HUBERT BAZINS FÖRSVINNANDE

Marie-Laure följer doften av madame Manecs soppa över Place aux Herbes och håller den varma grytan utanför nischen bakom biblioteket medan madame knackar på dörren.

Madame säger: ”Var är monsieur Bazin?”

”Han måste ha flyttat”, säger bibliotekarien men lyckas bara delvis dölja tvivlet i sin röst.

”Vart skulle Hubert Bazin kunna flytta?”

”Jag är inte säker, madame Manec. Snälla. Det är kallt.”

Dörren stängs. Madame Manec svär. Marie-Laure tänker på Hubert Bazins historier: lugubra monster av havsskum, sjöjungfrur med fisklika könsdelar, den romantiska berättelsen om engelsmännens belägringar. ”Han kommer tillbaka”, säger madame Manec, lika mycket till sig själv som till Marie-Laure. Men nästa morgon har Hubert Bazin inte kommit tillbaka. Inte nästa heller.

Bara halva gruppen deltar i nästa möte.

”Tror de att han har hjälpt oss?” viskar madame Hébrard.

”Gjorde han det?”

”Jag trodde att han gick med meddelanden.”

”Vilken sorts meddelanden?”

”Det börjar bli för farligt.”

Madame Manec går av och an; Marie-Laure kan nästan känna värmen från hennes frustration tvärs genom köket. ”Gå då.” Rösten är som glöd under aska. ”Allihop.”

”Sakta i backarna”, säger madame Ruelle. ”Vi tar en paus, en vecka eller två. Väntar tills läget lugnat sig.”

Hubert Bazin med sin emaljerade kopparmask och sin pojkaktiga iver; andedräkten som är som krossade insekter. Vart för de folk? undrar Marie-Laure. Till det Gasthaus där hennes pappa hamnade? Där de skriver brev hem om fantastisk mat och mytologiska träd? Bagarens hustru hävdar att de skickas till läger i bergen. Specerihandlarens hustru säger att de skickas till nylonfabriker i Ryssland. Marie-Laure tycker att det verkar lika troligt att de bara försvinner. Soldaterna slänger en säck över den de vill bli av med och skickar elektricitet genom hans kropp, och sedan är den personen borta, väck. Förvisad till någon annan värld.

Staden, tänker Marie-Laure, håller långsamt på att omvandlas till modellen uppe i rummet. Gatorna töms en efter en. Varje gång hon går ut blir hon medveten om alla fönstren ovanför sig. Det är så en mus måste känna sig, tänker hon, när den kryper ut ur sitt hål, ut på gräset på en öppen äng, ovetande om vilka skuggor som kan komma seglande ovanför den.