JANUARILEDIGT

Kommendanten håller ett tal om dygd och familj och den symboliska eld som Schulpfortapojkarna bär med sig vart de går, i ett fat vars innerliga lågor värmer nationens härd, Führern hit och Führern dit, och orden skräller i Werners öron, ett välbekant bombardemang, och en av de djärvaste pojkarna muttrar efteråt: ”Jaha, jag har alltså ett fat med någonting varmt i mitt inre.”

I sovsalen lutar sig Frederick över sängkanten. Hans ansikte är som en karta i lila och gula nyanser. ”Kan du inte följa med till Berlin? Pappa arbetar, men du kunde få träffa min mamma.”

I två veckor har Frederick haltat omkring blåslagen och tungfotad och svullen, och inte en enda gång har han talat till Werner med något annat än sin säreget milda, tankspridda vänlighet. Inte en enda gång har han anklagat Werner för att ha svikit honom, fastän Werner ingenting gjorde medan Frederick blev misshandlad och inte har gjort något efteråt heller: inte betalat Rödel med samma mynt eller riktat geväret mot Bastian eller upprört bankat på dr Hauptmanns dörr och krävt rättvisa. Som om Frederick redan förstått att de båda fått sina liv utstakade, att det är för sent att ändra kurs.

Werner säger: ”Jag har inte …”

”Min mamma betalar din biljett.” Frederick lägger sig på rygg igen och stirrar upp i taket. ”Ingenting att tala om.”

Tågresan är en sömnig, sex timmar lång historia där deras skrangliga vagn ungefär en gång i timmen leds in på ett sidospår för att släppa fram tåg fulla av soldater som dundrar förbi på väg mot fronten. Sent omsider kliver Werner och Frederick av på en dunkel, kolstybbsfärgad station och går uppför en lång trappa vars steg är målade med utropet Berlin röker JUNO!, och så kommer de ut på gatan i den största stad som Werner någonsin sett.

Berlin! Blotta namnet är som två klara klockslag av ryktbarhet. Vetenskapens huvudstad, säte för Führern, plantskola för Einstein, Staudinger, Bayer. Någonstans på dessa gator uppfanns plasten, upptäcktes röntgenstrålarna, fastslogs kontinentaldriften. Vilka underverk är just nu på väg att fullkomnas av vetenskapen här? Övermänskliga soldater, säger dr Hauptmann, och vädermaskiner och missiler som kan styras på flera tusen kilometers avstånd.

Himlen släpper ned silvertrådar av snöblandat regn. Gråa hus ligger i rader som löper samman vid horisonten, hoptryckta i klungor som för att utestänga kylan. De går förbi butiker som är fulla av upphängt kött, förbi ett fyllo med en trasig mandolin i knäet och tre gatflickor som står tryckta intill varandra under en markis och visslar efter pojkarna i uniform.

Frederick visar vägen till ett femvåningshus ett kvarter från en vacker boulevard som heter Knesebeckstrasse. Han ringer på porttelefonen till nummer 2, och när det dova surret ljuder låses dörren upp. De kommer in i en mörk trapphall och står framför ett par likadana dörrar. Frederick trycker på en knapp och någonting högt upp i byggnaden börjar rassla, och Werner viskar: ”Har ni hiss?”

Frederick ler. Det slamrande maskineriet rör sig nedåt och hissen stannar med en skräll framför dem och Frederick skjuter upp trädörrarna inåt. Werner ser förundrat husets inre glida förbi. När de är på andra våningen säger han: ”Kan vi inte åka en gång till?”

Frederick skrattar. De åker ned igen. Tillbaka upp. Ned, upp, ned till trapphallen en tredje gång, och Werner blickar upp mot linorna och motvikterna ovanför korgen och försöker utröna hur det hela fungerar när en liten kvinna kommer in i huset och skakar sitt paraply. I den andra handen bär hon en papperskasse, och hennes blick sveper snabbt över pojkarnas uniformer och Werners knallvita hår och blåmärkena under Fredericks ögon. En senapsgul stjärna sitter omsorgsfullt fastsydd på hennes kappbröst. Fullständigt rakt med ena spetsen nedåt och den andra uppåt. Dropparna faller som sädeskorn från paraplyspetsen.

