FÖRSLAG

Marie-Laure sitter på sin vanliga plats i kökshörnet, närmast spisen, och lyssnar när madame Manecs väninnor beklagar sig.

”Priset på makrill!” säger madame Fontineau. ”Man skulle kunna tro att de var tvungna att hämta den i Japan!”

”Jag minns inte hur ett riktigt plommon smakar”, säger madame Hébrard, postmästarens hustru.

”Och dessa löjliga skoransoneringskuponger”, säger madame Ruelle, bagarens hustru. ”Theo har nummer 3 501 och de har inte ens hunnit till 400 än!”

”Bordellerna finns inte bara på rue Thévenard längre. De ger alla sommarlägenheterna till fnasken.”

”Store Claude och hans fru blir ännu fetare.”

”Dessa förbaskade boches har ljuset tänt hela dagen!”

”Jag står inte ut med en kväll till ensam hemma med min man!”

De sitter nio stycken vid det fyrkantiga bordet, knä mot knä. Ransoneringskortens förtryck, de förskräckliga efterrätterna, den sjunkande kvaliteten på nagellacket – detta är kriminellt och de känner av det in i själen. Att höra så många av dem på en gång i samma rum gör Marie-Laure förvirrad och uppiggad: de är uppsluppna när de borde vara allvarliga, dystra när de hört vitsar; madame Hébrard ondgör sig över att det inte går att få tag på demerarasocker; en annan kvinnas gnäll över tobaken övergår i ett fnitteranfall när parfymhandlarens omåttligt feta bakdel kommer på tal. De luktar gammalt bröd, instängda vardagsrum fullproppade med mörka, jättelika bretagnska möbler.

Madame Ruelle säger: ”Flickan Gautier vill alltså gifta sig. Familjen måste smälta alla sina smycken för att få guld till vigselringen. Ockupationsmakten beskattar guld med trettio procent. Och sedan är det trettio procents skatt på juvelerarens arbete. När de betalat honom finns det ingen ring kvar!”

Växelkursen är en fars, priset på morötter oförsvarligt, falskheten lurar överallt. Efter ett tag låser madame Manec köksdörren och harklar sig. Kvinnorna tystnar.

”Det är vi som bär upp deras värld”, säger madame Manec. ”Ni, madame Guiboux, har två söner som lagar deras skor. Madame Hébrard, ni och er dotter sorterar deras post. Och ni, madame Ruelle, ert bageri bakar en stor del av deras bröd.”

Luften blir spänd; Marie-Laure tycker att det känns som om de sett någon glida ut på tunn is eller hålla en hand över en låga.

”Vad vill ni ha sagt?”

”Att vi ska göra något.”

”Lägga bomber i deras skor?”

”Bajsa i degen?”

Dämpade skratt.

”Inget så pass våghalsigt. Men vi kan göra mindre saker. Enklare saker.”

”Som vadå?”

”Först måste jag veta om ni är med på det.”

En laddad tystnad infinner sig. Marie-Laure känner att de sitter som på nålar. Nio velande hjärnor. Hon tänker på sin pappa – fängslad för vadå? – och det gör ont.

Två kvinnor går; säger att de har plikter att sköta, något med barnbarnen. Andra drar i sina blusar och skramlar med stolarna som om temperaturen i köket hade höjts. Sex är kvar. Marie-Laure sätter sig hos dem och undrar vem som kommer att bryta ihop, vem som kommer att skvallra, vem som kommer att vara modigast. Vem som kommer att ligga på rygg och låta sitt sista andetag stiga upp mot taket som en förbannelse över inkräktarna.