Onsdagen den tjugofjärde april
ALLA MOBILER OCH andra störningsmoment var bortkopplade och dörren stängd. Louise Jasinski hade förberett sig väl, och på ett plan var hon inte bekymrad. De hade mycket på fötterna. Den tekniska bevisningen räckte mer än väl, men icke desto mindre behövdes dessa förhör, som själsligt reningsbad för gärningsmannen om inte annat. Det var så Louise såg det, och erfarenheten hade lärt henne att det också fungerade så. Folk mådde bra av att erkänna, av att ta ansvar för det de gjort. Men det höll inte alla med om. Inte alla brottslingar, i varje fall. Inte alla advokater heller, men deras uppdrag var ett annat.
Försvarsadvokaten hade också förberett sig. Han hade en kyligt intellektuell framtoning med hög panna, bakåtstruket hår, arrogant profil och båglösa glasögon som ofelbart fick Louise att tänka på nazistofficerare på film. Schablonbilder. Till munderingen hörde en bred mörkblå slips över en smalrandig röd och vit skjorta samt mörk blazer. Den friska och rödflammiga ansiktsfärgen kunde tyda på en viss överkonsumtion av alkohol, men hon visste att han var bättre än sitt utseende, i varje fall ur empatisynpunkt. Kunde ibland uppvisa en viss mjuk förståelse även för klienter från samhällets bottenskikt, inte bara smila upp sig för sådana som var som han själv. Hon tände definitivt inte på hans typ, men det hade ju ingen betydelse i sammanhanget. Mer än att det möjligen blev lite lättare när den så kallade kemin stämde bättre. Men helt i otakt var de två inte.
Gardinerna var inte fördragna. Ett moln skymde för ögonblicket solen, annars var det fint väder. Kanske hade det passat bättre om det varit dystert och mulet.
Louise Jasinski drog det formella med saklig röst, informerade Clary Roos om hur förhöret skulle gå till, satte på bandspelaren och rabblade datum, plats, tid samt namngav personerna i rummet.
– Vi har gott om tid, precis som förra gången, sa hon sedan och vände sig mot Clary Roos. Vi behöver inte stressa. Säg till om och när du vill ha något.
Clary Roos reagerade inte. Såg förbi henne, ut i luften. Håret var nytvättat men låg platt utmed skallen, hopsamlat i en fläta på ryggen. Hon var en magerlagd kvinna som såg yngre ut än hon var, vilket berodde på den tunna, närmast flickaktiga kroppen.
– Jag sover inte, sa hon pressat. Jag vill ut härifrån! Väggarna i cellen kryper över mig.
Louise nickade mot henne.
– Var vill du börja berätta?
– Skit samma. Jag kommer knappt ihåg var vi slutade.
– Du kan börja var du vill, oavsett var vi slutade.
Försvarsadvokaten himlade inte med ögonen men hade nog gär na gjort det, nu lutade han sig i stället mot armstödet.
– Den där jäkla kärringen har hållit på att terrorisera oss under många år, började Clary Roos försiktigt, men det märktes att både röst och tempo skulle stegras. Det började när vi var små. Sedan var det lugnt ett tag, men så började det igen för några år sedan när hon
åkte hem till pappa och började lura av honom pengar.
Rösten var fortfarande entonig.
– Han har ju blivit gammal och gick förstås på hennes metoder.
Var ett lätt byte, närmast spottade hon ur sig. Hon körde honom raka vägen till bankomaten det första de gjorde, har jag förstått. Jag har själv sett med egna ögon hur hon parkerat utanför banken på
Storgatan och hur hon har varit pappa behjälplig med att stoppa in kortet och trycka ut pengar medan han satt i bilen. Han är ju lite vinglig i benen.
Ögonen blixtrade
– Både jag och min syster visste sedan vi var små att det inte var någon idé att prata med henne. Inte med honom heller nu för tiden, för den delen. Doris vred alltid till allting så att det landade med att det var någon annans fel. Aldrig hennes. Aldrig någonsin. Inte för att vi sa något till någon, syrran och jag, men om vi hade sagt att kärringen höll på att terrorisera oss, ljög och hittade på, skulle ingen ha trott oss i vilket fall som helst. Inte ens vår pappa gjorde det. Hon bråkade, fick anfall och slogs och härjade när han inte var hemma, och hon kunde hålla på eftersom hon visste att vårt skvaller inte tog. Ingen skulle tro oss om vi sa något. Vi var ju bara barn. Vuxna tror på vuxna i första hand. Inte på barn.