”God eftermiddag, Frau Schwartzenberger”, säger Frederick. Han backar så att han står tryckt mot hisskorgens vägg och gestikulerar att hon ska komma in.

Hon pressar in sig i hissen och Werner stiger in efter henne. Vissen blast sticker upp ur hennes kasse. Han ser att hennes krage håller på att lossna från resten av kappan; trådarna släpper. Om hon vände sig om skulle deras ögon befinna sig en handsbredd ifrån varandra.

Frederick trycker på 2:an, sedan på 5:an. Ingen säger något. Den gamla kvinnan gnuggar sig i ena ögonbrynet med ett darrande pekfinger. Hissen skramlar sig upp en våning. Frederick öppnar buren med en smäll och Werner följer efter honom ut. Mitt framför näsan ser han den gamla kvinnans gråa skor glida uppåt. Dörren till nummer 2 står redan öppen, och en kvinna med förkläde och bulliga armar kommer utrusande och omfamnar Frederick. Hon kysser honom på båda kinderna och rör vid hans blåmärken med tummarna.

”Det är ingen fara, Fanni, lite hårda tag bara.”

Lägenheten skiner och glänser och är full av tjocka mattor som slukar alla ljud. Hennes blick vilar på Frederick. ”Är du säker på att det är bra med dig?”

”Javisst”, säger Frederick, och tillsammans tågar Werner och han in i ett varmt, rendoftande sovrum och Frederick drar ut en låda, och när han vänder sig om har han glasögon med svarta bågar. Han tittar blygt på Werner. ”Säg inte att du inte visste om det!”

Med glasögonen på tycks Fredericks ansikte slappna av; ansiktet blir begripligare – detta, tänker Werner, är den han är. En pojke i glasögon med mjuk hud och kolabrunt hår och en ytterst liten antydan till mustasch som ett streck längs överläppen. Fågelälskare. Rikemansbarn.

”Jag träffade nästan ingenting på skjutbanan. Visste du verkligen inte?”

”Kanske”, säger Werner. ”Kanske visste jag. Hur klarade du synprovet?”

”Lärde mig tavlorna utantill.”

”Har de inte olika?”

”Jag lärde mig alla fyra. Pappa fick tag i dem innan. Mamma hjälpte mig med inlärningen.”

”Men din kikare då?”

”Jag ställde in den efter min syn.Tog evigheter.”

De sitter i ett stort kök vid ett slaktarbord med marmorskiva. Hembiträdet som heter Fanni kommer med en mörk brödlimpa och en rund ost, och hon ler mot Frederick när hon ställer det framför dem. De pratar om julen, om att Frederick tyckte det var tråkigt att missa den, och Fanni går ut genom en svängdörr och kommer tillbaka med två vita tallrikar som är så smäckra att de ger ifrån sig en ton när hon ställer ned dem.

Det snurrar i huvudet på Werner: en hiss! En judinna! Ett hembiträde! Berlin! De drar sig tillbaka till Fredericks rum, som befolkas av tennsoldater och modellflygplan och träbackar fulla med seriealbum. De ligger på mage och bläddrar i serierna, känner hur skönt det är att vara borta från skolan, sneglar på varandra emellanåt som om de är nyfikna på om deras vänskap kommer att hålla på en annan plats.

Fanni går ut genom svängdörren, och så snart den slagit igen tar Frederick Werner under armen och leder in honom i vardagsrummet och klättrar uppför en stege bredvid de höga träbokhyllorna och skjuter undan en stor videkorg och tar fram två stora volymer som stått bakom den: två band med gyllene skyddsomslag, stora som madrassen i en spjälsäng. ”Här.” Hans röst glöder, hans ögon glöder. ”Det var de här jag ville visa dig.”

Volymerna rymmer överdådiga färgplanscher med fåglar. Två vita falkar virvlar omkring med öppna näbbar. En blodröd flamingo håller den svarta näbbspetsen ovanför stillastående vatten. Skimrande gäss står på en hög udde och tittar upp mot en tung himmel. Frederick vänder sidorna med båda händerna. Svartvit flugsnappare. Storskrake. Tallspett. Många av dem är större i boken än i verkligheten.

