»Bildlikt befinner jag mig i en oas med öken omkring mig. Det är inte bara det kroppsliga utan också det själsliga jag tar in från offren. Det är en egen individ, en personlighet jag tar in«.

T.Q., SEPTEMBER 2000

XIV. Det finns en föreställning om att Thomas Quick inte efterlämnat några kroppar eller delar av kroppar från de offer som han säger sig ha dödat. Men detta stämmer inte. I flera av de fall som jag hittills har redovisat finns det konkreta lämningar, ja, hela kroppar. I andra fall har Quick gjort sig av med sina offer på ett eller annat sätt och det vanligaste sättet tycks ha varit att elda upp dem. Men frågan om hur Quick har handskats med de döda har han hittills haft mycket svårt att närma sig. De tycks utgöra den sista bastionen mot en total kapitulation av Quicks gamla tankemönster. Ger han helt upp detta tror han sig samtidigt ge upp sitt liv.

Nu tycks ändå detta tankemönster var på väg att luckras upp. Men att helt ta sig ur det, förkasta det och se det som en tankens märkliga och destruktiva förvillelse kräver att Quick helt vågar omfatta de fruktansvärda brott som han gjort sig skyldig till, inte bara själva det sadistiska sättet att döda på utan också styckningarna, kannibalismen och att han orkar röja de gömslen där han förvarat och fortfarande förvarar delar av de döda. Detta är också en förutsättning för att Quicks trovärdighet inte längre ska kunna ifrågasättas. Quick är väl medveten om detta men har hittills valt att bespara omvärlden de sista pusselbitarna.

– Vad gäller kroppsdelar så finns där ett ultimativt behov av att bevara dem. Och det är förenat med vissa svårigheter att närma sig deras gömslen eftersom de representerar olika värdeladdade händelser. Att se att det bara är skelettdelar visar på ökenlandskapet, på tomheten. I fantasierna finns längtan att se dem som om de var levande, fantasier om att föra dem samman och medverka till detta, fantasier om att vara i dem och att vara dem. Vad jag upptäcker när jag är där är deras död och min död. Tomheten. Det är chockerande.

Det här får mig att tänka på en dröm som jag hade härom natten. Jag befinner mig i Kristine kyrka i Uppsala. I kyrkan står ett tjugotal soulsångare uppställda, unga pojkar i svarta kåpor. Jag hör deras unisona hummande. Tonen är sakral och utan ord och kan därför inte relateras till de enskilda individerna. Körledarens rygg känns otäckt bekant – Ellington. När han vänder sig om ser jag att nedre delen av hans ansikte är pappas och övre delen mammas. Medan min blick är fästad vid ansiktet faller kåporna till golvet utan att jag registrerar hur. Där står pojkarna, nakna in till skelettet, kraniet. Då känner jag igen dem som mina offer.

Gömmandet slår vakt om mitt liv, min existens. Att gömma undan livet – gömslet – är att bevara livet. Här kommer livsperspektivet in. Jag har ju levt med detta gömmande och det har befästs genom åren. Och det står i centrum för varje mord.

Quick menar ändå att han faktiskt försökt peka ut flera ställen men att det är som om han befann sig i en labyrint. Han går i dess vindlande gångar och åt rätt håll men ändå i kringelikrokar.

–  Varje mord är egentligen mycket individuellt där olika känslouttryck och upplevelser berättas. Vissa platser blir därför heligare än andra. Detta är en process i sig att begripa och förklara.

Flera gömslen har funnits i Sågmyra. Quick talar i detta sammanhang om ett »tvillinggömsle« och »de mångas gömsle«. Innehållet i dessa gömslen har dock under osedvanligt stark ångest fått följa med Quick när han flyttade till Kvarnberget.

– Jag var tvungen att flytta de här gömslena och jag var viss om att det skulle bli sista gången de förflyttades. Kanske det var detta som utlöste den starka ångesten. Jag såg också ett tvingande mönster i att ta med mig gömslena vid mina flyttningar. Det hade jag gjort flera gånger tidigare.

