DE GAMLA DAMERNAS MOTSTÅNDSKLUBB

Madame Ruelle, bagarens hustru – en kvinna med vacker röst som för det mesta luktar jäst men ibland även puder eller söta skivade äpplen – binder fast en trappstege på sin makes bil och kör i skymningen tillsammans med madame Guiboux längs Route de Carentan, där de flyttar vägskyltar med hjälp av en uppsättning hylsnycklar. De återvänder berusade och skrattande till köket på rue Vauborel 4.

”Dinan ligger nu tjugo kilometer norrut”, säger madame Ruelle.

”Långt ute i havet.”

Tre dagar senare råkar madame Fontineau höra att den tyske garnisonskommendanten är allergisk mot gullris. Madame Carré, floristen, sticker ned flera dussin av dessa blommor i ett arrangemang som är på väg till slottet.

Kvinnorna dirigerar en last med konstsiden till fel adress. De ser till att det blir tryckfel i en tågtidtabell. Madame Hébrard, postmästarens hustru, stoppar ett brev från Berlin som ser viktigt ut i underbyxorna, tar med det hem och använder det för att tända kvällens brasa.

Fulla med skvaller kommer de till madame Manecs kök och meddelar glatt att någon har hört garnisonskommendanten nysa, eller att hundbajset de lagt utanför bordellen fyllde sin funktion till punkt och pricka när den fastnade under en tysk soldats sko. Madame Manec häller upp sherry eller cider eller muscadet; en av kvinnorna sitter vid dörren och håller vakt. Den lilla kutryggiga madame Fontineau skryter med att hon blockerat slottets telefonväxel i en timme; den sjaskigt klädda, stora och kraftiga madame Guiboux säger att hon har hjälpt sina barnbarn att måla en herrelös hund i franska flaggans färger och släppt ut den på Place Chateaubriand.

Kvinnorna kacklar entusiastiskt. ”Vad kan jag bidra med?” frågar den lastgamla änkan madame Blanchard. ”Jag vill göra något.”

Madame Manec ber alla att ge madame Blanchard sina pengar. ”Ni får tillbaka dem”, säger hon, ”var inte oroliga. Och madame Blanchard, ni har i hela ert liv haft en vacker handstil. Ta monsieur Étiennes reservoarpenna och skriv på varenda femfrancssedel Befria Frankrike nu. Ingen har råd att förstöra pengar, eller hur? När vi alla har använt våra sedlar kommer vårt lilla budskap att ha nått ut över hela Bretagne.”

Kvinnorna applåderar. Madame Blanchard trycker madame Manecs hand och blinkar förnöjt med sina blanka ögon.

Ibland kommer Étienne ned, knorrande och med bara en sko på fötterna, och då blir det tyst i hela köket medan madame Manec lagar te åt honom och ställer det på en bricka som Étienne bär upp. Sedan börjar kvinnorna pladdra och planera igen. Madame Manec borstar Marie-Laures hår med långa, sinnesfrånvarande tag. ”Sjuttiosex år gammal”, viskar hon, ”och jag kan fortfarande känna mig så här? Som en liten flicka med tindrande ögon.”