Söndagen den fjortonde april
LOUISE SLOG PÅ transistorradion på köksbänken och hade just satt sig ner med en enkel frukost, te och knäckebröd utan pålägg, när högmässan började. Hon reste sig därför och försökte ratta in något annat. Guds ord nådde henne under inga omständigheter denna dag. Hon var alldeles för okoncentrerad. Guds ord nådde henne för övrigt inga andra dagar heller. Hon var ateist.
På bordsskivan hade hon en hög utskrifter från nätet på lägenheter till uthyrning eller till salu. Hon bläddrade, tittade på lägen och planlösningar. En del av prospekten åkte direkt i papperskorgen. Det var lägenheter, eller snarare områden, som hon redan på förhand visste skulle utlösa åtminstone en mildare depression så fort hon flyttade dit. Hon kunde sin stad. Hade cirklat runt i polisbil under många år. Hon var trots allt privilegierad. Många hade ingen möjlighet att över huvud taget få välja.
En fyra som låg i centrum, men inte på någon av huvudgatorna, såg trevlig ut. Ett sekelskifteshus. Tredje våningen utan hiss. Förmodligen många som inte kunde tänka sig det, men flickorna och hon var raska i benen. Priset var högt, men hon skulle klara det med marginal om de fick radhuset sålt till åtminstone samma pris som det senaste grannhuset gått för.
Motviljan mot att sälja radhuset hade lagt sig något. Det skulle svida omåttligt i plånboken att ha det kvar, flickorna och hon skulle inte ha råd att unna sig någonting. Bankkvinnans negativa budskap – inga ytterligare lån – hade så småningom trängt in i medvetandet och fått henne att öppna sig för andra alternativ.
Det fanns även en inte helt betydelselös psykologisk faktor som sakta hade givit sig till känna. Behöll hon radhuset blev det som om de inte riktigt gick skilda vägar. Janos tillgång till deras gemensamma värld, till det gamla, skulle knyta upp henne, även om han inte hade nyckel utan bara ”hälsade på”.
Det fanns till och med en balkong, såg hon nu på planritningen, medan hon smuttade på teet. Men den tycktes vetta rakt ut mot gatan. Gratis avgaser till morgonkaffet. Flickorna skulle få betydligt längre till skolan men i gengäld närmre till simhallen där de hade sin träning. Övertalningen skulle förmodligen inte bli lätt, det insåg hon. Bryta upp mitt i en familjekris. Själv skulle hon få cirka fyra hundra meter till polishuset och behövde knappt använda bilen. Det skulle hon spara många slantar på.
Kalkylerandet grep henne. Till och med muntrade upp henne. Hon gled med blicken ut genom köksfönstret och såg grannen mitt emot spola vatten över bilen och börja gno med en svamp så att det löddrade. Magen hade slutat bullra. Morgonillamåendet höll sakta på att ge med sig.
När hon väl steg ut genom dörren kände hon sig bättre till mods. Hon drog ut cykeln ur garaget och trampade snabbt ut till Havslätts badplats och ställde sig och tittade ut mot vågorna i några minuter, vände sedan och cyklade lika raskt hem. Hon stoppade en banan till lunch i väskan och tog sedan bilen och for in till polishuset.
Skulle spaningen efter Viktoria bli en mordutredning? Detta frågade hon sig, medan hon innerligt hoppades att så inte blev fallet. Men tiden gick. Fortfarande fanns inga spår efter flickan, de tog definitivt slut någonstans på Kikebogatan i närheten av biblioteket och skolan. En vit skåpbil. Teknikerna var förstås och genomsökte området, letade skoavtryck och däckspår i asfalten.
Hon hade fått en pärm med underrättelseuppslag med alla tips om Viktoria som strömmat in. Lite annan information hade hon också fått, bland annat nya fakta om flickans bakgrund. Hon stängde dörren till sitt rum. Läste, bläddrade, antecknade, ringde diverse telefonsamtal. Satt koncentrerad i flera timmar.
Någon gång vid tretiden kom den första men lätt diffusa känslan av samband. Helt nya sådana. Spänningen steg.
Hon var därför röd om kinderna när hon gick ut till bilen. Först åkte hon till Mini-livs och köpte ytterligare ett par bananer – det sög i mellangärdet, men hon tålde inte mat – för att sedan fortsätta i riktning mot vattentornet.
Växelspaken kärvade något när hon lade i trean. Inte det också! tänkte hon. Hon räknade annars kallt med att bilen skulle hålla ytterligare ett tag.
I morgon skulle hon få besked. Klockan elva hade hon tid på gynmottagningen. Hon funderade över hur hon skulle lägga upp snacket med kollegorna så att det inte märktes att hon försvann. Förmodligen kunde hon utnyttja att all energi koncentrerades på eftersökningarna. Hon tillhörde, som tur var, inte räddningsstaben, vilket skulle ha försvårat för henne att smita iväg.
Bland hyreskasernerna på Solvägen var det lika stendött som om Anticimex hade varit där och rökt rent, trots att det var söndag och strålande utomhusväder. I villaområdet lite längre bort, däremot, var vårförberedelserna i full gång. Man eldade. Rökpelare steg mot skyn. Gamla kvistar och löv förbrändes. Snart var det sista april, valborgsmässoafton.
Louise erfor en längtan efter att själv få sätta spaden i myllan, kratta den lilla gräsplätten, klippa bort vissna grenar, beskära rosorna. Det fanns få sysselsättningar som var så avkopplande som trädgårdsarbete. Det var förstås ingen slump att just trädgården plötsligt stod i fokus. Ibland hade hon trots allt känt att den mest var en belastning. Men nu när hon stod inför att lämna den ställdes saker och ting på sin spets. Hur mycket skulle hon sakna täppan? Men hon kunde kanske skaffa en koloniträdgård så småningom. En behändig liten jordlott. Inte alltför krävande men ändå tillräckligt för att hon skulle få utlopp för sin odlingsiver.
Även i trappuppgången var det stilla som i graven. Klackarna ekade. Ljudet fick henne att skämmas, som om hon kom och störde, klampade på, rev i smärtan. Hon försökte sätta ner fötterna så ljudlöst som möjligt och gick sakta uppåt. Hon hade inte ringt och förvarnat, kanske mest för att hon själv bävade för uppdraget.