Trots att Quick flyttat på de troféer som fanns i Sågmyra så säger han att där än idag finns »småfynd« att göra. Närmare än så vill han inte precisera sig. Samma dag som han konstaterar detta så ringer han till polisen och säger att han vill berätta om flytten och att han skall försöka peka ut sina gömslen. Det här leder till att Quick tas med på ett flertal vallningar i Falutrakten, vallningar där han inte orkar peka ut några gömslen med ett: Där! Leta där! Istället reagerar Quick med stark ångest när han närmar sig de platser som han tidigare angett vid förhören.

I en rapport från en av dessa vallningar kan vi läsa följande: »I Sågmyra går vi utmed Nippertippvägen men Quick känner ej igen sig. Eftersom han inte hittar här fortsätter vi till Vargstigen. Vi går utmed hela stigen fram till vändplanen och tillbaka. Därefter återvänder vi till Nippertippvägen, eftersom Quick nu minns varför han inte orkade minnas. Han mäktade inte med att se och framför allt höra ljudet från bäcken. Nu går han tillbaka och lyssnar, i affekt. Lyssnar till hur bäcken låter till höger – Nippertippljudande. Till vänster låter bäcken brusande. Quick berättar att där skall gå att finna ett handlovsben. Genom att gå ner på Nippertippvägen och lyssna på hur bäcken låter, olika beroende på vilken sida Quick står, så hittar han rätt i sitt minne. Från bäcken går vi slutligen upp till den vändplan som Quick benämner Håglösa och ’de mångas plats’. Han berättar att det vid Håglösa finns två gömslen av betydelse. Vid ena gömslet finns de två norska flyktingpojkarna och i det andra finns flera offer, från 1976 och framåt. Det är inte möjligt för honom att komma ända fram till något av de båda gömslena. Däremot har vi gått, så att Quick själv kan överblicka och orientera sig i terrängen och se de båda platserna. Känslan av håglöshet är för stark och hindrande idag för att nå fram. När vi går tillbaka till bilarna blir Quick väldigt arg: ’De går på min stig, den är min, den har jag tillgång till, när jag skall gå till de båda gömslena’!«

På återresan vill Quick visa sin terapeut, Birgitta Ståhle, det hus som han bodde i en gång i Sågmyra och på vars vind han sannolikt förvarat någon eller några troféer. Birgitta menar att de fyller samma funktion som Alvars fingerben på vinden i Korsnäs. De visar på den totala ensamheten och behovet av att föreställa sig en levande, varm hand att hålla i. Quick berättar om hur han på sin 40-årsdag, då han blev osams med Niklas, flydde till fingerbenet på vinden.

Även om vallningarna inte gav några konkreta svar på var eventuella lämningar av Quicks offer fanns begravda, så gav de uppslag till i vilka områden polisen borde söka. Eftersom dessa ytor täckte flera hundratusen kvadratmeter var de omöjliga att söka av manuellt, exempelvis via fosfatmätning där man tar jordprover med en meters mellanrum. Detta skulle ha tagit åratal. Istället har polisen sedan 1996 anlitat likhunden Zampo och dennes husse, John Sjöberg.

John berättar att han i Therese-fallet sökte på tjugoen platser inom ett tiotal sökområden och att han i Falutrakten sökt av ungefär lika många områden.

– Det här är första gången i Sverige som man använt den här typen av hjälpmedel. Och resultatet har redovisats i två rättegångar, dels i fallet Therese och dels i Johan-målet. Sedan har domstolen naturligtvis gjort sina bedömningar.

Det finns ingen teknisk sensor som går att jämföra med hunden vad gäller att söka av stora ytor på kort tid. Hunden Zampo har jobbat operativt med sökande efter lik eller likdelar i Sverige, Norge och Nordirland sedan 1992. Han är speciellt tränad för att söka på liklukt från människa, inte djur, även om han även indikerar för djur. Det innebär att om han hittar doft från döda djur så konstaterar han detta men känner snart att det är något som inte stämmer. Då går han vidare utan att markera. Vid människolukt gör han dock en tydlig markering där hundskall ingår. Samtidigt läser föraren av hundens markering. Vad har då John Sjöberg fått för instruktioner vid sitt sökande och hur mycket har han känt till av det man förväntar sig att han skall finna?

