PLAGE DU MÔLE

Marie-Laures pappa har varit försvunnen i tjugonio dagar utan att man hört av honom. Hon vaknar av att madame Manecs klumpiga skor är på väg upp till tredje våningen, fjärde, femte.

Étiennes röst på avsatsen utanför hans rum: ”Gör det inte.”

”Han får inte reda på det.”

”Hon är mitt ansvar.”

Något oväntat stålhårt infinner sig i madame Manecs röst. ”Jag står inte ut ett ögonblick till.”

Hon går uppför den sista raden av trappsteg. Marie-Laures dörr knarrar när den öppnas; den gamla kvinnan styr tvärs över golvet och lägger en tung, knotig hand på Marie-Laures panna. ”Är du vaken?”

Marie-Laure rullar in i hörnet och talar genom sängkläderna. ”Ja, madame.”

”Vi ska gå ut. Ta din käpp.”

Marie-Laure klär på sig; när hon gått nedför trappan står madame Manec där med en brödskalk. Madame Manec knyter en sjal kring Marie-Laures huvud, knäpper hennes kappa ända upp i halsen och öppnar ytterdörren. En morgon i slutet av februari, och i luften luktar det regn och stiltje.

Marie-Laure tvekar, lyssnar. Hennes hjärta slår två, fyra, sex, åtta gånger.

”Nästan ingen är ute än, kära du”, viskar madame Manec. ”Och vi gör ingenting fel.”

Grinden gnisslar.

”Ett steg ner och så rakt fram, sådärja.” Kullerstensgatans tryck mot Marie-Laures skor är oregelbundet; käppspetsen fastnar, vibrerar, fastnar igen. Ett lätt regn faller på hustaken, rinner sakta genom rännstenen, bildar pärlor på hennes sjal. Ljud studsar mellan de höga husen; det känns som det gjorde när de kom till staden, som om hon trätt in i en labyrint.

Högt ovanför dem är det någon som skakar en dammtrasa i ett fönster. En katt jamar. Vad är det för hemskheter som vässar tänderna härute? Vad var det som hennes pappa så ängsligt ville skydda henne mot? De ändrar riktning en gång, sedan en gång till, varpå madame Manec leder henne till vänster på ett ställe där hon inte väntar sig det, där de mossbelupna stadsmurarna löper i en obruten linje, och så går de ut genom en port.

”Madame?”

De går ut ur staden.

”Det är trappor här, var försiktig, ett steg ner, två, sådärja, lätt som en plätt …”

Havet. Havet! Rakt framför henne! Så nära hela tiden. Det smackar och brusar och plaskar och dånar; det böljar och breder ut sig och tumlar över ända; Saint-Malos labyrint har öppnat sig mot en portal av ljud som är större än något hon någonsin upplevt. Större än Jardin des Plantes, än Seine, större än museets största salar. Hennes föreställning om det stämde inte riktigt; hon förstod inte storleken.

När hon lyfter ansiktet mot himlen känner hon tusentals små nålstick av regndroppar som upplöses mot hennes kinder, mot pannan. Hon hör madame Manecs hesa andetag och det dova ljudet av vågorna mot klipporna, och ropen från någon på stranden som ekar mot de höga murarna. I huvudet hör hon sin pappa polera lås. Dr Geffard som går längs raderna med lådor. Varför berättade de inte att det skulle vara så här?

”Det där är monsieur Radom som ropar på sin hund”, säger madame Manec. ”Inget att oroa sig för. Här är min arm. Sätt dig ner och ta av dig skorna. Kavla upp kappärmarna.”

Marie-Laure gör som hon blir tillsagd. ”Iakttar de oss?”

”Les boches? Vad skulle de göra i så fall? En gammal kvinna och en flicka? Jag säger att vi plockar musslor. Vad kan de göra?”

”Gammelfarbror säger att de har grävt ner bomber på stränderna.”

”Oroa dig inte för det. Han är rädd för en myra.”

”Han säger att månen drar ut havet.”

”Månen?”

”Ibland solen också. Han säger att tidvattnet bildar trattar runt öarna som kan sluka båtar med hull och hår.”

”Vi kommer inte i närheten av några öar, kära du. Vi är bara på stranden.”

Marie-Laure lindar av sig sjalen och madame Manec tar den. Saltmättad, tångluktande, silvergrå luft tränger innanför hennes krage.

”Madame?”

”Ja?”

”Hur ska jag göra?”

”Bara gå.”

Hon går. I ena stunden har hon kalla, runda klapperstenar under fötterna. I nästa ögonblick knastrande tång. Sedan något lenare: blöt, slät sand. Hon böjer sig ned och spärrar ut fingrarna. Den är som kallt siden. Kallt, kostbart siden på vilket havet har lagt sina offergåvor: småsten, snäckskal, rankfotingar. Små tångremsor. Hennes fingrar gräver och griper; regndropparna nuddar nacken, händernas ryggar. Sanden suger ut värmen ur fingertopparna, ur fotsulorna.

En månadsgammal knut inom Marie-Laure börjar lösas upp. Hon förflyttar sig längs tidvattenlinjen, till en början nästan krypande, och hon föreställer sig att stranden sträcker sig bort från henne åt båda hållen, runt om den höga udden, och sluter de yttre öarna i sin famn, hela den bretagnska kustlinjens filigranprydda nätverk av vindpinade landtungor och rostangripna kanoner och ruiner täckta av klätterväxter. Hon föreställer sig den muromgärdade staden bakom sig, dess skyhöga fästningsvallar, dess virrvarr av gator. Allt är plötsligt lika litet som i hennes pappas modell. Men det som omger modellen är något som han inte har förmedlat till henne; det som ligger utanför modellen är det som lockar mest.

En måsflock skriar ovanför henne. Vart och ett av de hundra tusen små sandkornen i hennes nävar slipas mot sina grannar. Hon känner hur hennes pappa lyfter henne och snurrar runt med henne tre gånger.

Ingen ockupationssoldat kommer och griper dem; ingen så mycket som säger något till dem. På tre timmar upptäcker Marie-Laures stelfrusna fingrar en strandad manet, en boj med en skorpa av långhalsar och tusen slätslipade stenar. Hon vadar ut till knäna och klänningsfållen blir genomblöt. När hon till slut – dyvåt och lyckligt omtumlad – leds tillbaka till rue Vauborel av madame Manec går hon uppför de fem trapporna till Étiennes rum och knackar på dörren och står sedan framför honom med fuktig sand i hela ansiktet.

”Du var borta länge”, mumlar han. ”Jag var orolig.”

”Här, farbror.” Ur fickorna plockar hon upp olika skal – rankfotingar, porslinssnäckor – och tretton bitar kvarts som är alldeles grusiga. ”Jag tog med den här till dig. Och den här och den här och den här.”