”Audubon var amerikan”, säger Frederick. ”Vandrade i träsk och skogar i åratal, på den tiden då hela landet bara var träsk och skogar. Han kunde ägna en hel dag åt att iaktta en enda fågel. Sedan sköt han den och stagade upp den med ståltråd och pinnar och målade av den. Han kunde förmodligen mer än någon annan fågelskådare kunnat vare sig förr eller senare. De flesta fåglarna åt han upp när han målat dem. Kan du tänka dig?” Fredericks röst darrar av iver. Han tittar upp. ”Mitt i den lätta dimman med geväret över axeln och ögonen på skaft?”

Werner försöker se vad Frederick ser: en tid innan det fanns fotografier och kikare. Och här fanns det någon som var villig att ströva ut i en vildmark som myllrade av okända varelser och komma hem med målningar av dem. Boken upptas inte så mycket av fåglar utan främst av flyktighet, av blåvingade, öppet förkunnade mysterier.

Han tänker på fransmannens radioprogram, på Heinrich Hertz Mekanikens principer – känner han inte igen entusiasmen i Fredericks röst? Han säger: ”Min syster skulle älska det här.”

”Pappa säger att vi egentligen inte får ha den. Att vi måste hålla den gömd däruppe bakom korgen eftersom den är amerikansk och tryckt i Skottland. Men det är ju bara fåglar!”

Ytterdörren öppnas och det hörs klapprande steg i hallen. Frederick skyndar sig att sätta på skyddsomslagen igen; han ropar ”Mamma?” och en kvinna i gröna skidkläder med vita ränder på benen kommer in och ropar ”Fredde! Fredde!” Hon omfamnar sin son och håller honom sedan ifrån sig med raka armar och drar med ena fingertoppen över ett nästan läkt jack i hans panna. Frederick ser sig över axeln med lätt panikslagen min. Är han rädd att hon ska upptäcka att han tittat i den förbjudna boken? Eller att hon ska bli arg för att han har blåmärken? Hon säger ingenting utan stirrar bara på sin son, insnärjd i tankar som Werner inte kan gissa sig till, men sedan kommer hon ihåg sig.

”Och du måste vara Werner!” Leendet återvänder med ens till hennes ansikte. ”Frederick har skrivit massor om dig! Vilket hår du har! Å, vi älskar gäster!” Hon klättrar uppför stegen och lägger tillbaka de tunga Audubonvolymerna på hyllan en i taget, som om hon gömde undan något irriterande. Sedan sätter de sig alla tre vid det väldiga ekbordet, och Werner tackar henne för tågbiljetten och hon berättar en historia om en man hon ”just sprang på, helt osannolikt faktiskt” som tydligen är en berömd tennisspelare, och med jämna mellanrum sträcker hon fram en hand och kramar Fredericks underarm. ”Du skulle ha häpnat”, säger hon mer än en gång, och Werner iakttar sin väns ansikte för att bedöma om han skulle ha häpnat eller inte och Fanni kommer tillbaka med vin och mer Rauchkäse, och i en timme glömmer Werner Schulpforta och Bastian och den svarta gummislangen och judinnan en trappa upp – vilka saker dessa människor har! En violin på ett stativ i ett hörn och eleganta möbler av kromstål och en stjärnkikare av mässing och ett schackspel av sterlingsilver bakom glas och denna härliga ost som smakar som om rök vispats till smör.

Vinet avger en sömnig värme i Werners mage och det snöblandade regnet sipprar ned genom lindarna när Fredericks mamma meddelar att de ska gå ut. ”Rättar ni till slipsarna?” Hon pudrar Frederick under ögonen och de går till en bistro, en restaurang av ett slag som Werner aldrig föreställt sig att han skulle besöka, och en pojke i vit jacka, knappt äldre än de, kommer med vin till dem.

