KLÄDSKÅPET
Stadsinvånare som inte följer påbudet om mörkläggning bötfälls eller tas in för förhör, men madame Manec vet att ljuset är tänt hela natten på Hôtel-Dieu och att tyska officerare kommer instapplande vid dygnets alla timmar och stoppar in skjortan och rättar till byxorna när de går därifrån. Marie-Laure håller sig vaken i väntan på att hennes gammelfarbror ska ge ett livstecken ifrån sig. Slutligen hör hon dörren på andra sidan korridoren gå upp med ett klick och fötter som smyger fram över golvbrädorna. Hon föreställer sig en mus i en sagobok som kryper ut ur sitt hål.
Hon kliver ur sängen och försöker låta bli att väcka sin pappa, och så går hon ut i korridoren. ”Farbror”, viskar hon. ”Var inte rädd.”
”Marie-Laure?” Bara lukten av honom är som den annalkande vintern, som en grav, som tidens massiva tröghet.
”Mår du bra?”
”Bättre.”
De står på avsatsen. ”Det kom ett meddelande”, säger Marie-Laure. ”Madame har lagt det på ditt skrivbord.”
”Ett meddelande?”
”Dina radioapparater.”
Han går ned till femte våningen. Hon hör hur han spottar och fräser. Låter fingrarna glida över de nyligen tömda hyllorna. Gamla vänner som är borta. Hon förbereder sig på vredesutbrott men uppfångar i stället lätt andfådda barnramsor: … à la salade je suis malade au céleri je suis guéri …
Hon tar hans arm och hjälper honom till soffan. Han mumlar fortfarande, som om han stod vid ett inre stup och försökte övertala sig själv att inte hoppa, och hon känner hur rädslan strålar ut från honom likt ett elakartat gift; den påminner henne om ångorna från formalinbehållarna på zoologiska avdelningen.
Regnet trummar på fönsterbrädorna. Étiennes röst kommer långt bortifrån. ”Allihop?”
”Inte den på vinden. Jag sa ingenting om den. Vet madame Manec om den?”
”Vi har aldrig pratat om den.”
”Är den undangömd, farbror? Skulle någon upptäcka den om de genomsökte huset?”
”Vem skulle genomsöka huset?”
Tystnad inträder.
Han säger: ”Vi skulle fortfarande kunna lämna in den. Säga att vi missade den?”
”Fristen löpte ut i går klockan tolv på dagen.”
”Kanske skulle de visa förståelse.”
”Men farbror, tror du verkligen att de skulle ha förståelse för att du missat en sändare som når England?”
Ångestfyllda andetag. Natten vrider sig kring sin tysta axel. ”Hjälp mig”, säger han. Han letar upp en domkraft i ett rum på tredje våningen, och tillsammans går de upp på sjätte våningen och stänger dörren till hennes farfars rum och ställer sig på knä framför det väldiga klädskåpet utan att våga tända så mycket som ett stearinljus. Han skjuter in domkraften under skåpet och lyfter upp vänstra sidan. Under dess fötter lägger han hopvikta trasor; sedan lyfter han högra sidan och gör samma sak där. ”Sådärja, Marie-Laure, sätt händerna här. Och putta.” Hon ryser av spänning när hon förstår: de ska ställa klädskåpet framför den lilla dörren som leder till vinden.
”Allt vad du kan. Är du beredd? Ett två tre.”
Det enorma skåpet glider ett par centimeter. De tunga spegeldörrarna slår lätt när det sakta flyttar sig. Det känns som om de knuffar ett hus över isen.
”Min pappa”, säger Étienne flämtande, ”brukade säga att inte ens Jesus själv hade kunnat bära upp det här skåpet hit. Att de måste ha byggt huset runt det. En gång till. Är du beredd?”
De knuffar, vilar, knuffar. Till slut står skåpet framför den lilla dörren, och ingången till vinden är spärrad. Étienne lyfter dess fötter igen, drar ut trasorna och sjunker till golvet; han andas häftigt och Marie-Laure sätter sig bredvid honom. Innan gryningen sveper in över staden har de somnat.