Innan hon ringde på tog hon ett djup andetag. Hon stod utanför dörren till den försvunna flickans hem, och hjärtat hamrade nervöst. Hon skulle inte ha någon tröst att ge kvinnan.
Men ingen öppnade. Hon ringde på igen och ställde sig att vänta. Till slut insåg hon att hon fick ge upp, men halvvägs ner i trappan hörde hon att låset vreds om och att dörren öppnades på glänt. En smal springa genom vilken hon såg två förskrämda ögon skymta i halvdunklet.
Louise skyndade sig att ta upp polislegitimationen. Viftade med den som för att övertyga kvinnan om vem hon var. Efter en stunds tvekan gled dörren upp och den av oro nedbrutna mamman till Viktoria naglade fast henne med blicken.
– Har ni hittat henne? sa hon.
Louise kände hur modet sjönk. Hon såg hur hoppet som nyligen tänts i mammans ögon slocknade, och hon svor över att hon varit så dum att hon inte ringt innan.
– Nej, fick hon lov att säga. Men jag skulle ändå vilja komma in en stund.
Kvinnan darrade som ett asplöv när hon gick med hjälplöst hängande axlar genom halldunklet till vardagsrummet. Louise följde efter i strumplästen.
– De är inte kloka, sa Viktorias mamma. Journalister är som kryp.
Tränger sig in överallt. Ett tag trodde jag att jag skulle vara tvungen att flytta, att bo någon annanstans. Att man inte kan freda sig i sitt eget hem! Och jag vill ju vara här hemma … nära Viktorias rum … nära hennes saker … vara beredd när hon kommer.
Gråten vällde fram igen, den ständigt närvarande fruktan för dotterns liv, minuter som kröp fram, fyrtio dryga timmar, ett och ett halvt dygn. Och kvällen närmade sig, natten med dess obevekliga kyla som skulle lägga sig över den tunnklädda flickan. Frosten som skulle nypa henne. Plåga henne. Få dottern att längta hem. Att längta efter sin mamma, som inte kunde vara hos henne.
Viktorias mamma stod stel som en pinne och höll ut armarna. Tomma armar, redo för en omfamning, medan ansiktet förvreds och hela kroppen darrade av anspänning.
Louise sa inget. Hon insåg att kvinnan höll på att bryta ihop.
– Och vad vill du nu då? sa mamman.
Rösten var tjock och hon blängde med rödgråtna ögon på Louise medan armarna långsamt sjönk.
Synen var smärtsam.
– Är du ensam? undrade Louise lågt.
– Ja. Just nu är jag det. Eva kommer sedan. Har försökt vila en stund.
Louise lade en arm runt kvinnans tunna axlar, satte henne ner och tog själv plats bredvid henne.
– Vem är Eva. Är hon din syster?
– Nej. Min väninna. Men hon måste ju gå hem ibland till sin familj.
– Så hon kommer snart tillbaka?
– Hon sa det, i varje fall.
Louise satt där med armen om henne, visste inte hur hon skulle bete sig, var själv som gelé trots att hon borde vara van. Men man vänjer sig aldrig vid sorg och mänsklig tragik.
– Jag skulle vilja ställa en fråga om Viktorias pappa, sa hon till slut.
– Vad är det med honom?
Det rödsvullna ansiktet stirrade på henne.
– Du har inte velat berätta vem han är.
– Det har väl inte med saken att göra?
– Jag kan inte svara på det, sa Louise lugnt.
– Viktoria kommer väl inte tillrätta snabbare för att ni drar in ho nom i det här. Gör hon det? Hon kan inte vara hos honom. Hon vet nämligen inte vem som är hennes pappa. Hon har aldrig träffat ho nom. Jag har klarat henne själv, sa hon och stoltheten syntes.
Meningarna kom i snabb takt, med en illa dold aggressivitet.
– Men har du funderat över om han vet vem hon är? sa Louise.
Mamman som kanske förlorat sitt barn, stirrade tomt rakt ut i luften.
– Det tror jag inte, konstaterade hon.
Men så slutade hon plötsligt gråta, klippte med ögonlocken. En strimma ljus i mörkret. En möjlighet.
– Men varför har jag inte tänkt på det? sa hon.
En förtröstan började gro. Ett hopp som ännu inte hade grusats. Och hoppet fanns hos flickans pappa som hon lagt ner så mycket energi på att hata att hon tidigare inte ens velat ha med honom att göra. Varit alldeles för stolt. Dessutom hade hon gått och inbillat sig att han kanske skulle komma och lägga beslag på Vktoria. Hennes lilla flicka som hon hade tagit hand om helt ensam. Men bitterheten och ilskan hade lagt sig.
– När hade du senast kontakt med honom? fortsatte Louise.
Mamman tittade generat ner i golvet. Satt stelt. Rörde sig inte.
Louise väntade. Svepte med blicken över det instängda rummet, såg de överfulla askkopparna och odiskade kaffekopparna. Balkongdörren var stängd men vädringsfönstret öppet. Ändå kunde man nästan ta på den rökiga luften.
– Minns du det? undrade Louise.
– För ett tag sedan, viskade hon.
– Hur länge sedan då?
Viktorias mamma sa fortfarande inget. Louise upprepade frågan.
– Hur länge sedan var det som du tog kontakt med honom?
– Kanske några veckor sedan, viskade mamman.
– Och vad sa han då?
En tvekan i kroppen.
– Inget.
– Inget?
– Nä.
– Vad var det du ville?
En snabb axelryckning, varefter kvinnan rätade på sig.
– Att han skulle ställa upp.
– Men varför ville du att han skulle ställa upp just nu? Jag menar, du har ju klarat dig utan hans hjälp fram till nu.
– Därför, svarade hon som ett småbarn.
– Därför vadå?
– Därför att det är rätt dyrt att vara ensam. Speciellt nu när Vik toria blivit lite äldre. Det är så mycket hon behöver … och jag har inte råd till allt. Inte nu sedan …
– Sedan vadå? sköt Louise på.
– Sedan Gunnar flyttade.
Munnen skalv, hon plockade till sig en cigarett.
– Han flyttade för ett tag sedan, sa hon och tårarna började åter rinna.
– Så ni har inte längre kontakt, du och Gunnar? frågade Louise.