– Ingenting! Jag vill helt enkelt inte veta vad jag söker efter, utan sökandet skall vara så förutsättningslöst som möjligt. Och det har det varit. Jag har fått ett område på kanske ett par hundratusen kvadratmeter att söka av. Det har gällt områden som Quick har pekat ut eller vallats i. Så mycket har jag förstås vetat eftersom jag anlitats i just Quick-ärendena. Men när polisen givit mig förutsättningarna, vilket kanske inneburit att jag ska söka av femhundra meter åt höger och trehundra meter rakt fram, så har det bara varit att sätta igång. Efter sökandet talar jag om att där och där har hunden markerat mer eller mindre starkt. Sedan har polisen jämfört Zampos resultat med annan information i ärendet och i vissa fall konfronterat Quick med det.

Sjöberg säger att Zampo inte missat någon plats utom den i Norge där det förekommit grävarbeten där han borde ha markerat, platser där Quick på ett eller annat sätt hanterat sina offer eller där det funnits fragment från dessa i form av aska eller, som i fallet Therese, ett ben. Man har också sökt av en del fastigheter och där funnit doftspår som antyder att det funnits lik eller likdelar där, bland annat på vinden till Bruksgatan 4C i Korsnäs, där Quick tillbringade sin ungdom och sedan återvände till i slutet av 1970-talet.

Här fann man också vid en husrannsakan könshår från två olika individer, de enda konkreta bevis som kunnat kopplas till Thomas Quick. Tyvärr har man inte kunnat DNA-undersöka hårstråna då det förutsätter att rötterna finns kvar, och det var dom inte. Så de här fynden har med dagens teknik inte gått att härleda till några speciella individer. Quick känner inte till om polisen gjort några andra fynd.

– Det finns ju en förutfattad mening om att jag sitter här och styr polisen. I själva verket vet jag väldigt lite om vad dom sysslar med. Men jag känner till det här fyndet, och att dom letat i mitt sommarhus vid Valsan som jag hade utanför Kvarnsveden. Om man hittat något där vet jag inte. Jag vågar inte ens ta det i min mun vad de eventuellt kan ha hittat. Men har dom hittat något så borde dom ju fråga mig om det, som dom gjorde om könshåren.

Idag hävdar Quick att det mesta av offrens kroppar är brända, flickornas i ett syfte, pojkarnas i ett annat. En del kroppsdelar har han dock inte bränt utan kastat i soptunnan i Korsnäs, dock inte offrens huvuden. Några mindre kroppsdelar finns dessutom fortfarande kvar i gömslen.

– Att bränna den döda flickans kropp går tillbaka till mitt tvillingskap med Gun och när vi var små. Jag såg vad mamma gav Gun, men inte mig. För att jag själv skulle få plats kunde jag inte se Gun. Hon stod i vägen för mamma som inte gav mig något, och jag såg inte hur mamma försökte utplåna mig.

Vad pojkarna beträffar så finns där ett krampaktigt försök att behålla den levande pojken genom att utplåna det som skvallrar om att han är död.

Thomas Quick säger att han som vuxen aktat sig för att upprepa det som hände när han var liten, nämligen att förlora sitt tidiga gömsle med Simon. Därför har han alltid på något sätt märkt ut sina gömslen för att kunna hitta tillbaka till dem.

– När pappa tar foten under byrån i Simonrummet är det mitt livs största förlust. Så senare i livet behåller jag en liten kroppsdel för att den tidigare förlusten inte ska upprepas. Därigenom återerövrar jag som vuxen både förlusten av Simons gömsle och av foten. Jag har kontroll över gömslen och jag har kvar en liten kroppsdel att bygga föreställningen om liv på.

Först nu bryter jag sönder det som jag vetat men förnekat – den inbillade och illusoriska tryggheten. Inför den falska skulden var jag hjälplös. När jag nu idag tänker på offren så känner jag en oerhört stark äkta skuld och kan samtidigt se hur pådrivande den falska skulden varit.

