ANHÅLLANDET AV LÅSSMEDEN

De griper honom utanför Vitré några timmar från Paris. Två civilklädda poliser föser honom av tåget medan övriga passagerare stirrar. Han blir förhörd i en skåpbil och sedan en gång till på ett iskallt entresolkontor som pryds av dåligt utförda akvareller av oceanångare. De första förhörsledarna är franska; en timme senare är de tyska. De tar fram hans anteckningsbok och hans verktygslåda. De håller upp hans nyckelring framför honom och räknar till sju olika huvudnycklar. Vilka lås går de till, vill de veta, och vad använder ni de små filarna och sågarna till? Vad har ni att säga om denna anteckningsbok full av uppmätningar av byggnader?

En modell till min dotter.

Nycklarna går till museet där jag arbetar.

Snälla ni.

De för honom med tvång till en cell. Dörrens lås och gångjärn är så stora och så antikverade att de måste vara från Ludvig XIV:s epok. Kanske Napoleons. När som helst nu kommer museichefen eller någon av hans medhjälpare att infinna sig och förklara allting. Ja, det kommer de alldeles säkert att göra.

På morgonen underkastas han ännu ett förhör med mer kortfattade frågor alltmedan en maskinskriverska i ena hörnet knackar fram en utskrift. Av allt att döma anklagar tyskarna honom för att ha planerat att förstöra Château de Saint-Malo, även om det är oklart varför de misstänker det. Deras franska är nätt och jämnt begriplig och de verkar mer intresserade av sina frågor än av hans svar. De förvägrar honom tillgång till papper, rena underkläder, telefon. De har fotografier av honom.

Han längtar efter cigaretter. Han ligger på rygg på golvet och föreställer sig att han kysser Marie-Laures slutna ögon medan hon sover. Två dagar efter anhållandet körs han till ett inhägnat förvar några kilometer utanför Strasbourg. Genom staketet i stängslet ser han en grupp uniformerade skolflickor komma gående i dubbla led i vintersolen.

Vakter kommer med färdigförpackade smörgåsar, hårdost, vatten så det räcker. I förvaret sover kanske trettio andra personer på halm som lagts på den frusna leran. De flesta fransmän men även några belgare, fyra flamländare och två valloner. Alla har blivit anklagade för brott som de endast motvilligt talar om eftersom de är oroliga för att det lurar en fälla i hans frågor. På nätterna utväxlar de rykten som de viskar till varandra. ”Vi kommer bara att vara i Tyskland i några månader”, säger någon, och det sagda skickas vidare till näste man.

”För att hjälpa till med vårsådden när männen är vid fronten.”

”Sedan skickar de hem oss.”

Alla tycker att det verkar osannolikt, men: kanske är det sant. Bara några månader. Sedan hem.

Ingen offentligt förordnad advokat. Ingen militärdomstol. Marie-Laures pappa tillbringar tre dagar frysande i förvaret. Det kommer ingen räddning från museet; ingen limousin skickad av museichefen kommer rullande längs infarten. De låter honom inte skriva brev. När han ber om att få ringa ett telefonsamtal kan vakterna inte hålla sig för skratt. ”Vet du när vi senast hade tillgång till telefon?” Varje timme är en bön för Marie-Laure. Varje andetag.

På fjärde dagen trycks alla fångarna ihop på flaket till en boskapsbil och forslas österut. ”Vi är nära gränsen nu”, viskar männen. De skymtar Tyskland på andra sidan floden. Låga klungor av kala träd inramade av snöpudrade åkrar. Svarta rader av vinodlingar. Fyra separata rökslingor upplöses mot den vita himlen.

Låssmeden kisar. Tyskland? Det ser inte ut att skilja sig från landskapet på den här sidan om floden.

Det skulle lika gärna kunna vara randen av en avgrund.