ENTROPI

I en vecka har den döde fången lämnats bunden vid pålen på gårdsplanen, och hans frusna hud är alldeles grå. En del pojkar stannar och frågar liket om vägen; någon sätter på honom patronbälte och hjälm. Efter flera dagar kommer ett par kråkor och ställer sig på hans axlar och börjar hacka med näbbarna, och till slut kommer vaktmästaren ut med två tredjeårselever och hugger loss likets fötter ur isen med en slägga och välter ned honom på en dragkärra och kör i väg.

Tre gånger på nio dagar väljs Frederick till den svagaste under fältövningarna. Bastian går längre bort än någonsin och räknar snabbare än någonsin, så att Frederick tvingas springa fyra eller fem hundra meter, ofta genom djup snö, och pojkarna rusar efter honom som om deras liv hängde på att de hann i kapp honom. Varje gång blir han infångad; varje gång blir han pryglad medan Bastian tittar på; varje gång står Werner där utan att göra något.

Frederick klarar sju slag innan han faller omkull. Sedan sex. Sedan tre. Han ger aldrig ifrån sig några skrik och ber aldrig om att få lämna skolan, och särskilt detta tycks få kommendanten att darra av mordlysten vrede. Fredericks drömmerier, hans utanförskap – det är som en lukt som alla känner vittringen av.

Werner försöker fly in i arbetet i Hauptmanns laboratorium. Han har konstruerat en prototyp av sändtagaren och testar säkringar och rör och handmikrofoner och kontakter – men till och med under dessa sena timmar när det redan är mörkt är det som om himlen har blivit gråare och skolan blivit en mörkare, alltmer avskyvärd plats. Han är orolig i magen. Han får diarré. Han vaknar mitt i natten och ser Frederick i hans sovrum i Berlin iförd glasögon och slips, och han är i färd med att befria fångna fåglar från sidorna i en kolossal bok.

Du är en klipsk pojke. Det kommer att gå bra.

En kväll när Hauptmann är på kontoret längre bort i korridoren sneglar Werner på den högmodige, sömnige Volkheimer i hörnet och säger: ”Den där fången.”

Volkheimer blinkar och sten blir till kött. ”Det där gör de varje år.” Han tar av sig mössan och drar med ena handen genom sitt täta, stubbiga hår. ”De säger att han är polack, röding, kosack. Att han stulit sprit eller fotogen eller pengar. Varje år är det samma sak.”

Under tidens lapptäcke kämpar pojkarna på en mängd olika arenor. Fyra hundra barn som kryper längs eggen på ett rakblad.

”Alltid samma uttryck också”, tillägger Volkheimer. ”Hamna i kloaken.”

”Men var det anständigt att lämna honom därute på det sättet? När han redan var död?”

”För dem spelar anständigheten ingen roll.” Sedan kommer Hauptmanns skarpt klickande stövelklackar in i rummet, och Volkheimer lutar sig tillbaka i hörnet och hans ögonhålor höljs på nytt i skugga och Werner får ingen möjlighet att fråga honom vilka dem han menar.

Några av pojkarna lägger döda möss i Fredericks stövlar. De kallar honom fikus och stjärtgosse och ger honom många andra barnsliga öknamn. Två gånger tar en femteårselev Fredericks fältkikare och kletar ner linserna med avföring.

Werner intalar sig att han försöker. Varje kväll putsar han Fredericks kängor åt honom så att det går att spegla sig i dem – en orsak mindre för en vaktmästare eller för Bastian att ge sig på honom. I matsalen på söndagsmorgnarna sitter de tysta mitt i en solstråle och Werner hjälper honom med skolarbetet. Frederick viskar att han till hösten hoppas kunna hitta lärkbon i gräset utanför skolans murar. Vid ett tillfälle lyfter han sin blyertspenna och stirrar ut i rummet och säger ”Mindre hackspett”, och Werner hör hur ljudet av en avlägsen fågels trummande färdas över området och längs muren.

I teknikundervisningen introducerar dr Hauptmann termodynamikens lagar. ”Entropi. Är det någon som vet vad det är?”

Pojkarna sitter hopkrupna över bänkarna. Ingen räcker upp handen. Hauptmann skrider fram mellan raderna. Werner försöker att inte röra en muskel.

”Pfennig.”

Hans blick landar på Werner, en både varm och isande blick. ”Oordning. Ni hör kommendanten säga det. Ni hör vaktmästarna säga det. Det måste råda ordning. Livet är kaos, mina herrar. Och det vi representerar är ordning i kaos. Ända ned i generna. Vi skapar ordning i arternas evolution. Sållar bort de underlägsna, de bångstyriga, agnarna från vetet. Detta är det stora projektet, das Reich, det största projektet som människan någonsin inlett.”

Hauptmann skriver på svarta tavlan. Kadetterna antecknar orden i sina uppsatshäften. Entropin i ett slutet system minskar aldrig. Alla processer går med nödvändighet mot sin upplösning.