Quicks mentala status har under åren på Säter varit synnerligen skiftande. Ibland ser han ut att må väldigt bra. Kanske beror det på att han tillgripit »den tredje ståndpunkten« och därför kunnat ta en dag i taget. Ibland faller han dock igenom och vägrar ta till sig livet. Det kan ta sig sådana uttryck som att han lägger sig på rygg under täcket och tiger och samtidigt vägrar att äta och dricka, för att någon eller några dagar senare »komma tillbaka« till den krassa verklighet han lever i. Vid dessa tillfällen har han vanligtvis anförtrott sin dagbok hur han känner sig och vad han är på väg att göra.: »Jag kanske skall dö i natt, lämna det som är och gå till all glömskas hemvist, till det tysta rum som var innan min födelse och som är när min andning upphör. Jag skulle önska att min egen död innebar att jag skulle få möta Simon, men där är mina tvivel för starka, mitt förnuft alltför klart. Väljer jag att dö i natt så innebär det, för min personliga del, att jag lämnar allt som varit och att jag går till det som inte är. Om jag ser egoistiskt på död – och varför skulle jag inte göra det – så lämnar jag fasans hemsökelse samtidigt som jag också ’smiter’ ifrån det som jag idag kallar att ta ansvar, dvs. att fortsätta mitt arbete med min terapeut Birgitta, delta i polisens strävan att klara upp de mord jag begått, att ge förtvivlade anhöriga besked om vad som hänt deras nära. Jag kan också känna att ett självmord skulle bekräfta mammas önskan om att se mig död och få Sten-Ove att sucka av lättnad. Detta vill jag inte medverka till. Nej, jag vill verkligen inte att mamma skall vinna! Jag får luta mig mot ’tredje ståndpunkten’, inte skrämmas av vad kommande natt skall innehålla, inte nu ta ut vad morgondagen skall föra med sig. Jag måste låta min förtröstan vara just detta; jag vet inget om nästa timme, nästa natt, nästa dag, nästa vecka eller den tid som följer därpå. Jag lämnar mina tankar på självmordet för nu och jag kan ändå veta att den vägen undan mitt eget lidande är öppen och möjlig. Det är tungt att säga det, men detta innebär just nu en tröst.«

Ja, kanske blir det självmordet som banar väg för det »lugna rum« som Thomas Quick har så svårt att hitta fram till i livet. Och hur ska han kunna hitta det, med alla dessa grymma mord, med all denna förtvivlan hos de anhöriga på sitt samvete? Eller kan han kanske inte längre – nu när hans tankevärld börjar få kontakt med hans känsloliv – identifiera sig med den symbol för mänsklig ondska som Thomas Quick framstått som för världen utanför sjukhusets låsta dörrar.

– Nej, jag ser på honom och ser en främling. Det som hände därute, det gäller inte mig, det var inte jag. Det var Thomas Quick som begick alla dom där vansinnesdåden, inte jag. Därför har jag återtagit mitt gamla namn, Sture Bergwall. Och jag längtar verkligen inte efter att få bli Thomas Quick igen.

I samband med den rättspsykiatriska undersökningen 1991 gjordes en test enligt den så kallade Rorschachmetoden. I syfte att undersöka huruvida vården på Säter hade påverkat Thomas Quick gjorde man om samma undersökning fem år senare, alltså 1996, vilket utmynnade i följande rapport, som här redovisas med Thomas Quicks medgivande: »I den psykologutredning som gjordes 1991 beskrivs Thomas Quick som en intellektuellt välbegåvad person med god verbal förmåga. Genom neurotiska försvar som intellektualisering, reaktionsbildning och sublimering kan han till viss del kontrollera sitt beteende. Men när ångesten blir för stark ökar risken för regression till mer primitiva förhållningssätt på borderlinenivå med aggressivt och sexuellt utagerande som följd, vilket innebär en betydande farlighet. Hans känslomässiga störning bedöms som mycket grav med en bristande integrering av tanke- och känsloliv. Vid en jämförelse av de bägge Rorschachprotokollen framkommer vissa tydliga förändringar. 1991 dominerades hans svar av en starkt idealiserande syn på våld. Den sadistiskt färgade aggressiva laddningen var stark och han identifierade sig med aggressorn (förövaren). Det ’onda’ uppfattades som det starka och vinnande. Vid denna test ser han liknande percept men kampen har inte längre någon vinnare utan enbart förlorare. Våldet ses nu som något negativt och destruktivt, som han plågas av och tar avstånd ifrån. En önskan om det goda framkommer och en förhoppning om ett bättre liv. I stället för en identifikation med aggressorn upptas han nu av offrens öde. Märkbart är också hur den kamp på liv och död mellan olika personer, som präglade hans värld 1991 nu delvis har ersatts av föreställningar om en tudelad person inom vilken det pågår en inre strid mellan goda och onda krafter som manliga och kvinnliga sidor. Han förmedlar en stor osäkerhet på vem han är både i sin identitet som människa och man. Det kvinnliga ter sig lockande men också mycket skrämmande och hotfullt för honom. 1991 bedömdes Thomas Quicks känslomässiga störning som grav med en bristande integrering av tanke– och känsloliv. Genom bland annat ett mycket starkt intellektualiserande försvar förnekade han den känslomässiga betydelsen och resonerade om känslor i stället för att känna. Nu tyder svaren på en känslomässig utveckling.

