SUMMAN AV VINKLAR
Werner har kallats till tekniklärarens kontor. Tre långbenta jakthundar med blank päls flockas omkring honom när han stiger in. Rummet lyses upp av ett par banklampor med grön skärm, och i skuggan ser Werner hyllor fulla av uppslagsböcker, modeller av väderkvarnar, miniatyrteleskop, prismor. Dr Hauptmann står bakom sitt stora skrivbord iförd jackan med mässingsknappar, som om även han just hade anlänt. Små fasta lockar kantar hans elfenbensvita panna; han drar av sig skinnhandskarna ett finger i taget. ”Vill du vara snäll och lägga ett vedträ på elden?”
Werner tråcklar sig genom rummet och rör om i brasan så att kolen börjar glöda igen. Plötsligt inser han att det i ena hörnet finns en tredje person, en väldig gestalt som orörlig sitter nedsjunken i en länstol avsedd för en mycket mindre person. Det är Frank Volkheimer, en äldre elev, sjutton år gammal, en kolossalt storväxt pojke från en by någonstans i norr, en legend bland de yngre kadetterna. Det sägs att Volkheimer har burit tre förstaårselever över floden genom att hålla dem upplyfta över huvudet; han ska även ha lyft bakdelen av kommendantens bil så högt att det gick att få in en domkraft under hjulaxeln. Det går ett rykte om att han krossat luftstrupen på en kommunist med bara händerna. Enligt ännu ett rykte ska han ha gripit tag om nosen på en herrelös hund och skurit ut ögonen på den bara för att göra sig okänslig för andra varelsers lidande.
De kallar honom Jätten. Till och med i det svaga, fladdrande ljuset ser Werner ådrorna som slingrar sig uppför Volkheimers överarmar likt rankor.
”Ingen elev har någonsin lyckats bygga motorn”, säger Hauptmann med ryggen till hälften vänd mot Volkheimer. ”Inte utan hjälp.”
Werner vet inte vad han ska svara, så han säger ingenting. Han rör om en sista gång i brasan så att gnistorna flyger upp genom skorstenen och lägger på vedträt.
”Kan du någon trigonometri, kadett?”
”Bara det jag kunnat lära mig själv, herr magister.”
Hauptmann tar fram ett pappersark ur en låda och skriver på det. ”Vet du vad det här är?”
Werner kisar.
”En formel, herr magister.”
”Förstår du vad man använder den till?”
”Jag tror att det är ett sätt att använda två kända punkter för att komma fram till var en tredje och okänd punkt är belägen.”
Hauptmanns blåa ögon glittrar; han ser ut som någon som har upptäckt någonting mycket värdefullt på marken framför sig. ”Om jag ger dig de kända punkterna och ett avstånd mellan dem, kadett, kan du då lösa formeln? Kan du rita triangeln?”
”Jag tror det.”
”Sätt dig vid mitt skrivbord, Pfennig. Ta min stol. Här är en blyertspenna.”
När Werner sätter sig i skrivbordsstolen når stöveltårna inte ned till golvet. Sudda bort jätten Frank Volkheimer, hans mastodontstövlar och hans betonghaka. Sudda bort den lille aristokratiske läraren som går fram och tillbaka framför den öppna spisen och glöm att det är så sent och sudda bort hundarna och hyllorna som är proppfulla med intressanta saker. Detta är det enda som finns.
Nu kan d flyttas till ekvationens första del.
Werner stoppar in Hauptmanns siffror i ekvationen. Han föreställer sig två observatörer som stegar upp avståndet mellan sig och sedan riktar blicken mot en orienteringspunkt i fjärran: ett segelfartyg eller en skorsten. När Werner ber att få en räknesticka lägger Hauptmann genast en sådan på bordet, som om han visste att frågan skulle komma. Werner tar den utan att titta och börjar räkna ut sinus.
Volkheimer ser på. Den lille läraren vankar av och an med händerna på ryggen. Det sprakar i elden. För övrigt hörs bara hundarnas andhämtning och det klickande ljudet från räknestickans markör.
Till slut säger Werner: ”Sexton komma fyrtiotre, herr magister.” Han ritar triangeln och anger sidornas sträckor och räcker tillbaka pappret. Hauptmann kontrollerar något i en bok med skinnband. Volkheimer rör sig en smula i stolen; hans blick är både intresserad och loj. Hauptmann trycker ena handflatan mot bordet medan han läser och rynkar frånvarande pannan, som om han väntar på att en tanke ska skingras. Werner grips av plötslig bävan och anar det värsta, men då ser Hauptmann på honom igen och känslan lägger sig.
”Det står i dina ansökningspapper att du vill studera elektromekanik i Berlin när du är klar med utbildningen här. Och du är föräldralös, stämmer det?”
Werner kastar en blick på Volkheimer och nickar. ”Min syster …”
”En forskares arbete, kadett, bestäms av två saker. Hans intressen och hans samtids intressen. Förstår du det?”
”Jag tror det.”
”Vi lever i en exceptionell tid, kadett.”
En ilning av spänning genomfar Werners bröst. Rum upplysta av brassken fulla med böcker – det är på sådana platser viktiga saker sker.
”Du ska arbeta i laboratoriet efter middagen. Varje kväll. Till och med på söndagar.”
”Ja, herr magister.”
”Du börjar i morgon.”
”Ja, herr magister.”
”Volkheimer här håller ett öga på dig. Varsågod, här har du några kex.” Hauptmann plockar fram en burk med rosett. ”Och ta ett djupt andetag, Pfennig. Du kan inte hålla andan varje gång du är i mitt laboratorium.”
”Ja, herr magister.”
Kall luft viner genom korridorerna, så ren att Werner blir yr. Tre malar fladdrar omkring uppe i taket i sovsalen. Han snörar av sig stövlarna och viker byxorna i mörkret och lägger kexburken ovanpå. Frederick kikar fram över kanten på sin säng. ”Vart tog du vägen?”
”Jag fick kex”, viskar Werner.
”Jag hörde en berguv i kväll.”
”Sch”, säger en pojke två sängar bort.
Werner räcker Frederick ett kex. Frederick viskar: ”Känner du till dem? De är verkligt sällsynta. Stora som segelflygplan. Just den här var förmodligen en ung hanne som letade nytt revir. Den satt i en av popplarna bredvid exercisplatsen.”
”Å”, säger Werner. Grekiska bokstäver rör sig på insidan av hans ögonlock: likbenta trianglar, betafunktioner, sinuskurvor. Han ser sig själv i vit rock bredvid maskiner som han går förbi med långa steg.
En dag får han säkert ett stort pris.
Kodknäckning, raketbränsle, allt det senaste.
Vi lever i en exceptionell tid.
I korridoren hörs vaktmästarens klickande stövelklackar. Frederick sjunker tillbaka i sängen. ”Jag såg den inte”, viskar han, ”men jag hörde den tydligt.”
”Håll snattran!” säger en annan pojke. ”Vi råkar illa ut allihop.”
Frederick säger inte mer. Werner slutar tugga. Vaktmästarens stövlar tystnar: antingen har han gått sin väg eller också har han stannat utanför dörren. Ute på skolområdet är det någon som klyver ved, och Werner lyssnar till släggans slag mot kilen och den snabba, nervösa andhämtningen hos pojkarna som omger honom.