STRUTSARNAS TID

De har fortfarande inte återvänt till Paris. Hon går fortfarande inte ut. Marie-Laure räknar varje dag som hon har varit instängd i Étiennes hus. Etthundratjugo. Etthundratjugoen. Hon tänker på radiosändaren på vinden, hur den skickade ut hennes farfars röst över havet – Tänk er en bit kol som glöder i familjens kamin – där den svepte över böljor och nationsgränser som när Darwin seglade från Plymouthsundet till Kap Verde till Patagonien till Falklandsöarna.

”När du är klar med modellen, får jag gå ut då?” frågar hon sin pappa.

Sandpappret slipar oupphörligt.

De historier som madame Manecs besökare berättar i köket är skrämmande och svåra att tro på. Parisiska kusiner som ingen hört av på flera årtionden skriver nu brev där de tigger om kapuner, skinka, höns. Tandläkaren säljer vin per postorder. Parfymhandlaren slaktar lamm och fraktar köttet i resväskor på tåget till Paris, där han säljer det med enorm vinst.

I Saint-Malo bötfälls folk för att de låser dörren, för att de håller duvor, för att de hamstrar kött. Tryfflar försvinner. Mousserande vin försvinner. Ingen ögonkontakt. Inget småprat i dörröppningarna. Inget solbadande, ingen sång, inga älskande par som flanerar på fästningsvallarna om kvällarna – dessa regler är inte fästa på papper, men de hade lika gärna kunnat vara det. Iskalla vindar viner in från Atlanten, och Étienne barrikaderar sig inne i sin brors gamla rum och Marie-Laure uthärdar det långsamma regnet genom att, timmar i sträck, dra med fingrarna över snäckskalen i Étiennes rum; hon sorterar dem efter storlek, efter vilken art de tillhör, efter vilken form de har, och hon kontrollerar hela tiden ordningen hon skapat för att försäkra sig om att hon inte sorterat ett enda av dem fel.

Hon måste väl kunna gå ut en halvtimme bara? Med sin pappa vid armen? Hennes pappa säger hela tiden nej, och varje gång hör hon en röst från minnets ekokammare: De tar säkert de blinda flickorna innan de tar krymplingarna.

Och tvingar dem till saker.

Utanför stadsmurarna kryssar några militärfartyg fram och tillbaka, och linet packas och skeppas i väg och blir till rep och kablar och fallskärmslinor, och måsarna uppe i luften släpper ned ostron och musslor, och det plötsliga smattret mot taket får Marie-Laure att rycka till och sätta sig upp i sängen. Borgmästaren tillkännager en ny skatt, och en del av madame Manecs vänner muttrar att han förrått dem, att de behöver un homme à poigne, men andra undrar vad borgmästaren egentligen kan göra. I folkmun kallas det strutsarnas tid.

”Är det vi som sticker huvudet i sanden, madame? Eller är det de?”

”Kanske gör alla det”, mumlar hon.

Madame Manec har börjat somna vid bordet bredvid Marie-Laure. Det tar lång tid för henne att bära måltiderna de fem trapporna till Étiennes rum, och hon andas med ett pipande ljud hela vägen. De flesta morgnar bakar madame innan någon annan vaknat; mitt på förmiddagen går hon ut i staden med en cigarett i munnen och har med sig kakor eller grytor med ragu till de sjuka och de strandsatta, och högt upp i huset arbetar Marie-Laures pappa på modellen; han sandpapprar, spikar, täljer och mäter och jobbar alltmer intensivt för varje dag som går, som om han hade en tidsfrist som bara han känner till.