Även om han är emotionellt instabil och fortfarande försöker undvika känslomässig stimulering, så tycks han nu tillåta sig att känna och ge uttryck för sina känslor på ett helt annat sätt. Samtidigt som det måste ses som en positiv förändring, gör den honom också mer sårbar och utsatt. Påtagligt är hur hans realitetsuppfattning försämras och hur hans tänkande blir mer stört när han blir emotionellt engagerad. Han blir mycket komplex i sitt psykologiska fungerande och han plågas av en inre splittring.

Thomas Quicks ökade skörhet visar sig nu också i låg självvärdering. 1991 värderade han däremot sig själv högre än andra. Han har nu en ökad förmåga att reflektera över sig själv, något som har utvecklats sedan 1991. Även graden av smärtsam introspektion och pessimistiskt tänkande har ökat, vilket inte är ovanligt under en bearbetande psykoterapi. Den ökade kontakt med sitt känsloliv som svaren nu visar, har medfört en förändring i Thomas Quicks förhållningssätt till omvärlden. Från att ha varit en person som främst styrts utifrån sitt eget tänkande, har han nu blivit mer instabil. I Rorschachmaterialet finns flera tecken som brukar förekomma hos personer med dissociativa störningar. Thomas Quick har en mycket hög andel svar som tyder på tidigare traumatiska upplevelser. Han visar också ett mycket komplext psykologiskt fungerande med förmåga till självreflektion och mänskligt relaterande.

Sammanfattningsvis kan sägas att Thomas Quick framstår som intellektuellt resursrik och med en personlighet som främst är organiserad på borderlinenivå. För närvarande ter han sig som en psykiskt mycket öppen och skör person som söker efter helhet, sammanhang och ökad integration. Han bedöms vara mitt inne i en process där han omprövar tidigare förhållningssätt och där han fått kontakt med mer känslor samt svaga och sårbara sidor hos sig själv. Han tycks även ha större medvetenhet om de motstridiga krafter som finns inom honom. Tidigare försvar som identifikation med aggressorn, idealisering av våld, övervärdering av den egna personen och dissociativa försvar tycks inte fungera lika effektivt längre, vilket gör honom mer skyddslös och i stort behov av hjälp från omgivningen med gränssättning både på ett inre och ett yttre plan.«

Detta intyg skrevs för sex år sedan, men vad har hänt sedan dess? Och vad skulle en liknande undersökning visa idag? Det man kan se och märka är att Thomas Quick fram till idag haft en klar vilja att reda ut det nystan av olika trådar som leder till hans många offer för att bringa klarhet i vad som faktiskt har hänt med dem. Samtidigt har han hoppats på ett visst, om ändå litet, erkännande för denna vilja. När han nu uppfattar delar av sin omgivning som illvillig och beredd att gå över lik för att få honom att framstå som lögnare, så ser han inte längre någon vinst med att ens försöka berätta. Han förklarar denna sin inställning i ett inlägg i Dagens Nyheter den 15 november 2001 med att hänvisa till en artikel i Aftonbladet den 12 i samma månad där polisprofessorn Leif G W Persson, som aldrig träffat Thomas Quick och aldrig varit närvarande vid någon rättegång mot honom, hävdar att »Thomas Quick är en mytoman«. Quick menar att detta är vad Persson och advokat Kerstin Koorti vill få allmänhet och domstolar att tro. Men detta är bara toppen av det isberg av ifrågasättande som Quick mötts av via böcker, tidningar, tv-program etc. Därför tar han nu »time-out« och skriver: »Jag avstår från vidare medverkan i polisarbetet också för offrens anhörigas skull, de som i likhet med domstolarna accepterar bevismaterialet. Jag vill inte att de på nytt, om och om igen, skall känna sig osäkra på vad som hänt. Jag offentliggör nu mitt beslut för att andra anhöriga, de som vet att polisutredningar i deras fall pågår gentemot mig, inte skall hoppas på en snar lösning. Det vore ohederligt av mig att låta dem hoppas förgäves.«

