KNIVBLADET OCH VALTHORNS-SNÄCKAN
Matsalen på Hôtel-Dieu är stor och mörk och full av människor som pratar om ubåtar utanför Gibraltar och om de orättvisa växelkurserna och om 4-takts dieselbåtmotorer. Madame Manec beställer två skålar fisksoppa som Marie-Laure och hon snabbt äter upp. Hon säger att hon inte vet vad de borde göra härnäst – ska de fortsätta vänta? – så hon beställer två portioner till.
Till slut sätter sig en man med frasande kläder vid deras bord. ”Är ni säker på att ni heter madame Walter?”
Madame Manec säger: ”Är ni säker på att ni heter René?”
Paus.
”Och hon?”
”Min medbrottsling. Hon hör direkt om någon ljuger.”
Han skrattar. De pratar om vädret. Mannens kläder utdunstar en lukt av hav, som om han förts dit av en stormvind. Medan han pratar rör han sig klumpigt och stöter emot bordet så att skedarna klirrar i skålarna. Till slut säger han: ”Vi beundrar er insats, madame.”
Mannen, som kallar sig René, börjar tala med dämpad röst. Marie-Laure uppfattar bara lösryckta fraser: ”Håll utkik efter särskilda beteckningar på deras nummerplåtar. WH står för armén, WL för flygvapnet, WM för flottan. Och ni skulle kunna göra anteckningar – eller hitta någon annan som kan göra det – om alla fartyg som seglar in och ut ur hamnen. Sådana upplysningar är mycket efterfrågade.”
Madame Manec sitter tyst. Om det sägs något mer som Marie-Laure inte uppfattar – om de mimar eller uttrycker sig med gester, utväxlar små lappar med nedtecknade krigslister – kan hon inte avgöra. En viss samstämmighet uppnås, och snart är hon och madame Manec tillbaka på rue Vauborel 4. Madame Manec slamrar i källaren och kommer upp med matkonserver. I morse, förklarar hon, lyckades hon förmodligen skaffa de två sista persikolådorna i Frankrike. Hon nynnar medan hon hjälper Marie-Laure med skalaren.
”Madame?”
”Ja, Marie.”
”Vad är en pseudonym?”
”Det är ett antaget namn, ett täcknamn.”
”Om jag skulle ha en, vad skulle jag då välja?”
”Tja”, säger madame Manec. Hon kärnar ur ännu en persika och skär den i klyftor. ”Du kan vara vad som helst. Du kan vara Jungfrun om du så vill. Eller Jasminen? Violen?”
”Vad sägs om Valthornssnäckan? Jag tror att jag skulle vilja vara Valthornssnäckan.”
”Valthornssnäckan. Det är en utmärkt pseudonym.”
”Och ni, madame? Vad skulle ni vilja vara?”
”Jag?” Madame Manecs kniv hejdar sig. Syrsorna spelar i källaren. ”Jag tror att jag skulle vilja vara Knivbladet.”
”Knivbladet?”
”Ja.” Persikornas doft bildar ett skimrande, rödblommigt moln.
”Knivbladet?” upprepar Marie-Laure. Sedan börjar de skratta båda två.
Kära Werner,
Varför skriver du inte? /XXXXXXXXXXXXXXXXXX/. /XXXXXXXXXXXXXXXXXX/. Järnbruken är i gång dygnet runt, det slutar aldrig att ryka ur skorstenarna och det har varit så kallt här att folk eldar med allt möjligt för att hålla värmen. Sågspån, stenkol, träkol, kalk, skräp. Krigsänkorna /XXXXXXXXXXXXXX/./XXXXXXXXXXXX/. och det kommer fler för varje dag. Jag arbetar i tvätteriet tillsammans med tvillingarna, Hannah och Susanne, och Claudia Förster, kommer du ihåg henne? Vi lagar mest uniformsjackor och byxor. Jag börjar bli skickligare med nålen och sticker mig åtminstone inte hela tiden. Just nu har jag precis blivit klar med läxan. Har du läxor? Det är brist på tyg och folk kommer med möbelöverdrag, gardiner och gamla kappor. Allt som kan nyttjas måste nyttjas, säger de. Även vi och våra tjänster. Ha. Jag hittade den här under din gamla säng. Den kan du nog ha användning för.
Kära hälsningar,
Jutta
I det hemmagjorda kuvertet ligger Werners anteckningsbok från barndomen, och på framsidan står det med hans handstil: Frågor. På dess sidor myllrar det av barnteckningar, uppfinningar: en elektrisk sängvärmare han ville tillverka åt Frau Elena; en cykel med kedjor till båda hjulen. Kan magneter påverka vätskor? Varför flyter båtar? Varför blir vi yra när vi snurrar runt?
Ett tiotal tomma sidor längst bak. Tydligen tillräckligt barnsliga frågor för att passera censuren.
Runt omkring honom hörs stöveltramp, slamret från gevär. Kolvarna mot marken, piporna mot väggen. Ta muggen från kroken, tallriken från hyllan. Köa för att få kokt oxkött. En våg av hemlängtan slår emot honom med sådan kraft att han måste knipa ihop ögonen.