– Jo. Men vi bor inte ihop. Inte nu längre.
– Har ni gjort det? När flyttade Gunnar ut?
– Fem sex veckor sedan.
– Sedan dess har ni inte haft kontakt?
– Jo. Inte först men nu. Vi har börjat träffas igen.
– Vem tog initiativ till att han skulle flytta?
– Han. Ville liksom vara fri, sa han och så hade han lyckats få tag i en lägenhet.
– Och du?
– Saknade honom. Det blev ensamt.
– Men vem tog initiativ till att börja träffas igen? undrade Louise.
Mamman drog några häftiga bloss.
– Det var väl han.
– Så han kom tillbaka till dig och Viktoria?
– Ja.
– Hur gick det till?
– Jag bad honom hämta Viktoria när hon cyklat omkull. Han har ju bil. Jag satt fast på jobbet, ensam med alla omsorgstagare, så jag kunde inte sticka ifrån.
– Så du ringde upp honom?
– Ja.
– När var det?
– För en vecka sedan, en snäll kvinna hade tagit hand om henne.
– Men då hade du under tiden, alltså innan Gunnar kom tillbaka, hunnit kontakta Viktorias pappa? Var det så?
– Ja.
– Men hann aldrig träffa honom?
Huvudskakning.
– Om jag säger att vi har tagit reda på vad han heter och tänker prata med honom, vad säger du då?
*
Louise ställde bilen på Friluftsgatan, en tämligen omständlig fickparkering som hon inte var stolt över, men hon fick in bilen till slut.
Kunde det vara en tillfällighet att hon var här igen? Förmodligen inte.
Hon tittade upp mot Doris Västlunds lägenhet. Krukväxterna var borttagna, annars såg det fortfarande ut som om någon bodde där. Gardinerna hängde som förut, var varken borttagna eller fördragna. Fast fönstren var stängda. Solen hade legat på under dagen, värmt upp lägenheterna, så de flesta grannar hade ställt fönstren på glänt.
Men den här gången skulle hon inte till Doris Västlunds lägenhet utan ytterligare en våning upp. Hon steg in i fastigheten från Friluftsgatan, tog den så kallade finingången, inte köksingången från gården som de koncentrerat sig på då de utrett tvättstugemordet, som i sanningens namn fullständigt tappat tempot. Fast än var ingen skada skedd. Det hade bara gått en vecka. Men risken fanns förstås att ytterligare annat skulle komma emellan, sådant som propsade på omedelbar åtgärd. Hon hade sett det mer än en gång. Speciellt om brottet inte var av större samhällelig eller politisk dignitet, drabbat kända personer eller var massmedialt hett av en eller annan anledning.
Ibland hände det att någon nitisk eller för stunden sysslolös kollega började plocka fram akter till gamla olösta fall, eggade av innehållet eller av problemlösandet i sig. Ungefär som att lösa korsord, sa Lundin en gång. Louise var själv ingen korsordslösare men förstod utan svårigheter andemeningen. De flesta kollegor bedömde hon som ytterst plikttrogna, om inte annat. Man ville helt enkelt göra rätt för sig. Och de kände alla frustration över olösta fall, en trist symbol för kårens oförmåga.
Medan hon tog trapporna upp till Kjell E Johanssons lägenhet såg hon sig själv i andanom plocka fram mappen med Dorisfallet så där någon gång vid juletid. Men hon tänkte inte ge sig så lätt. När väl flickan kommit tillrätta skulle hon se till att de omedelbart satte igång igen. Om det nu inte fanns samband? Tanken var så ny och skör att hon knappt vågade tro på den. Inte ännu.
Det luktade renskurat, som om trappan av grå sten precis torkat. Trevligt ställe. Så kallad arbetarlänga som blivit pietetsfullt renoverad.
Hon ringde på, men ingen öppnade. Kjell E Johansson höll sig förstås inte hemma. Det förvånade henne inte. Det var kanske rätt som någon sa, att han hade gått med i en av skallgångskedjorna i det västra skogsområdet. Hon hade först trott att hon hörde fel, eller att kollegan ifråga hade sett fel. Men varför inte?
Hon litade inte på Johansson. Han tillhörde sorten som hade upphöjt ljugandet till en konst. Men även råskinn kunde glimra till.
Hon fick försöka lite senare, tänkte hon och gick ut på trottoaren och ställde sig och drog in luft. Kände sig lite velig, visste inte riktigt vad hon skulle göra nu. Det hade blivit svalare. Värmen höll inte över natten. Det var alldeles för tidigt på året. Gatan var fortfarande stilla.
Hon drog sig för att hoppa in i bilen. Säkert stod någon bakom gardinerna i huset mitt emot, tänkte hon. Såg henne stå overksam på trottoaren. Hon hörde svaga röster på avstånd och ljud från krattor och sopkvastar som tycktes komma från gården på baksidan. Hon följde därför fastigheten norröver, vek runt hörnet på Länsmansgatan och gick in på gården via den smala passagen mot grannhuset, där hon sprungit en del under den gångna veckan. Hon insåg att hon skulle väcka uppmärksamhet när hon dök upp igen.
På gården rådde full aktivitet. Bostadsrättsinnehavarna tycktes vara engagerade i en gemensam gårdsstädning, så här en vecka efter mordet på Doris Västlund. Kullerstenen sopades, i lerkrukor sattes pelargoner, utemöbler målades eller skurades. Louise kände igen flera av deltagarna, inte minst den beskäftige ordföranden Sigge, som för tillfället inte gjorde någonting mer än övervakade arbetet. Rätt typiskt, tänkte hon, men blev med ens generad. Arbetet tycktes helt ha upphört. De tittade osäkert på henne. Hennes närvaro oroade.
Hon valde att i största allmänhet nicka till dem. Hon såg att dörren till möbelverkstaden stod på glänt och fick en ingivelse att gå dit. Mest var det för att hon var nyfiken, men också för att hon ville se ut som om hon hade ett ärende. Hon hade själv aldrig varit där inne. Det hade varit Lundins och Bennys Grahns uppgift.
