PROFESSORN
Étienne läser Darwin för Marie-Laure men hejdar sig plötsligt mitt i en mening.
”Farbror?”
Han andas nervöst mellan sammanpressade läppar, som om han blåste på en sked med varm soppa. Han viskar: ”Det är någon här.”
Marie-Laure hör ingenting. Inga steg, inga knackningar. Madame Manec sopar med en kvast på trappavsatsen ovanför dem. Étienne räcker henne boken. Hon hör hur han drar ut sladden på en av radioapparaterna och sedan trasslar in sig i den. ”Farbror?” säger hon en gång till, men han är på väg ut ur rummet, hasar sig nedför trappan – är de i fara? – och hon följer efter honom till köket, där hon hör hur han med stor möda försöker flytta på bordet.
Han drar i en ring mitt på golvet. Under en lucka möts man av ett fyrkantigt hål varifrån det stiger en fuktig, skrämmande lukt. ”Vi måste klättra ner, skynda dig.”
Är det en källare? Vad har hennes gammelfarbror sett? Hon har satt ena foten på stegens översta spjäla när madame Manecs klumpiga skor kommer inklampande i köket. ”Men snälla monsieur Étienne då!”
Nedifrån hörs Étiennes röst: ”Jag hörde något. Någon.”
”Ni skrämmer henne. Det är ingenting, Marie-Laure. Kom upp nu.”
Marie-Laure kliver upp. Nedanför henne viskar hennes gammelfarbror barnramsor för sig själv.
”Jag kan gå ner och sitta med honom en stund, madame. Ska vi läsa lite mer i vår bok, farbror?”
Hon upptäcker att källaren bara är ett kallt och fuktigt hål i marken. De sitter ett tag på en hoprullad matta med luckan öppen och lyssnar till madame Manec som nynnar medan hon kokar te i köket ovanför dem. Étienne darrar lätt bredvid henne.
”Visste du”, säger Marie-Laure, ”att risken att bli träffad av blixten är en på miljonen? Det har dr Geffard lärt mig.”
”Under ett år eller under en livstid?”
”Jag vet inte riktigt.”
”Du borde ha frågat.”
Återigen dessa snabba, hopsnörpta utandningar. Som om hela hans kropp manade honom att fly.
”Vad händer om du går ut, farbror?”
”Då känns det obehagligt.” Rösten är nästan ohörbar.
”Men vad är det som känns obehagligt?”
”Att vara utomhus.”
”Men vad därute?”
”Att det är så stort allting.”
”Allt är inte stort. Din gata är väl inte så stor?”
”Inte så stor som gatorna du är van vid.”
”Du tycker om ägg och fikon. Och tomater. Som vi åt till lunch. De växer utomhus.”
Han skrattar dämpat. ”Ja, det är väl klart.”
”Saknar du inte världen?”
Han sitter tyst; det gör hon också. Båda följer minnets vindlingar.
”Jag har hela världen här”, säger han och trummar på omslaget till Darwins bok. ”Och i mina radioapparater. Allt är lätt åtkomligt.”
Hennes gammelfarbror tycks nästan vara som ett barn, med munklikt blygsamma behov och fullständigt befriad från världsliga förpliktelser. Ändå märker hon att han plågas av en rädsla som är så stark, och av så många olika slag, att hon nästan känner hur skräcken pulserar inuti honom. Som om ett odjur hela tiden andades på själens fönsterrutor.
”Kan du inte läsa lite mer?” undrar hon, och Étienne slår upp boken och viskar: ”Fröjd är en term som är för svag för att uttrycka det som en naturforskare känner när han för första gången har vandrat på egen hand i en brasiliansk skog …”
Efter några stycken säger Marie-Laure utan omsvep: ”Berätta om det där sovrummet däruppe. Mitt emot det där jag sover.”
Han hejdar sig. Återigen snabba, nervösa andetag.
”Det finns en liten dörr därinne”, säger hon, ”men den är låst. Vad finns bakom den?”
Han är tyst så länge att hon blir orolig för att hon har gjort honom upprörd. Men sedan reser han sig, och knäna knakar likt kvistar som knäcks.
”Har du fått huvudvärk igen?”
”Följ med mig.”
De går hela vägen uppför trappan. På avsatsen på sjätte våningen viker de till vänster, och han skjuter upp dörren till det som en gång var hennes farfars rum. Hon har redan låtit händerna glida över det som finns därinne många gånger: en träåra uppspikad på väggen, ett fönster med långa gardiner. En enkelsäng. Ett modellfartyg på en hylla. Längst in står ett klädskåp som är så stort att hon varken når upp till övre kanten eller kan vidröra båda sidorna om hon sträcker ut armarna i sidled.
”Är detta hans saker?”
Étienne låser upp den lilla dörren bredvid klädskåpet. ”Gå in.”
