HAUPTMANN

En rosenkindad och till växten mycket liten tekniklärare vid namn dr Hauptmann tar av sig sin jacka med mässingsknappar och hänger den över en stolsrygg. Han ger kadetterna i Werners klass order om att hämta plåtlådor med gångjärnsförsedda lock från ett låst skåp längst in i laboratoriet.

Inuti varje låda finns kugghjul, linser, säkringar, fjädrar, byglar och resistorer. Där finns även en tjock spole med koppartråd, en mycket liten smideshammare och ett tvåpoligt batteri som är stort som en sko – finare utrustning än Werner någonsin haft tillgång till. Den lille läraren står vid svarta tavlan och ritar ett kopplingsschema över en krets i en enkel morsetelegraf för övningsändamål. Han lägger ifrån sig kritan, trycker de smala fingertopparna mot varandra, fem mot fem, och ber pojkarna att sätta ihop kretskortet med hjälp av delarna i lådorna. ”Ni har en timme på er.”

De flesta av pojkarna bleknar. En del av dem häller ut alla delarna på bordet och petar försiktigt bland dem som om de vore värdelöst krimskrams från en avlägsen framtid. Frederick plockar upp saker ur lådan på måfå och håller dem mot ljuset.

För ett ögonblick är Werner tillbaka i vindsrummet på barnhemmet med huvudet proppfullt av frågor. Vad är åska? Hur högt skulle man kunna hoppa om man bodde på Mars? Vad är skillnaden mellan två gånger tjugofem och två gånger tjugo plus fem? Sedan tar han batteriet, två rektangulära metallplattor, några småspik och hammaren. På mindre än en minut har han tillverkat en oscillator som stämmer överens med kopplingsschemat.

Den lille läraren rynkar pannan. Han testar Werners kretskort, som fungerar.

”Sådärja”, säger han och ställer sig framför Werners bord med händerna knäppta bakom ryggen. ”Ta sedan magnetskivan, en tråd, en skruv och batteriet.” Hans instruktioner tycks riktade till hela klassen men han ser bara på Werner. ”Det är allt ni får använda. Vem kan bygga en enkel motor?”

En del pojkar rotar halvhjärtat bland delarna i sina lådor. De flesta tittar helt enkelt på.

Werner tycker att dr Hauptmanns uppmärksamhet känns som en strålkastare. Han fäster magneten vid skruvens huvud och håller spetsen mot batteriets pluspol. När han drar tråden från batteriets minuspol till skruvhuvudet börjar både skruven och magneten snurra. Proceduren tar bara femton sekunder.

Dr Hauptmanns mun är halvöppen. Ansiktet har blivit rödflammigt; det är adrenalinet. ”Vad heter du, kadett?”

”Pfennig, herr magister.”

”Kan du tillverka något mer?”

Werner betraktar delarna på bordet. ”En ringklocka? Eller en morselampa? En ohmmeter?”

De andra pojkarna sträcker på halsen. Dr Hauptmanns läppar är rosa och ögonlocken osannolikt tunna. Som om han iakttar Werner även när han blinkar. Han säger: ”Gör alltihop.”