Precis när hon skulle kliva på ringde mobilen. Det var Janne Lundin som också hade extrainkallats på grund av flickans försvinnande. Nu stod han på polishuset med en upplysning han ville gå vidare med. Ett vittne från gatan där Viktoria sannolikt hade blivit upplockad ville mena att det rörde sig om en vit skåpbil. Det kände Louise redan till, sa hon. Men nu påstod en annan granne att bilen framfördes av en kvinna som precis burit in något i bilen. En möbel. Kanske en stol.
Hon var mållös och pressade mobilen hårt mot örat medan hon vände ryggen mot gården.
– Hör du mig? sa Lundin.
– Ja, sa hon och kände blickar i nacken.
– Kan du prata?
– Nej, men vänta ett tag, sa hon och gick tillbaka ut på Länsmansgatan. Har man inte fått fram vem som anlitats att hämta möbeln? undrade hon, samtidigt som hon trodde sig ha svaret.
– Jo, vår vän på Friluftsgatan. Rita Olsson.
– Jag är här. Precis utanför möbelverkstaden. Det är fullt med människor på gården. Gårdsstädning.
– Hur har du hamnat där nu?
– Var ute efter flickans eventuella ursprung.
– Pappan?
– Ja.
– En vi känner?
– Ja. Men vi kan ta det sedan. Jag går in i verkstaden och kollar henne. Kommer du?
– Visst.
Hon gick tillbaka in på gården, sköt målmedvetet upp dörren till verkstaden, ropade rakt in och tänkte i sitt stilla sinne att pusselbitarna absolut inte passade ihop. Inte just nu, men de kanske skulle göra det så småningom.
– Hon är inte där, sa den unga mamman som hon själv hört för en vecka sedan, och som verkat väldigt stressad av misshandeln i tvätt stugan, mindes hon. Inte utan anledning, fick man lov att säga.
Louise kom inte på rak arm ihåg vad hon hette, men mindes att hon fascinerats av hur snabbt den unga mamman hittat en syndabock.
Utan att genera sig hade hon pekat ut damen i lägenheten ovanför tvättstugan, hon som klagat över buller. Britta Hammar. Men osäm jan tycktes inte vara bestående. De två kvinnorna stod nu med jordi ga händer över en samling lerkrukor i varierande storlekar, somliga glaserade i blått, andra terrakottafärgade. Det var rosa pelargoner som skulle i jorden. Mårbacka hette sorten. Det visste Louise.
– Var är hon då? frågade Louise.
– Hon gick nog ut till bilen. Du kan gå tvärs igenom verkstaden, tror jag, sa Britta Hammar hjälpsamt.
Skulle föreningen komma att göra något åt bullret i tvättstugan nu? Louise var inte så säker på det. Ofta fick saker och ting bli vid det gamla, om man inte kopplade in myndigheter. Mätte oljudet. Använde sig av regler och lagar. Troligen det enda som bet på ordföranden. Han verkade vara en typisk paragrafryttare.
När Louise klev på slogs hon av lukten i möbelverkstaden. Det luktade barndom. En mild doft av kemikalier. Hennes pappa hade trivts i sin ensamhet ute i snickarverkstaden. Han smet, skulle hon ha sagt i dag. Mamman fick allt hushållsarbete, barnen och läxläsningen, medan han njöt av att få skapa, att snida gubbar, tillverka pallar, speglar, hyllor till henne och hennes syskon. De satt gärna där och dinglade med benen uppkrupna på en stol, petade på de mjuka sågspånen, såg på när han arbetade, när han hyvlade eller lugnt och metodiskt slipade med sandpappret och smekte brädorna, kände efter att träytan blev sammetsmjuk. Radion stod ofta på i bakgrunden, en gammal svart Grundig gömd under flera lager trädamm och med en gaffel av nysilver som förlängde antennen. Radion användes alltjämt.
Även i denna verkstad hördes en radio i bakgrunden. En musikkanal. En stol stod uppallad på ett par bockar. Den tycktes vara till hälften vidgjord. Ryggstödet och halva sitsen hade en renare och djupare nyans.
Innan Louise hann öppna mot gatan stod kvinnan där. Hon såg överraskat på Louise.
– Det är stängt i dag, sa hon och ögonen smalnade.
– Jag vet, sa Louise och presenterade sig.
Rita Olsson såg skeptiskt på Louise. Plötsligt visste Louise inte riktigt vad hon skulle säga utan fäste blicken på raderna av verktyg på väggarna.
Det var väl bara att gå rakt på sak, tänkte hon sedan.
– Vad har du för bil?
Kvinnan bleknade.
– Får jag fråga varför du undrar?
– Bara en kontroll. Vi letar efter en flicka, det vet du kanske?
Rita Olsson stirrade stelt på henne.
– Vi har hört att hon kan ha blivit upplockad av en kvinna som lastade in möbler vid …
– Volkswagen, klippte Rita Olsson av med entonig röst.
– Färg?
– Vit.
– Har du den här?
– Ja. På gatan.
– Har du mer än en bil?
– Nej.
– Känns du vid att du plockat upp en flicka som heter Viktoria?
– Ja visst. På Kikebogatan, sa hon som den naturligaste sak i världen. Jag körde henne hem.
Louise trodde hon hörde fel.
– Så du vet inte att flickan är försvunnen?
Rita Olsson tittade på henne.
– Nej. Det hade jag ingen aning om, sa hon och såg uppriktigt orolig ut.
*
En del gangsters hade gjort ljugandet till en skön konst. Oftast blev det rätt tjatigt, tröttande rent av.
Nu hade Louise Jasinski en, så vitt hon kunde bedöma, fullkomligt prickfri och stabil medelålders hantverkare i sitt rum på polisstationen. Louise hade slagit sig ner i ena fåtöljen, Rita Olsson i den andra. De var halvt vända från varandra med ett litet bord emellan sig. Det fanns goda möjligheter att vända blicken från förhörsledaren och tänka efter.
– Du plockade alltså upp Viktoria på Kikebogatan vid tretiden och satte av henne i närheten av hennes hem i fredags. Stämmer det? sa Louise.
– Ja.
– Din förklaring till att du inte har berättat detta tidigare är att du inte vetat att flickan varit anmäld som försvunnen?
– Just det. Jag är verkligen ledsen, men jag har mest varit runt och levererat och hämtat möbler. Jobbade sent i fredags. Gick och lade mig direkt när jag kom hem.
– Så du har inte läst löpsedlarna eller sett på nyheterna?