Hon trevar sig fram. Torr, instängd värme. Pilsnabba möss. Hennes fingrar hittar en stege.
”Den leder till vinden. Det är inte högt upp.”
Sju pinnar. När hon kommit upp hejdar hon sig; hon anar ett avlångt rum med sneda väggar under takfallet. Hon når nästan upp till innertaket där det är som högst.
Étienne klättrar upp bakom henne och tar hennes hand. Med fötterna känner hon kablar på golvet. De slingrar sig mellan dammiga lådor och hänger över en sågbock; han för henne genom snårskogen av ledningar fram till vad som känns som en stoppad pianobänk i andra änden av rummet och hjälper henne att sätta sig.
”Det här är vinden. Vi har skorstenen precis framför oss. Lägg händerna på bordet; sådärja.” Bordsskivan är täckt av metallådor: rör, spolar, kontakter, mätare, minst en grammofon. Det går upp för henne att hela denna del av vinden är ett slags maskin. Solen gassar på takpannorna ovanför dem. Étienne placerar ett par heltäckande hörlurar över Marie-Laures öron. De släpper igenom så pass mycket ljud att hon hör honom dra en vev och sätta på någonting, och sedan strömmar en vacker, enkel melodi från ett piano som tycks befinna sig mitt inne i hennes huvud.
Melodin tonar bort och en sprakande röst säger: Tänk er en bit kol som glöder i familjens kamin. Ser ni det framför er, barn? Detta stycke kol var en gång i tiden en grön växt, en ormbunke eller ett vasstrå som fanns för en miljon år sedan, eller kanske två miljoner eller kanske hundra miljoner …
Efter ett litet tag avlöses den av samma pianomusik som förut. Hennes gammelfarbror drar av henne hörlurarna. ”När min bror var ung var han bra på allt”, säger han, ”men det som man pratade mest om var hans röst. Nunnorna i Saint-Vincent ville bygga en kör kring den. Vi hade en gemensam dröm, Henri och jag, om att göra inspelningar och sälja dem. Han hade rösten och jag var hjärnan, och på den tiden ville alla ha grammofoner. Men nästan ingen gjorde barnprogram. Vi kontaktade ett skivbolag i Paris och de visade intresse, och jag skrev tio olika manus i vetenskapliga ämnen och Henri lärde sig texten och till slut började vi spela in. Din pappa var liten då, men han brukade komma och lyssna. Det var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.”
”Och så bröt kriget ut.”
”Vi blev signalister. Vårt jobb, din farfars och mitt, var att dra telegraftrådar från avlägset belägna kommandoposteringar till regementsbefäl vid fronten. De flesta nätter sköt fienden upp signalskott över skyttegravarna, kortlivade stjärnor som dalade i fallskärmar på himlen och lyste upp möjliga mål för prickskyttarna. Alla soldater som nåddes av skenet blev iskalla av skräck så länge det varade. Ibland avlossades åttio eller nittio av dessa lyskulor, den ena efter den andra, och natten blev obehagligt skarp och främmande i magnesiumljuset. Det kunde vara så tyst, det enda som hördes var det fräsande ljudet från signalskotten, och sedan kom en prickskytts kula vinande ur mörkret och borrade sig ned i gyttjan. Vi höll oss så tätt intill varandra vi kunde. Men det hände att jag blev paralyserad; jag kunde inte röra på en enda kroppsdel, inte ens fingrarna. Inte ens ögonlocken. Henri stod alldeles bredvid mig och viskade texterna vi spelat in. Ibland hela natten. Om och om igen. Som om han vävde en slags skyddande mantel omkring oss. Ända tills gryningen kom.”
”Men han dog.”
”Och det gjorde inte jag.”
Detta är, inser hon, den bakomliggande orsaken till rädslan, till all rädsla. Att ett ljus som man inte har någon möjlighet att hejda ska vändas mot en och leda en kula till dess mål.
”Vem byggde allt det här, farbror? Den här maskinen?”
”Det gjorde jag. Efter kriget. Tog mig flera år.”
”Hur fungerar den?”
”Det är en radiosändare. Med den här knappen” – han för hennes hand till den – ”sätter man på mikrofonen, och den här är kopplad till grammofonen. Här är modulationsförstärkaren, och det här är vakuumrören och det här är spolarna. Antennen är utdragbar och skjuts upp längs skorstenen. Tolv meter. Känner du det här handtaget? Tänk dig energi som vågor och att radiosändaren jämnar ut vågorna när den skickar sina signaler. Din röst skapar ett avbrott i överföringen …”
Hon slutar lyssna. Det är dammigt och förvirrande och fascinerande på en och samma gång. Hur gammalt är allt det här egentligen? Tio år? Tjugo? ”Vad sände du?”
”Min brors inspelningar. Skivbolaget i Paris hade tappat intresset, men varje kväll sände jag de tio inspelningar vi gjorde tills de flesta var utslitna. Och hans melodi.”