Nej, Thomas Quick ställer inte längre upp. Det har nu gått åtta månader sedan han fattade detta beslut och i maj 2002 löses den grupp av poliser upp som arbetat med Quick-ärendet sedan 1994. Samtidigt läggs samtliga påbörjade utredningar ner. Detta innebär att sexton familjer sannolikt aldrig kommer att få svar på vad som hänt deras försvunna barn. Ansvaret för detta vilar naturligtvis främst på Thomas Quick, men i lika hög grad på alla dem som bestulit honom på den lilla gnutta av erkänsla som hans vilja att erkänna och berätta ändå borde ha givit honom.

Han gav, trots allt, bort sin frihet för återstoden av livet för dessa erkännanden.

Hur många är de då, Thomas Quicks offer? Svaret på den frågan har hela tiden ändrats till att gälla fler och fler. Och Thomas Quick tycks själv inte veta, eller vilja veta, hur många de är. Han skakar bara på huvudet och vill inte ens tänka denna tanke helt ut.

– Jag har aldrig räknat dom, jag kan inte göra det. Det är alldeles för ohyggligt. Och ju tydligare jag ser mina offer desto svårare blir det att försöka separera sig själv från dem och att se dem i deras utsatta situation.

Låt mig illustrera detta med en dröm som jag hade häromnatten. Det var vinter och att jag var ute och åkte bil. Jag kommer fram till en olycksplats där tre minibussar, bilar och bussar hade kolliderat. En av bussarna hade brunnit. Det vimlar av poliser och ambulanser på platsen. Jag blir stoppad av en polis som berättar att det har hänt en olycka med många dödsoffer.

Jag ställer bilen och lämnar den. Så går jag långsamt bort mot bussen som brunnit. Jag går mitt i vägen. I snödrivorna på båda sidor om vägen har räddningspersonalen ställt ut de omkomna som sargade skyltdockor, dels de som brunnit inne i bussen, dels de andra som dog av andra orsaker.

När jag har hunnit halvvägs förbi de döda så upptäcker jag att det där är inga offer för en olycka. Dom är mina offer. Offer för mina gärningar, dom jag har mördat. Där sitter Charles … där sitter Dusjka, där Johan, där Marianne. Där sitter Therese och Trine och så vidare.

Det var fruktansvärt ohyggligt. Det var inte alls som när jag i början av min berättelse bara mindes fragment, när jag blandade ihop offren, inte kunde skilja den ena från den andra, inte vågade göra det då … Men här i drömmen är offren skilda från varandra. Det gör ju dem till individer. Individer som har drabbats av det mest fasansfulla man kan drabbas av, skräcken, ensamheten i livets sista ögonblick. Och just att det handlar om enskilda individer gör det så svårt att rabbla namnen, men också enormt svårt att räkna dem alla. Nej, det har jag inte förmått mig till. Men nu tror jag att jag lyft fram alla som jag förgripit mig på, alla dom som blev mina offer!

Hittills har Quick bedömts skyldig till två preskriberade mord. Det gäller fallen Thomas Blomgren och Alvar Nilsson. Han har dessutom dömts för mord på Charles Zelmanovitz, Johan Asplund, Trine Jensen, Janni och Marinus Stegehuis, Gry Storvik, Yenon Levi och Therese Johannessen, alltså sammanlagt åtta personer. Förutom dessa har Thomas Quick berättat om ytterligare sexton offer där polisen i vissa fall kommit ganska långt i förundersökningen. Detta gäller främst Olle Högbom från Sundsvall, Marianne Rugaas Knutsen samt »Dusjka« från Norge. Övriga tretton spänner över en tidsrymd på tjugoåtta år, alltifrån 7-årige Ulf, 1965 till Örjan i Sigtuna, 1993.

Sammanlagt har Thomas Quick således berättat om och erkänt tjugosex mord.