Rita skakade på huvudet. Tro det den som vill! tänkte Louise.
– Hur kommer det sig att du plockade upp henne? Vill du berätta?
– Vi kände ju varandra lite. Jag hjälpte henne när hon cyklade omkull. Det var för en vecka sedan. Jag hittade flickan på gatan, hon kunde inte resa sig, så först trodde jag att jag skulle få kalla på ambu lans, men det var visst inte så farligt. Men hon hade ingen som kun de hämta henne med en gång, så hon fick följa med mig till verksta den och stanna tills en man kom och tog henne med sig.
– Vem var det?
– Minns inte vad han hette. Lade det inte på minnet.
– Men det var någon hon kände?
– Absolut. Det fick jag bestämt för mig.
– Det var inte hennes pappa?
– Jag fick för mig att han inte var det.
– Hur då?
– Viktoria pratade bara om sin mamma, vi försökte ringa henne hela tiden. Aldrig till någon pappa.
– Så denne man hämtade henne och cykeln?
– Ja.
– Kan han ha hetat Gunnar?
– Jo, det hette han nog. Eller ett liknande namn. Vanligt.
– Vid vilken tid var det som Viktoria hämtades?
Hon putade med munnen, tittade ut genom fönstret.
– Kanske vid fem sextiden.
Louise sög på svaret.
– Det var samma dag som Doris Västlund hittades i tvättstugan, sa hon sedan.
Rita Olsson stelnade till.
– Ja, det var det väl.
– Varför har du inget sagt om det?
– Vilket?
– Att Viktoria varit hos dig. Varför sa du inget om det under vitt nesförhören efter misshandeln av Doris Västlund?
– Det har inte varit någon som frågat. Jag kunde inte precis se att det hade med saken att göra. När alla poliser började välla in hade både hon och jag redan åkt hem.
Louise svalde detta, men inte utan en viss kvarvarande skepsis.
– Vad fick du för intryck av henne? Du kan berätta fritt.
Rita Olsson drog i tröjärmarna. Hon var magerlagd. Kvinnor i hennes ålder fick något trött över sig om de var för smala. Mörka och suddiga skuggor över munnen och under ögonen.
– Lite ängslig var hon nog. Hon verkade vara van vid att klara sig själv. Hennes mamma arbetade tydligen kväll rätt ofta. Hon bekla gade sig inte. Fast lite ensam verkade hon. Jag tror inte att hon hade några syskon. Hon sålde majblommor och hade varit ute på Kvan tum med en kompis. Jag tror inte att hon berättade för sin mamma att hon cyklat så långt. Det var på hemvägen hon blev påkörd. Hen nes bästis hade cyklat åt ett annat håll, om jag förstod det rätt.
– Berättade hon vilka hon sålde majblommor till här i huset?
Kvinnan rodnade, konstigt nog.
– Nej. Hon sa bara att försäljningen gått bra.
Louise böjde ner hakan mot bröstet och började vira luggen runt fingrarna.
Rita Olsson satt knäpptyst.
– Nej, det är nog inget mer jag behöver fråga om just nu, sa Louise och släppte luggen och vred huvudet mot Rita Olsson. Är det något du undrar över?
– Nej, svarade hon kort.
Louise satte på mobilen. Två missade samtal. Hon ringde upp det första numret. Det var Peter Berg som meddelade att Ted Västlund hört av sig. Sonen hade bestämt sig för att, trots allt, titta på sin döda mamma. Det behövdes tillstånd till det.
– Det var då för väl att han inte är onormalare än att han ändå vill göra det, var Louises kommentar. Det finns inga hinder, såvitt jag kan se.
Doris Västlund fanns i kylrummen på rättsmedicinska avdelningen i Linköping, – Kruxet är att få fram någon som kan hjälpa till i dag. Det är ju söndag, sa hon.
– Han väntar säkert till i morgon, sa Berg. Eller någon annan dag. Han har ju själv hållit sig undan en hel vecka så …
– Kontaktar du rättsmedicinska?
– Ja.
*
Kriminalkommissarie Claes Claesson gick uppför trädgårdsgången. Han drog väskan efter sig. Huvudet var tungt, det hade blivit sena nätter och en hel del öl över helgen. Han hade till och med rökt, halsen var unken och han hade bestämt sig för att inte göra om det.
Väldigt roligt hade han haft. Nästan hela resan hem hade gått åt till att fundera. Glänta på ytterligare luckor, gå vidare i minnets labyrinter.
Helst en gång om året borde de försöka träffas, det var de alla överens om. Ingen blev yngre, och det var nu de behövde den otvungna kontakten. Så detta var förhoppningsvis bara början på något nygammalt, men de fick väl se hur det gick. Gällde bara att se till att det inte rann ut i sanden, som så mycket annat. Nu hade en av dem ett överskott på energi och en osedvanligt hög social kapacitet, och han hade åtagit sig att vara sammankallande. De hade till och med ett preliminärdatum till nästa år, så det fanns hopp om att det skulle fungera. Alltför många gånger hade han sett hur entusiasmen var stor strax efter ett arrangemang, för att därefter sakta men säkert svalna. Rena dödsstöten var att låta uppgiften att vara sammankallande cirkulera. Så fort man kom till en lågenergisk typ, en som föredrog att kana med framför att göra något aktivt, så dog allt ut. Trots att ingen egentligen ville det.
Fem hade kommit, alla från hans egen kurs på polishögskolan. Claesson insåg så här i efterhand den stora psykologiska nyttan av att se bakåt. Förnimmelsen av samhörighet var nästan fysiskt påtaglig. En lugn känsla av att inte vara ensam. Trots deras stora olikheter visade det sig att de alla hade ett behov av att få både klaga och skryta en smula. Ingen av dem var heller typen som fastnade i det förgångna. Och framför allt inte Claesson. Det gjorde man inte med ett litet barn vid sin sida. Alltid siktet framåt. Alltid! tänkte han.
