VAD DE HAR

När är det dag och när är det natt? Tiden tycks mätas bäst i glimtar: Volkheimers fältlampa som släcks och tänds.

Werner iakttar Volkheimers askpudrade ansikte i det reflekterade glödljuset, hans omsorger när han böjer sig över Bernd. Drick, säger Volkheimers mun när han håller fältflaskan mot Bernds läppar, och skuggorna ilar över det krossade taket likt en krets av vålnader som förbereder en festmåltid.

Bernd vrider bort ansiktet; han har panik i blicken och försöker undersöka sitt ben.

I persedelpåsen har Werner sin anteckningsbok från barndomen, sin filt och torra strumpor. Tre ransoner. Det är all mat de har. Volkheimer har ingenting. Bernd har ingenting. De har bara två fältflaskor som båda är halvtomma. I ett hörn har Volkheimer även hittat en hink med målarpenslar med en vattnig sörja på botten, men hur desperata måste de bli innan de dricker det?

Två skafthandgranater: modell 24, en i varje ficka på Volkheimers jacka. Ihåliga trähandtag längst ned, högexplosiva laddningar i en metallbehållare högst upp – handhållna bomber som pojkarna på Schulpforta kallade potatisstötar. Två gånger redan har Bernd tiggt Volkheimer om att använda en av dem på trappans kompakta bråte, för att se om de kan spränga sig ut. Men att använda en granat härnere, i ett så instängt utrymme, under en ruinhög där det förmodligen kryllar av skarpladdade 88 mm-granater, vore rena självmordet.

Det finns ett gevär också: Volkheimers Karabiner 98k av repetermodell, laddad med fem patroner. Det räcker, tänker Werner. Mer än väl. De skulle bara behöva tre, en var.

I mörkret får Werner stundtals för sig att källaren har sitt eget svaga ljus, kanske kommer det från spillrorna, eftersom det blir en aning rödare i utrymmet när augustidagen utanför lider mot skymning. Efter ett tag, lär han sig, är inte ens fullständigt mörker helt och hållet mörkt; mer än en gång tycker han att han kan se sina utspärrade fingrar när han håller dem framför ögonen.

Werner tänker på sin barndom, på sjoken av koldamm som hängde i luften om vintermorgnarna och lade sig på fönsterbrädorna och trängde in i barnens öron och lungor, men härnere i detta hål är det vita dammet raka motsatsen, som om han var instängd i en djup gruva som är likadan som den som dödade hans pappa men också dess motpol.

Mörkt igen. Ljust igen. Volkheimers groteska, askdammiga ansikte dyker upp framför Werner, och hans gradbeteckningar är delvis avslitna på ena axeln. Med hjälp av strålen från fältlampan visar han Werner att han har två böjda skruvmejslar och en låda med elektriska säkringar. ”Radion”, säger han i Werners friska öra.

”Har du fått någon sömn alls?”

Volkheimer riktar ljuset mot sitt eget ansikte. Innan batterierna tar slut, säger hans mun.

Werner skakar på huvudet. Radion kan inte lagas. Han vill blunda, glömma, ge upp. Vänta på att gevärspipan ska tryckas mot tinningen. Men Volkheimer tycks vilja hävda att livet är värt att leva.

Glödtråden i glaskupan inuti fältlampan lyser gult: redan svagare. Volkheimers upplysta mun är röd mot det svarta. Vi börjar få ont om tid, säger hans läppar. Byggnaden knakar. Werner ser grönt gräs, surrande flugor, solljus. Vidöppna grindar till ett sommarresidens. När döden kommer och tar Bernd kan den lika gärna ta honom också. Spara en vända.

Din syster, säger Volkheimer. Tänk på din syster.