FÄSTNINGEN LA CITÉ

Fanjunkare von Rumpel klättrar uppför en stege i mörkret. Han känner hur lymfkörtlarna på ömse sidor om halsen pressar ihop matstrupen och luftstrupen. Hans tyngd är som en tjock skurtrasa på stegpinnarna.

De båda artilleristerna i periskoptornet följer honom med blicken under hjälmkanterna. Erbjuder sig inte att hjälpa till, gör inte honnör. Tornet kröns av en pansarkupol och används i huvudsak för att mäta avståndet när man ställer in kraftigare kanoner längre ned. Här har man utsikt över havet mot väster; över klipporna nedanför, som är täckta av taggtråd, och tvärs över vattnet, fem hundra meter bort, den brinnande staden Saint-Malo.

Artillerielden har för stunden upphört, och så här strax före gryningen stabiliseras bränderna innanför ringmuren, uppnår ett slags mogen medelålder. Från den västliga delen av staden höjer sig rökpelarna ur ett inferno av blodröda toner. Den största har tätnat till ett tornlikt moln som påminner om röken från det pyroklastiska flöde – aska, gas och sten – som väller ut ur en vulkan vid ett utbrott. På långt håll ter sig röken egendomligt fast, som utskuren ur självlysande trä. Längs dess konturer stiger gnistorna, askan faller och administrativa dokument fladdrar omkring: försörjningsplaner, beställningar, bokslut.

I sin kikare ser von Rumpel vad som skulle kunna vara fladdermöss som fattar eld och störtar nedför fästningsvallarna. En gejser av gnistor sprutar upp från det inre av en byggnad – en elektrisk transformator eller hamstrat bränsle eller kanske en tidsinställd bomb – och han tycker att det ser ut som om själva staden är ett blixtrande åskväder.

En av artilleristerna kommer med fantasilösa kommentarer om röken, om en död häst han ser nedanför muren, om hur kraftigt det brinner i vissa kvarter. Som om de vore adelsmän under korstågstiden som betraktar ett fästningskrig från en åskådarläktare. Von Rumpel drar i kragen runt sin svullna hals och försöker svälja.

Månen går ned och den östliga himlen ljusnar när natten lyfter på fållen och tar med sig stjärnorna en efter en tills bara två är kvar. Vega, kanske. Eller Venus. Han har aldrig lärt sig det.

”Kyrkspiran är borta”, säger den andre artilleristen.

Dagen innan hade katedralens spira pekat rakt upp ovanför de sicksacklöpande hustaken, högre än allt annat. Så inte denna morgon. Snart höjer sig solen över horisonten, och de brandgula lågorna avlöses av svart rök som stiger längs murarna mot väster och blåser in likt en segerhuva över citadellet.

Till slut skingras röken i några sekunder, tillräckligt länge för att von Rumpel ska kunna se in i stadens taggiga labyrint och hitta det han letar efter: översta delen av ett högt hus med bred skorsten. Två synliga fönster, utan glas. En fönsterlucka hänger på trekvart, tre sitter som de ska.

Rue Vauborel 4. Huset är fortfarande helt. Det går några sekunder, sedan sveps det in i rök igen.

Ett flygplan glider över den allt blåare himlen, ofattbart högt upp. Von Rumpel klättrar nedför stegen till tunnlarna i fästningen. Han försöker att inte halta och inte tänka på svullnaderna i skrevet. I den underjordiska matsalen sitter soldaterna längs väggarna och slevar i sig havregrynsgröt ur sina uppochnedvända hjälmar. De blinkande glödlamporna sprider i ena stunden ljus över dem för att i nästa försänka dem i skugga.

Von Rumpel sätter sig på en ammunitionslåda och äter ost på tub. Översten som leder försvaret av Saint-Malo har hållit tal för dessa mannar, har talat om tapperhet, om att Hermann Göring-divisionen när som helst kommer att bryta igenom de amerikanska linjerna vid Avranches, att förstärkningarna kommer att välla in från Italien och möjligen Belgien, stridsvagnar och Stukaplan, lastbilslaster med 50 millimeters granatkastare, om att invånarna i Berlin tror på dem som nunnor tror på Gud, att ingen kommer att lämna sin post men kommer att bli avrättad som desertör om han gör det, men det von Rumpel nu har i tankarna är den slingerväxt som sprider sig genom hans kropp. En svart ranka som bildat utväxter i armar och ben. Gnager sönder mellangärdet inifrån. Här i fästningen på halvön utanför Saint-Malo, avskuren från de retirerande styrkorna, tycks det bara vara en tidsfråga innan kanadensare och britter och den självsvåldiga amerikanska 83:e divisionen kommer att svärma in i staden och söka igenom husen efter hunner på plundringståg och göra med dem vad de nu gör när de tar fångar.

Bara en tidsfråga innan den svarta, slingrande rankan kväver hans hjärta.

”Va?” säger en soldat bredvid honom.

Von Rumpel snörvlar. ”Jag tror inte att jag sa något.”

Soldaten tittar åter ned i hjälmens gröt.

Von Rumpel klämmer ut den sista äckliga, salta osten och släpper ned den tomma tuben mellan fötterna. Huset står fortfarande kvar. Hans armé håller fortfarande staden. Bränderna kommer att rasa i några timmar, och sedan kommer en svärm av tyskar att återgå till sina poster och kämpa en dag till.

Han tänker vänta. Vänta och vänta och vänta, och när röken lättar är det dags att handla.