Samtliga hade fått bra jobb, men alla var förstås inte lika tillfreds. Rätt intressant att fundera över vad det var som gjorde att vissa var mer nöjda än andra. Var det positionen på karriärstegen som avgjorde det? Till en del, kanske. Hur mycket hade det över huvud taget med arbetets innehåll att göra? Eller med annat? Med vilka de var. Deras olika förväntningar, deras förmåga att hantera motgångar. Det var som om en del var födda missnöjda, medan andra hade missnöjet som drivkraft. Att inse att om man inte tyckte om att sitta med papper skulle man inte heller ha en inre tjänst, även om den måhända var mer statusfylld. Och tvärtom. Den mest förnöjsamma av dem alla, en bredaxlad norrlänning, rätt rolig dessutom, skulle i princip ha kunnat syssla med vad som helst utan att gnälla. Den sorten var förstås lyckligt lottad. Han var som en maskros, trivdes varthelst vinden råkade blåsa honom.
För Claessons egen del var det utan tvivel familjelivet som fått tillvaron att lyfta på senare tid. Klara och så Veronika. Han tänkte på fotografiet han tagit i somras och som sedan dess satt på kylskåpet. Lite oskarpt, men färgerna var varma. En mättad gyllengul eftermiddagssol glittrade i ögonen. Dotterns och livskamratens.
Det hade krävts en del mod att komma dit. I alla fall för honom. Han hade hunnit bli en riktigt inkrökt ungkarl. Men det var förmodligen Veronika som hade varit den modigaste, tänkte han med ett snett leende. Som vågade slå sig ihop med honom. Undrar varför han hade dragit på familjelivet så länge? Skjutit upp det år efter år. Inte kunde det bara ha berott på att han hade varit så fäst vid sin förra kvinna? Vd Eva, som han med stor vånda till slut insåg att han var tvungen att lämna eftersom hon höll på att förgöra honom. Och med henne blev det inga barn. Bara blödningar.
Han låste upp ytterdörren. Uppvärmd kvav luft slog emot honom som en vägg, så han lät dörren stå öppen. Han ställde ner väskan i hallen och gick tvärs genom huset och öppnade även altandörren mot baksidan. Solen höll på att sjunka bakom grannens tak. Samma par som en gång i tiden byggde huset bodde kvar. Det var med nöd och näppe de klarade sig, men Claesson hade en känsla av att i varje fall mannen skulle dö på fläcken om de flyttade på honom. Gubben petade i trädgården hela den ljusa årstiden och klöv några vedklabbar när han kände för det. De var nöjda. Grannen vid sidan om, Gruntzén, hade däremot andra krav på livet. Han stod nu utanför den smörgula villan med områdets flottaste ytrenovering, som Dallas i svensk tappning, och höll på att dirigera en man som satt högt uppe i ett träd. Rätt rolig syn. Skulle förmodligen glesa ut kronan. Gruntzén vågade väl inte förstöra den toppdressade gräsmattan genom att dra in en korgvagn, vilket förmodligen hade underlättat arbetet betydligt, tänkte Claesson. Gruntzéns hade bestått Veronika och honom med en hel del överraskningar. Idyllen sprack och allt rann ut. Fru och barn flydde. Skam till sägandes fann både Veronika och han ett visst nöje i att konstatera att ingenting var vad det syntes vara.
Claesson orkade egentligen inte packa upp, men gjorde det ändå. Bar smutstvätten till korgen, men satte inte på någon maskin utan tänkte vänta tills Veronika kom hem så att han kunde få med hennes och dotterns smutsiga kläder också.
Han tittade på klockan. Om knappt två timmar skulle han hämta Veronika och Klara på stationen. Han längtade efter sitt barn. Med viss tillfredsställelse konstaterade han att han inte behövde gå till jobbet nästa dag. Han och Klara. De två tillsammans ännu en dag.
Frågan var nu om han skulle ta sig samman och backa ut bilen och sticka iväg och handla lite bröd, mjölk och fil. Samtidigt kände han hur dåsigheten kom krypande. Han smällde igen ytterdörren, tog tidningen som han plockat ur brevlådan och sträckte ut sig på sängen. Fast först satte han klockradion så att han inte skulle försova sig, om han nu råkade slumra till.
Han slog upp Allehanda. Det tycktes bara finnas utrymme för ett brott i taget i massmedia, konstaterade han. Fallet med Doris Västlund hade glömts bort. Nu skrevs det i stället om den försvunna flickan Vktoria.
Han hade förstås sett löpsedlarna och läst kvällstidningarna redan i Stockholm. Spänningen och även engagemanget ökade allt eftersom tiden gick. Grannar, vänner, skolkamrater, ja, hela staden tycktes oroa sig. Lina, benämnd som ”bästis”, fanns avporträtterad, en tjock flickunge som slog ner blicken. Även hyreshuset där Vktoria bodde med sin mamma fanns på bild.
Dramaturgin var gratis, ingen visste hur det skulle gå. Slutet fanns inte bandat i förväg. Han hade annars en känsla av att brotten alltmer presenterades som ren och skär underhållning, och funderade över när denna förändring egentligen inträffat. Känslan av hetsande förströelse fanns där, även om journalisterna höll sig till sanningen. Sällan några direkta lögner eller hårresande felaktigheter. I varje fall inte om det var de mer rutinerade som skrev. Men offren och offrens krets hamnade alltmer i fokus medan förövarna, skurkarna, gärningsmännen, de som var skyldiga, kom alltmer i bakgrunden.
Han såg det tydligare nu när han inte själv var förblindad av sitt eget arbete.
Men detta var nu verklighet. Flickan var borta. En isande smärta for genom honom vid tanken på flickan och hennes föräldrar, en stel skräck som han inte tidigare varit kapabel till. Inte innan Klara föddes. I alla fall inte så tydligt. En djup och medfödd instinkt. Han hade märkt förändringen när han en dag sett en pappa rycka i sin unge så att armen höll på att lossna. Han hade varit mycket nära att klå upp pappan.
Den försvunna flickans föräldrar levde med ovissheten som en ständig plåga. Han rös vid tanken. Varje stund helt utan skimmer, en evighetslång och vaken väntan som knappt gick att föreställa sig, tänkte han osorterat.
Ögonblicket därefter föll han i sömn.
Det var inte klockradion som ryckte upp honom utan ett envist bultande på dörren. Han hade bara slumrat en kvart, såg han yrvaket. Han strök håret bakåt och tog trappan ner i strumplästen.
På förstutrappen stod Louise Jasinski. Väskan hängde tung över axeln.
– Får jag stiga in?
