DU HAR ANDRA VÄNNER

”Akta dig, bögkärring”, skriker Martin Burkhard när Frederick går över gårdsplanen. ”Jag kommer och tar dig i natt!” Han juckar maniskt.

Någon lägger avföring i Fredericks säng. Werner hör Volkheimers röst: För dem spelar anständigheten ingen roll.

”Sängskitare”, säger en pojke spottande. ”Hämta mina stövlar.”

Frederick låtsas som om han inte hör.

Kväll efter kväll drar sig Werner tillbaka till Hauptmanns laboratorium. Tre gånger nu har de gett sig ut i snön för att spåra Volkheimers sändare, och för varje gång har det gått fortare att hitta honom. Under det senaste fälttestet lyckades Werner rigga upp sändtagarna, hitta sändningen och pejla in Volkheimers position på kartan på mindre än fem minuter. Hauptmann utlovar resor till Berlin; han rullar ut kopplingsscheman från en elektronikfabrik i Österrike och säger: ”Flera ministerier har visat entusiasm för vårt projekt.”

Werner har framgång. Han är lojal. Han är något som alla skulle tycka är bra. Och ändå känner han, varje gång han vaknar och knäpper sin uniformsjacka, att han förråder något.

En kväll traskar Volkheimer och han tillbaka genom snögloppet, och Volkheimer bär sändaren, båda sändtagarna och den hopvikta antennen under en arm. Werner går bakom honom, nöjd med att befinna sig i hans skugga. Det droppar från träden; grenarna ser ut att när som helst kunna slå ut i blom. Vår. Om ytterligare två månader kommer Volkheimer att bli officerare och dra ut i krig.

De stannar ett ögonblick så att Volkheimer får vila, och Werner böjer sig ned för att undersöka en av sändtagarna, tar fram en liten skruvmejsel ur fickan och skruvar åt en lös bakplatta. Volkheimer tittar ned på honom med stor ömhet. ”Tänk på allt du skulle kunna bli”, säger han.

Den natten ligger Werner och stirrar upp på undersidan av Fredericks madrass. En varm vind blåser mot slottet, och någonstans smäller en fönsterlucka för vinden och smältvattnet rinner ned genom de långa stuprören. Så tyst han kan viskar han: ”Är du vaken?”

Frederick lutar sig ut över sängkanten, och för ett ögonblick i det nästan fullständiga mörkret tror Werner att de till slut ska kunna säga det de inte kunnat säga till varandra.

”Du skulle kunna resa hem till Berlin, det vet du. Bort från det här stället.”

Frederick bara blinkar.

”Din mamma skulle inte ha något emot det. Hon skulle förmodligen tycka om att ha dig hemma. Fanni också. Bara en månad. Kanske bara en vecka. Om du åker slipper du de andra kadetterna, och när du kommer tillbaka har de hittat någon annan. Din pappa skulle inte ens behöva få reda på det.”

Men Frederick lägger sig på rygg igen och Werner ser honom inte längre. Hans röst ekar från taket.

”Kanske vore det bäst om vi inte var vänner längre, Werner.” För högt, farligt högt. ”Jag vet att det är en belastning för dig att hänga ihop med mig och äta med mig och hela tiden vika mina kläder och putsa mina stövlar och undervisa mig. Du har dina studier att tänka på.”

Werner kniper ihop ögonen. Minnet av hans gamla vindsrum sköljer över honom: mustassarnas knäppande ljud i väggarna, snöslask som rasslar nedför fönsterrutan. Taket som är så snett att han bara kunde stå upprätt närmast dörren. Och känslan han hade av att hans mamma och pappa och fransmannen på radio någonstans strax utanför hans synfält satt uppradade som åskådare på en läktare och iakttog honom genom det skallrande fönstret för att se vad han skulle göra.

Han ser Juttas modfällda ansikte, böjt över resterna av den sönderslagna radion. Han har en känsla av att något mycket stort och tomt är på väg att uppsluka dem alla.

”Det var inte så jag menade”, säger Werner med filten för munnen. Men Frederick säger inte mer, och båda pojkarna ligger länge orörliga och betraktar månljusets blåa ekrar som snurrar genom rummet.