En oupphörlig ström av matgäster kommer fram till deras bord och skakar hand med Werner och Frederick och frågar med lågmälda, lismande röster Fredericks mamma om hennes makes senaste befordran. Werner lägger märke till en flicka i hörnet med stark utstrålning som dansar för sig själv med ansiktet vänt mot taket. Hon blundar. Maten är fantastisk, och emellanåt skrattar Fredericks mamma och Frederick rör frånvarande vid sitt pudrade ansikte medan hans mamma säger: ”Fredde har det verkligen så bra där på skolan, så bra så”, och nästan en gång i minuten dyker det upp något nytt ansikte, någon som kysser Fredericks mamma på båda kinderna och viskar i hennes öra. När Werner hör henne säga till en kvinna att ”Kärringen Schwartzenberger kommer att vara borta vid årsskiftet och då får vi våningen högst upp, du wirst schon sehen” sneglar han på Frederick, vars fläckiga glasögon har blivit ogenomskinliga i skenet från stearinljuset; pudret ser nu konstigt och smaklöst ut, som om det framhävde blåmärkena i stället för att dölja dem, och han övermannas av en stark känsla av obehag. Han hör Rödel svinga gummislangen, klatschen mot Fredericks lyfta handflator. Han hör pojkarna i sitt Kameradschaft i Zollverein sjunga Lev trofast, kämpa tappert och dö med ett leende på läpparna. Bistron är överfull; allas munnar rör sig för snabbt; kvinnan som pratar med Fredericks mamma har vämjeligt mycket parfym, och i det fadda ljuset är det plötsligt som om sjalen som fladdrar runt den dansande flickans hals är en snara.

Frederick frågar: ”Är allt som det ska?”

”Javisst, det var utsökt”, säger Werner men känner att någonting inom honom skruvas åt allt hårdare och hårdare.

På vägen hem går Frederick och hans mamma före. Hon sticker in sin smala arm under hans och pratar med låg röst. Fredde hit och Fredde dit. Gatan är tom, fönstren livlösa, neonskyltarna släckta. Oräkneliga butiker, och runt omkring dem ligger miljontals människor och sover i sina sängar. Ändå undrar han vart alla tagit vägen. När de kommer fram till Fredericks kvarter ser de en kvinna som står lutad mot en byggnad och böjer sig fram och kräks på trottoaren.

I lägenheten tar Frederick på sig en pyjamas av buteljgrönt siden och lägger sina hopvikta glasögon på nattduksbordet och kryper barfota ned i sin barndomssäng av mässing. Werner får sova på en tältsäng som Fredericks mamma har bett om ursäkt för tre gånger, fastän madrassen är bekvämare än någon annan han har sovit på i hela sitt liv.

Tystnaden sänker sig i huset. Modellbilar blänker på Fredericks hyllor.

”Önskar du någonsin att du inte behövde åka tillbaka?”

”Det är viktigt för pappa att jag är på Schulpforta. För mamma också. Det spelar ingen roll vad jag vill.”

”Det är klart att det spelar roll. Jag vill bli ingenjör. Och du vill studera fåglar. Vara som den där amerikanske målaren ute i sumpmarkerna. Varför gör vi det här om inte för att bli de vi vill bli?”

Det blir tyst i rummet. I träden utanför Fredericks fönster hänger ett främmande ljus.

”Ditt problem, Werner, är att du fortfarande tror att du bestämmer över ditt liv”, säger Frederick.

När Werner vaknar har solen för länge sedan gått upp. Han har ont i huvudet och ögongloberna känns tunga. Frederick är redan påklädd – byxor, struken skjorta och slips – och står på knä framför fönstret med näsan mot rutan. ”Forsärla.” Han pekar. Werner ser förbi honom ut på de kala lindarna.

”Ser inte mycket ut för världen, va?” mumlar Frederick. ”Några ynka gram fjädrar och ben. Men den fågeln kan flyga till Afrika och tillbaka. Med insekter och maskar och en längtan bort som drivmedel.”

Forsärlan hoppar från kvist till kvist. Werner gnuggar sina värkande ögon. Det är bara en fågel.

”För tiotusen år sedan”, viskar Frederick, ”passerade miljoner av dem här. När det här stället var en trädgård, en enda oändlig trädgård från början till slut.”