Rösten var både fast och hög. Hon såg slutkörd ut men tycktes ändå vara vid gott mod.
Han hade ungefär en timme, sa han och de gick ut i köket. Hon hade inte heller så mycket tid, hennes flickor skulle komma hem från en helgresa med Janos. Claesson hade gärna frågat hur hon hade det egentligen, men både hennes slutna uppsyn och tidsbristen gjorde att han lät bli.
Louise hade aldrig varit hemma hos honom. Hon deklarerade oblygt att hon var nyfiken på hur det såg ut inuti. Huset såg nämligen trevligt ut när man gick förbi, sa hon, så han förstod att hon hade passerat någon gång, kanske på en kvällspromenad. Hon tog en vända på nedervåningen, tittade in i vardagsrummet och i gästrummet som Cecilia brukade bo i när hon var hos dem. Hon öppnade även badrumsdörren och kikade in i förrådet, som om hon skulle förbereda en husrannsakan. Emellertid avstod hon från att gå upp till övervåningen.
– Mysigt, sa hon.
– Jo. Vi trivs.
Han lät både nöjd och en smula generad. Det brukade vara Veronika som skötte rundvandringen när de hade gäster.
Det fanns en påfallande rastlöshet över Louise, tänkte han. På högvarv. Förmodligen var hon alltid sådan, och kanske han med, men på jobbet snurrade allt så fort att han inte märkte det. Nu var han lugn som en filbunke. Dessvärre skulle det väl inte hålla i sig när han väl började arbeta igen.
– Vill du ha något?
– Oh nej, sa hon bestämt.
Louise såg ut genom köksfönstret. Hon satt på Claessons egen favoritplats med det nyligen beskurna äppleträdet i blickfånget. Den ännu inte krattade trädgårdsgången slutade med den gistna trägrinden, som han dessvärre ännu inte hunnit måla om i vitt. Han hade däremot börjat nagga häcken i ena kanten. Växte den sig för hög tyckte Claesson att han kände sig instängd, ett faktum att balansera mot att om han klippte den för låg gav den inget insynsskydd.
– Jo, det är rätt rörigt nu, inledde hon. Du har säkert läst om Doris, kvinnan som hittades allvarligt misshandlad i tvättstugan för en vecka sedan.
Hon drog fallet i grova drag. Hon ville att han skulle hjälpa henne genom att ställa frågor. Själv såg hon inte skogen för bara trän, påstod hon.
– Du undrar alltså om misshandeln som ledde till Doris Västlunds död och den försvunna flickan eventuellt hänger ihop på något sätt.
Du har en teori om att det skulle kunna vara så? sa Claesson.
– Ja. Och det börjar bli bråttom.
Han nickade. Snart hade två dygn gått sedan flickan försvann.
– Och ni är inte säkra på vilket mordredskap som använts?
Hon skakade på huvudet.
– Men det kanske inte är så viktigt i nuläget, menade han, utan mer för bevisföringen i rättegången.
– Ja, fast det skulle inte sitta fel om vi fick tag i det. Jag tror att det är ett verktyg från möbelverkstaden. En kraftig hammare. Fråga mig inte varför. Jag har bara fått för mig det.
– Vad finns det för samband mellan flickan och grannarna?
– Möjligen att en av dem är hennes pappa.
Claesson satt tyst.
– Ta det där en gång till.
Louise förklarade att Johansson hade varit duktig på att sprida vildhavre, han hade ett par barn i Norrland någonstans och något i Skåne. Förmodligen var han även pappa till den försvunna flickan. Det var lite osäkert hur det var med den saken, men mamman hade gått till advokat, och tanken bakom detta plötsliga intresse för att utpeka en pappa till dottern var att hon ville ha utökat underhållsstöd. Tidigare hade hon klarat sig själv, och tydligen varit rädd för att en pappa skulle börja ställa krav på umgänge.
– Hur mamman har tänkt är förstås osäkert, hon kan dessutom ha
ändrat sig med åren. Och för att komplicera saken ytterligare är Jo hansson ännu inte helt avskriven som misstänkt för misshandeln av
Doris. Vi har inga bevis som håller, men han finns kvar i bakhuvu det. En härva, det blir ju så ibland.
– Vlket motiv hade du tänkt dig?
– Vet inte. Kanske osämja. Doris var tydligen ett rivjärn som kunde pressa sin omgivning… Men så finns det dessutom en halv miljon i en papplåda.
Ögonen blixtrade till. Hon njöt medan hon inväntade reaktionen. Inte ett enda ord om några pengar hade läckt ut till pressen. De hade hållit hårt om detta delikata faktum, och lyckats, hur otroligt det än var.
Claesson visslade till. För en sekund, saknade han jobbet oerhört. Han intalade sig att det fanns kvar. Här satt de nu, han och Louise som han kände så väl, och försökte lösa ett problem. Knäcka en nöt, en av drivkrafterna i deras arbete.
– Den halva millen förändrar saken, eller hur? menade hon.
– Det kan förändra rätt mycket, sa han. Men det behöver inte nödvändigtvis göra det. Ni har förstås funderat över varifrån hon har fått de där pengarna?
– Jag tror inte att det är bingovinster.
– Vem kan hon rimligtvis ha plockat pengarna från?
– Den enda som jag känner till som har gott om stålar är den gamle mannen som hon umgås med.
– Kan han ha tröttnat, velat bli av med henne?
– Svårt att tro. Hans dagar var tämligen ensamma.
– Fnaskade hon?
– Det beror på hur du menar.
– Prostitution.
– Vem vet? Man har ju sett det mesta, men det känns inte direkt troligt. Hon var sjuttiotvå. Vi skulle väl i så fall ha hört rykten.
– Varit sällskapsdam. Betald sådan. De kan förstås ha tyckt om varandra också.
– Mer åt det hållet skulle jag tro i så fall.
– Men en så pass stor summa, sa han och rev sig fundersamt på kinden.
– Han har väl gett henne någon eller några tusenlappar då och då, tänkte jag. Det blir en hel del efter ett tag. Det är ju den princi pen som sparande bygger på. Små belopp som växer till rikedom om man har tålamod. Men någon ränta har förstås inte fallit ut.
– Det hade hon å andra sidan inte fått på banken heller, menade
Claesson. Tror du förresten att mannen har dåligt minne? Kan han ha glömt att han redan gett henne pengar?
