tappade kistbärarna kistan med Étiennes gammelfaster. ”Kistan välte och hon gled ända ner till nästa våning. Alla blev stela av fasa, men hon såg helt opåverkad ut!”
På tredje våningen är det rörigare: lådor med glasburkar, metallskivor och rostiga figursågar; hinkar med vad som kan vara elektriska komponenter; tekniska bruksanvisningar i travar runt en toalett. På fjärde våningen ligger saker staplade överallt, i rummen och korridorerna och vid trappan: korgar med vad som måste vara maskindelar, skolådor proppfulla med skruvar, antika dockskåp som hennes farfars far har tillverkat. Étiennes väldiga rum brer ut sig över hela femte våningen, där det stundtals råder djupaste tystnad, stundtals hörs röster eller musik eller radiobrus.
Sedan kommer sjätte våningen: hennes farfars prydliga rum till vänster, en toalett rakt fram, det lilla rummet där hon och hennes pappa sover till höger. När det blåser, och det gör det nästan alltid, så att väggarna knakar och fönsterluckorna smäller, känns det som om huset med de överbelamrade rummen och trappan som går i en stram spiral genom dess mitt utgör en yttre motsvarighet till hennes gammelfarbrors inre liv: ängsligt och instängt men fullt av otidsenliga märkvärdigheter.
I köket gör madame Manecs vänner stor affär av Marie-Laures hår och fräknar. I Paris, säger kvinnorna, står folk i kö i fem timmar för att få köpa ett bröd. Folk äter sina husdjur, krossar duvor med tegelstenar och gör soppa på dem. Det finns inget fläskkött, inga kaniner, ingen blomkål. Bilarnas strålkastare är blåmålade, säger de, och nattetid är staden tyst som en kyrkogård: inga bussar, inga tåg, nästan ingen bensin. Marie-Laure sitter vid det fyrkantiga bordet med en tallrik småkakor framför sig och föreställer sig de gamla kvinnorna med ådriga händer och mjölkvita ögon och förvuxna öron. Från köksfönstret hörs en ladusvalas witt-witt-witt, steg på fästningsvallen, linor som slår mot master, gångjärn och kedjor som gnisslar i hamnen. Spöken. Tyskar. Snäckor.