”Pianot?”
”Debussys ’Clair de Lune’.” Han rör vid en metallcylinder med ett klot överst. ”Jag stack bara in mikrofonen i grammofontratten och voilà.”
Hon lutar sig fram över mikrofonen och säger: ”Hallå därute.” Han skrattar sitt fjäderlätta skratt. ”Nådde det fram till några barn?” frågar hon.
”Jag vet inte.”
”Hur långt kan den sända, farbror?”
”Långt.”
”Till England?”
”Utan vidare.”
”Till Paris?”
”Ja. Men var inte England jag försökte nå. Inte Paris heller. Jag tänkte att om jag sände med tillräckligt stark signal så skulle min bror höra mig. Att jag kunde skänka honom lite ro, skydda honom så som han alltid hade skyddat mig.”
”Spelade du upp din brors egen röst för honom? När han var död?”
”Och Debussy.”
”Svarade han någonsin?”
Det tickar på vinden. Vilka spöken smyger sig längs väggarna i detta ögonblick och försöker tjuvlyssna? Hon kan nästan känna smaken av sin gammelfarbrors rädsla i luften.
”Nej”, säger han. ”Det gjorde han aldrig.”
Till min kära syster Jutta –
En del av pojkarna tisslar om att dr Hauptmann har kontakter bland mycket mäktiga ministrar. Han svarar inte /xxxxxxxxx/xxxxxxx/ Men han vill att jag ska hjälpa honom hela tiden! Jag går till hans verkstad om kvällarna och där får jag arbeta med kretsarna till en radio som han testar. Jag får hålla på med trigonometri också. Han säger att jag ska vara så kreativ jag kan. Han säger att det är kreativiteten som driver das Reich. Han låter en stor äldre elev som kallas Jätten kontrollera mig med ett stoppur för att se hur snabbt jag kan göra beräkningarna. Trianglar trianglar trianglar. Jag gör förmodligen femtio beräkningar varje kväll. De berättar inte varför. Du anar inte hur mycket koppartråd det finns här. De har /xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx/ Alla flyttar sig när Jätten kommer.
Dr Hauptmann säger att vi kan göra vad som helst, bygga vad som helst. Han säger att Führern har samlat forskare som ska hjälpa honom att styra vädret. Han säger att Führern kommer att utveckla en raket som kan nå Japan. Han säger att Führern kommer att bygga en stad på månen.
Till min kära syster Jutta –
I dag på fältövningarna berättade kommendanten om Reiner Schicker. Han var en ung korpral och hans kapten behövde någon som kunde ta sig in bakom fiendens linjer och kartlägga deras befästningar. Kaptenen bad om frivilliga och Reiner Schicker var den ende som reste sig. Men nästa dag blev Reiner Schicker tillfångatagen. Redan nästa dag! Polackerna tog honom och torterade honom med elektricitet. De gav honom så starka elstötar att hans hjärna smälte, sa kommendanten, men innan dess sa Reiner Schicker något häpnadsväckande. Han sa: ”Det enda jag beklagar är att jag bara har ett liv att offra för mitt land.”
Alla säger att det snart kommer ett stort prov. Ett prov som är svårare än alla de andra proven.
Frederick säger att historien om Reiner Schicker är /xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx/ Att jag är med Jätten – han heter Frank Volkheimer – har gjort att de andra pojkarna behandlar mig med respekt. Jag når honom praktiskt taget bara till midjan. Han är snarast en man, inte en pojke. Han har samma lojalitet som Reiner Schicker. I händer och själ och hjärta. Du kan väl säga till Frau Elena att jag äter massor här men att ingen bakar bullar som hon, ingen alls faktiskt. Säg åt lille Siegfried att kämpa på. Jag tänker på er varje dag. Sieg Heil.
Till min kära syster Jutta –
I går var det söndag och vi hade fältövning och gick ut i skogen. De flesta jägare är vid fronten, så det är gott om mård och rådjur. De andra pojkarna satt gömda och pratade om storslagna segrar och om att vi snart ska korsa kanalen och krossa /xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx/ och dr Hauptmanns hundar kom tillbaka med tre kaniner, en var, men Frederick kom tillbaka med säkert tusen björnbär i sin skjorta och snåren hade rivit sönder ärmarna och hans kikarväska hade fläkts upp och jag sa: Du kommer att få en rejäl utskällning och han tittade ned på sina kläder som om han aldrig hade sett dem förut! Frederick känner igen alla fåglar bara genom att höra dem. Vid sjön hörde vi sånglärkor och tofsvipor och pipare och en blå kärrhök och antagligen tio andra som jag glömt. Jag tror att du skulle gilla Frederick. Han ser sådant som andra inte ser. Hoppas att det är bättre med din hosta och med Frau Elenas också. Sieg Heil.