TVÅ KONSERVBURKAR

När Marie-Laure vaknar har hon det lilla modellhuset tryckt mot bröstet, och hon svettas genom sin gammelfarbrors kavaj.

Är det gryning? Hon klättrar uppför stegen och sätter örat mot luckan. Inga sirener längre. Kanske brann huset ned medan hon sov. Eller också har hon sovit genom krigets sista timmar och staden befriats. Det skulle kunna vara folk på gatorna: frivilliga, gendarmer, brandmän. Rent av amerikaner. Hon borde gå upp och ut genom ytterdörren, ut på rue Vauborel.

Men tänk om tyskarna fortfarande håller staden? Tänk om tyskarna i detta nu marscherar från hus till hus och skjuter folk efter behag?

Hon väntar. I vilket ögonblick som helst skulle Étienne kunna dyka upp, kämpande till sista andetaget för att ta sig fram till henne.

Eller också ligger han hopkrupen någonstans med huvudet begravt i händerna. Och ser demoner.

Eller också är han död.

Hon säger till sig själv att hon ska spara på brödet, men hon är utsvulten och det håller på att bli torrt och innan hon vet ordet av är det slut.

Om hon bara hade tagit med sig romanen ned.

Marie-Laure vandrar omkring i källaren i strumplästen. Hon hittar en hoprullad matta som är full av något som luktar hyvelspån: möss. En låda med gamla dagstidningar. En antik lampa. Madame Manecs konserveringsutrustning. Och där, längst in på en hylla nära taket, två små mirakel. Fulla burkar! Det finns nästan ingen mat kvar i hela köket – bara majsmjöl och ett knippe lavendel och ett par tre flaskor Beaujolais som inte går att dricka längre – men härnere i källaren hittar hon två tunga konservburkar.

Ärter? Bönor? Kanske majskorn. Inte olja, önskar hon; är inte burkar med olja mindre? Hon blir inte klokare av att skaka dem. Marie-Laure försöker räkna ut hur sannolikt det är att en av dem innehåller madame Manecs persikor, de vita persikorna från Languedoc som hon köpte lådvis och skalade och delade i klyftor och kokte med socker. Hela köket uppfylldes av doften och färgen, och Marie-Laures fingrar blev alldeles klibbiga och hon var i sjunde himlen.

Två burkar som Étienne missat.

Men hoppas man på för mycket riskerar man att bli desto mer besviken. Ärter. Eller bönor. Det vore mer än välkommet. Hon stoppar en burk i varje ficka på sin gammelfarbrors rock och kontrollerar att det lilla huset ligger i fickan på hennes klänning; sedan sätter hon sig på en koffert och fattar käppen med båda händerna och försöker att inte tänka på sin blåsa.

En gång när hon var åtta eller nio år gammal tog hennes pappa med henne till Panthéon i Paris för att förklara Foucaults pendel för henne. Dess tyngd, sa han, var en gyllene kula formad som en leksakssnurra. Den hängde i en vajer som var sextiosju meter lång, och eftersom dess bana ändrades under dygnets lopp bevisade den bortom allt tvivel att jorden snurrade runt sin egen axel. Men det som Marie-Laure kom ihåg när hon stod vid räcket och hörde den vissla förbi var att hennes pappa sa att Foucaults pendel aldrig kommer att stanna. Den skulle fortsätta svänga, förstod hon, när hon och hennes pappa hade lämnat Panthéon, och efter det att hon somnat på kvällen. Efter det att hon glömt bort den och levt hela sitt liv och dött.

Nu är det som om hon hör pendeln i luften framför sig: den stora gyllene tyngden, bred som en tunna, som svänger i all oändlighet och aldrig stannar. Som om och om igen ristar sin omänskliga sanning på golvet.