ALLT ÄR FÖRGIFTAT

Nya sidenbaner hänger över borden i matsalen med flammande slagord.

Det står: Vanära är inte att stupa utan att ljuga.

Det står: Var mager och spenslig, snabb som en vinthund, seg som läder, hård som Kruppstål.

Var och varannan vecka försvinner en lärare, slukas av krigsmaskinen. Nya lärare, äldre borgare i staden med tvivelaktig nykterhet och läggning, kallas in. Alla är, lägger Werner märke till, på något sätt nedbrutna: de haltar eller är blinda på ena ögat, eller så hänger deras ansikten slappt till följd av slaganfall eller skador i förra kriget. Kadetterna visar mindre respekt för de nya lärarna, som i sin tur har kortare stubin, och snart känns skolan som en granat med utdragen sprint.

Märkliga saker börjar hända med elektriciteten. Den försvinner i femton minuter och kommer sedan tillbaka med full kraft. Klockor går för snabbt, glödlampor får ett vitare ljus, blänker till och går sönder och ett fint regn av glassplitter faller i korridorerna. Dagar av mörker följer, kontakterna är döda, ledningsnätet tomt. Sovsalar och duschar blir iskalla; vaktmästaren tar till facklor och stearinljus. All bensin går till kriget, och det är inte många bilar som kommer rullande genom skolans grindar; maten levereras av samma gamla utmärglade mulåsna, vars revben syns när den drar kärran.

Mer än en gång när Werner skär upp korven på tallriken hittar han rosa maskar inuti. De nya kadetternas uniformer är styvare och billigare än hans egen, och de har inte längre tillgång till skarp ammunition under skjutövningarna. Werner skulle inte bli förvånad om Bastian började dela ut stenar och käppar.

Och ändå är alla nyheter goda. Vi befinner oss vid porten till Kaukasus, tillkännager Hauptmanns radio, vi har erövrat oljefält, vi kommer att erövra Svalbard. Vi rycker fram med häpnadsväckande fart. Femtusen sjuhundra dödade ryssar, fyrtiofem stupade tyskar.

Var sjätte eller sjunde dag kommer de två bleka sjukvårdsofficerarna in i matsalen, och fyra hundra ansikten blir askbleka av ansträngningen det innebär att inte vända sig om och titta. Det är bara pojkarnas ögon som är i rörelse, bara deras tankar när de för sin inre syn följer de båda officerarna som går mellan borden och hittar nästa pojke vars pappa blivit dödad.

Den kadett som de stannar bakom försöker ofta låtsas som om han inte lägger märke till att de är där. Han stoppar gaffeln i munnen och tuggar, och vanligtvis är det då som den längre officeraren, en sergeant, lägger en hand på pojkens axel. Pojken tittar upp på dem med munnen full och villrådig min och följer med dem ut, och den stora dubbeldörren av ek knarrar när den går igen och matsalen andas långsamt ut och vaknar så sakteliga till liv igen.

Reinhard Wöhlmanns pappa stupar. Karl Westerholzers pappa stupar. Martin Burkhards pappa stupar, och Martin säger till alla – samma kväll som de knackar honom på axeln – att han är lycklig. ”Är det inte så att allting dör till slut och alltför tidigt? Vem skulle inte finna det ärorikt att stupa? Att vara en sten på vägen mot den slutgiltiga segern?” Werner letar efter en känsla av obehag i Martins blick men hittar ingenting.

För Werners del kommer tvivlen regelbundet. Rasrenhet, politisk renhet – Bastian talar med avsky om alla sorters fördärv men, tänker Werner i nattens stillhet, är inte livet ett slags fördärv? Ett barn föds och världen griper sig an det. Tar saker från det, stoppar saker i det. All mat, alla ljuspartiklar som tränger in i barnets ögon – kroppen kan aldrig vara ren. Men det är ändå det som kommendanten fordrar; det är därför som das Reich mäter deras näsor, registrerar deras hårfärg.

Entropin i ett slutet system minskar aldrig.

På nätterna stirrar Werner upp på Fredericks säng, de tunna spjälorna, den eländiga, fläckiga madrassen. Ännu en ny pojke sover däruppe, Dieter Ferdinand, en liten muskulös yngling från Frankfurt som gör allt han blir tillsagd med skrämmande brutalitet.

Någon hostar; någon annan jämrar sig. Ett tåg låter sin ensamma vissla ljuda någonstans på andra sidan sjöarna. Österut, tågen är alltid på väg österut, bortom kullarnas rand; de åker till frontens väldiga, nedtrampade gränsland. Till och med när han sover kör tågen. Historiens katapulter skramlar förbi.

Werner knyter sina stövlar och sjunger sångerna och marscherar när de marscherar; han gör det inte så mycket för att han måste utan mer utifrån en ingrodd önskan om att vara plikttrogen. Bastian går mellan raderna av pojkar medan de äter sin middag. ”Vad är värre än döden, pojkar?”

En stackars kadett blir utpekad. ”Feghet!”

”Feghet”, upprepar Bastian instämmande, och pojken sätter sig medan kommendanten traskar vidare, nöjd och nickande för sig själv. På sista tiden har kommendanten börjat tala mer intimt om Führern och det som han nu behöver av dem – böner, petroleum, lojalitet. Führern kräver pålitlighet, elektricitet, stövelläder. Werner närmar sig sin sextonde födelsedag, och han börjar förstå att det Führern egentligen behöver är pojkar. Långa rader av dem som går fram till transportbandet och kliver upp på det. Säg adjö till grädde för Führerns skull, till sömn för Führerns skull, till aluminium för Führerns skull. Säg adjö till Reinhard Wöhlmanns pappa och Karl Westerholzers pappa och Martin Burkhards pappa.

I mars 1942 kallar dr Hauptmann in Werner på sitt kontor. Till hälften packade lådor fyller golvet. Hundarna syns inte till. Den lille mannen vankar av och an, och det är inte förrän Werner tillkännager sin närvaro som Hauptmann slutar. Han ser ut som om han långsamt uppslukas av något som är bortom hans kontroll. ”Jag har kallats till Berlin. De vill att jag fortsätter mitt arbete där.” Hauptmann tar ett timglas från en hylla och lägger det i en av lådorna, och hans bleka fingrar med silvernaglarna blir hängande i luften.

”Det blir som ni drömt om, herr Hauptmann. Den bästa utrustningen, de bästa hjärnorna.”

”Det var allt”, säger dr Hauptmann.

Werner går ut i korridoren. Ute på den snöpudrade gårdsplanen springer trettio förstaårselever på stället, och deras andedräkt står som kortlivade, vita skyar i luften. Den knubbige, motbjudande Bastian med sina glansiga kinder ropar någonting. Han höjer en av sina korta armar och pojkarna vänder på klacken, lyfter upp gevären över huvudet och springer snabbare på stället med knän som glimtar till i månljuset.