– Vet inte. Kan förstås inte vara helt uteslutet. Jag är ingen ex pert, fast han verkade klar som kristall, både sammanhängande och logisk när jag var där. Tuggade inte om och svarade som man för väntar sig. Men man vet ju inte. Det där med långtidsminne och korttidsminne är en hel vetenskap i sig, och han är ju över åttio.
– Kan man pumpa honom mer?
– Förmodligen.
– Kolla upp relationerna runt honom. Hon utövade måhända känslomässig utpressning.
– Mycket möjligt. Människor är ibland infernaliskt inflätade i varandra.
– Och hur är hennes profil? Sorten som inte skäms utan tar vad hon får?
– Ungefär, sa Louise med en viss tvekan. Och charmerande där emellan. Det gamla vanliga. Sonen beskrev henne som svår. Hon styrde hårt. Tillät honom inte att träffa pappan efter skilsmässan, men han tog kontakt med sin pappa själv i smyg när han kom upp i tonåren, då när de flesta blir nyfikna på sin bakgrund. Mamma Doris hade ett visst behov av social revansch, fick jag för mig. Hon förlorade mycket i och med skilsmässan. Inte bara ekonomiskt, förstås. Hon blev ju lämnad, sa Louise.
Och Claesson tyckte sig höra en återhållen aggressivitet bakom orden. De hade sina roller, sina yrkeskaraktärer, och kunde spela dem väl. Han hörde vad hon sa, men även vad hon inte sa, men han tänkte trots det hålla sig till fallet. Att hon antydde att hennes privatliv var i gungning gjorde honom bara förlägen.
– Du sa att sonen fortfarande bodde i stan, sa han.
– Ja.
– Varför har han inte flyttat? Frigörelseprocesser kan leda folk tvärs över halva jordklotet. Eller åtminstone till en annan del av landet. Men han bor alltså kvar här. I närheten av lilla mamma.
– Det har slagit mig också. Men han har ett perfekt alibi, sa Louise.
Tyvärr! Men man kan ju alltid kontrollera det igen, klocka det minut för minut.
Hon skrattade plötsligt till. En stilla värme såg ut att stiga i henne, len och solgul. Hon trivdes i Claessons sällskap. Humöret svängde onekligen hit och dit. Mungiporna drogs uppåt, hon prövade först att le försiktigt, mest av lättnad, av att för en kort stund känna sig som hon var innan det egna eländet började.
– Jag har inte skrattat på länge, nästan ursäktade hon sig.
– Det var synd, sa han.
Så han lät det falla.
Han tittade på klockan. Skilsmässan fräter hårt på henne, tänkte han och reste sig och hämtade papper och penna. Men han tänkte inte fråga henne om hon ville ha ledigt, behövde sjukskriva sig eller avlastas på annat sätt. Hon skulle ta det som en förolämpning. I så fall fick hon komma med förslaget själv. För övrigt visste han av egen erfarenhet att när man hade det som värst kunde det vara gott att inte vara utslängd från gemenskapen, att slippa gå ensam hemma och grubbla.
– Femhundra tusen sa du? sa han.
Han satte sig ner igen och skrev siffrorna högst uppe på papperet.
– Skriv fyrahundrafemtio tusen i stället, rättade hon honom.
Hon lutade armbågen mot bordet.
Det var befriande med siffror. Tydliga konkreta värden att jonglera med. De borde ha gjort det för länge sedan, tänkte hon. Eller snarare, hon borde ha sett till att någon gjort en kalkyl.
Claesson strök över och skrev om.
– Det kan ju vara så att Folke … det var så han hette?
– Ja, nickade hon.
Hon förnam att Claesson började få bråttom, siffrorna krafsades ner och kroppen var halvt på språng, men ändå kunde han inte låta bli att kalkylera vidare.
– Om vi nu tänker oss att han ger henne pengar flera gånger per vecka, låt oss säga två gånger, för enkelhetens skull. Och låt oss anta att han gjorde detta under två år … det blir hundrafyra veckor. För modligen faller några veckor bort för semester, men vi tar det…
Han vände sig om, drog ut en kökslåda och sträckte sig efter en räknedosa.
– Det skulle bli fyratusen trehundra kronor i veckan, sa han.
– Det låter mycket.
– Men om vi nu i stället tänker oss att de fyrahundrafemtio tusen har levererats under fem år, blir det…
Pekfingret hoppade runt på räknedosans tangenter.
– Ettusen sjuhundra kronor i veckan har han i så fall gett henne, kom han fram till. Hon kanske fick en femhundring varje gång de träffades. Verkar möjligen inte så mycket för en sådan som honom, men många bäckar små.
– Inte otänkbart.
– Det kan ju dessutom ha pågått under ännu längre tid. Om vi räknar med att hon hela tiden har fått kontanter och att gubben inte fört över pengarna från sitt konto är det ju heller ingen som sett vad som skett.
Han reste sig.
– Jag är ledsen, men jag måste gå.
Hon följde efter honom ut i hallen, han drog på sig jackan och de steg ut på trappan. Han låste. Med ens kände hon sig alldeles naken och utslängd. Hon hade gärna suttit kvar och fortsatt resonera och ta stöd i det milda motstånd som Claesson gav, i de frågor han ställde, i det sunda förnuft han stod för.
– Om pengarna har plockats ut i en bankomat har det varit jämna belopp, sa han på väg mot bilen.
– Jo visst, sa Louise, som visste att inget förts över via bankkontot, det hade de kontrollerat.
– Har ni kontrollerat gubben Roos? Familjen? Relationerna?
Ekonomin?
– Nej, men vi har inte haft skäl att misstänka honom …
– Nu måste jag hämta familjen, bröt Claesson av och låste upp garaget.
Hon gick till sin parkerade bil ute på gatan och låste upp. I backspegeln såg hon honom backa ut sin V70 och sedan försvinna bortåt på den smala villagatan. Hämta familjen. Taggen av avund borrade sig djupt.
Det var fortfarande söndag och snart mörkt. Dagen hade varit lång som en hel evighet. Hon vred om startnyckeln och satte på bilradion, ökade volymen. Lät huvudet bombarderas av hårdrock. Försökte blåsa ur skallen. Sopa den ren, medan hon sakta körde hemåt.