RUE VAUBOREL 4

Aska, aska: snö i augusti. Granatregnet fortsatte sporadiskt efter frukost och nu, vid sextiden på kvällen, har det upphört. En kulspruta öppnar eld någonstans; det låter som när man drar ett pärlhalsband mellan fingrarna. Fanjunkare von Rumpel har med sig en fältflaska, sex morfinampuller och sin pistol. Över muren mot havet. Över vägbanken i riktning mot Saint-Malos väldiga, pyrande bålverk. Ute i hamnen har piren sprängts i bitar. En till hälften sänkt fiskebåt driver med aktern upp.

Inne i gamla staden är rue de Dinan full av högar med stenblock, säckar, fönsterluckor, grenar, järngaller och skorstenspipor. Sönderslagna blomlådor och förkolnade fönsterkarmar och krossat glas. En del byggnader ryker fortfarande, och fastän von Rumpel håller en fuktig näsduk tryckt mot näsa och mun måste han stanna flera gånger för att hämta andan.

En död häst som börjat svälla upp. En stol klädd med randig grön sammet. En sönderriven markis med namnet på ett brasserie. Gardiner fladdrar lätt från de urblåsta fönstren i det egendomliga, flimrande ljuset; de gör honom nervös. Svalor flyger fram och tillbaka och letar efter förlorade bon, och mycket långt bort kan det vara någon som skriker, eller också är det vinden. Tryckvågorna har slitit loss många butiksskyltar från deras fästen, och galgarna pekar övergivet ut i luften.

En schnauzer lunkar efter honom och gnäller. Ingen ropar från fönstren att han ska se upp för minor. Han går fyra kvarter och ser faktiskt bara en enda levande själ, en kvinna utanför det som i går var stadens biograf. Med en sopskyffel i ena handen, men någon kvast syns inte till. Förvirrat tittar hon upp på honom. Genom en öppen dörr bakom henne ser han rader av säten som knäckts av nedfallna delar av innertaket. Bakom dem hänger duken oskadd; den har inte ens blivit missfärgad av röken.

”Föreställningen är inte förrän åtta”, säger hon på sin bretagnska franska, och han nickar när han linkar förbi. På rue Vauborel har stora mängder skiffer glidit ned från taken och splittrats mot marken. Bitar av bränt papper svävar ovanför honom. Inga måsar. Även om huset har brunnit, tänker han, så finns diamanten där. Han kommer att kunna plocka den ur askan som om den var ett varmt ägg.

Men det höga, smala huset är nästan oskatt. Elva fönster på fasaden, de flesta utan glas. Blåa fönsterkarmar, gammal grå och läderbrun granit. Fyra av de sex blomlådorna hänger kvar. Den påbjudna listan över husets invånare sitter på ytterdörren.

M. Étienne LeBlanc, 63 år.

Mlle Marie-Laure LeBlanc, 16 år.

Alla de risker han är beredd att ta. Han gör det för das Reich. Och för sin egen skull.

Ingen hejdar honom. Inga granater kommer visslande. Ibland är det säkrast att befinna sig i orkanens öga.