Louise öppnade munnen som om hon var i färd med att säga något.
– Säg inte emot, sa Clary Roos och vände ett högrött ansikte mot henne. Jag vet nämligen att det är så. Jag vet det absolut bergsäkert.
En gång sa jag till fröken i skolan att Doris puttat mig nerför en trappa. ”Då hade du väl varit olydig”, sa fröken. Så har det alltid va rit, och så är det säkert nu med.
Försvarsadvokaten såg helt plötsligt väldigt uttråkad ut, ögonlocken hängde och han dolde en gäspning, vilket retade Louise. Hans intresse för sin klients psykiska tillstånd tycktes vara svalt för ögonblicket, tänkte hon elakt och försökte negligera honom.
– Det var för jäkligt, fortsatte Clary Roos och gjorde en paus.
Hon tittade ut genom fönstret och kisade i dagsljuset. Louise funderade över ironin i att just denna kvinna varit kapabel att kidnappa ett barn. Utsätta en oskyldig flicka för stora plågor och kanske till och med ge henne men för livet.
– Vad var det som hände på senare tid? frågade Louise för att återföra henne till nuet, även om hon visste att det fanns få saker som människor föll så pladask för som att få berätta för andäktiga åhörare.
– Det hände väl inget? Jo, man blev ju mer förbannad när farsan började dela ut pengar till henne men sket i oss. I alla fall i mig.
Syrran klarar sig. De har ju glasmästeriet.
– Hur kom du på att din pappa delade ut pengar?
– Det var väl inte så konstigt.
Irriterat blängde hon på Louise.
– Han har alltid varit hygglig. Egentligen alldeles för hygglig.
När jag inte längre hade jobb försökte han stötta mig. Inget kons tigt med det. Jag har verkligen försökt klara mig själv, men vad fan!
Det har varit jäkligt tufft sedan jag blev av med jobbet, har hoppat in lite här och där, senast i ett skolkök. Men så började jag komma efter med hyran, och så sa han plötsligt blankt nej, och jag gick till syrran, men hon tyckte inte att det var hennes bord, hon har ju sina egna barn. Och min Charles är ju inte som alla andra, men ändå ville jag kunna ta hem honom på helgerna. Någon helg då och då i varje fall. Ha ett hem. Fast vi var två som delade på hyran blev det tungt. Per är ju också arbetslös. Det blev som om hela livet handlade om pengar, att inte ha ett öre, vara fattig fast man har en rik pappa och alla tror att han hjälper en. Att man har det så bra. Det var säkert Doris som låg bakom att han inte ville hjälpa mig längre. Det tror syrran också. Hon erkänner det nog inte, men vi har pratat om det. Doris har aldrig gillat oss. Hon var sotis redan från början.
– Charles är din son, inte sant? sa Louise och Clary Roos nickade, och en blandning av stolthet och vanmakt lyste ur ögonen. Hur är det med honom?
– Bra, sa hon och munnen drogs ihop som ett russin. Han har inget med det här att göra. Han bor hos fosterföräldrar och har det bra. Kanske kan han bo hos mig senare. När det ordnat upp sig lite, sa hon lågt med nerslagen blick och samtidigt så trosvisst att det var svårt att ta miste på längtan bakom orden.
Louise visste inte hur pass handikappad eller på annat sätt skadad sonen var, men tänkte inte gräva mer i det. Hon hade hört prat om att hans problem berodde på moderns alkoholintag under graviditeten.
– Kan du berätta vad som hände fredagen den femte april?
Ansiktet framför henne slöts. Samtidigt kunde Louise se hur tröttheten börjat försvaga henne. Dygnen i häktet hade malt ner motståndet.
– Varför ska jag berätta det? Vad är det för vits med sanningen?
När Louise inte svarade ryckte försvarsadvokaten in.
– Med sanning kommer man alltid längst, sa han. V har ju pratat om det.
– Var någonstans kommer man alltid längst med sanningen?
En undanmanöver som skulle kunna leda till ett tröttande ordklyveri, och det var knappast därför de satt där. Vem av dem var bäst skickad att svara?
– Vi vet att du har varit inblandad i misshandeln av Doris Väst lund, sa till slut Louise Jasinski. Och du vet att vi vet det. V har tek nisk bevisning, blod på kläder som vi hittat. V vet också att du har varit inblandad i att Viktoria bortfördes, men vi skulle vilja höra dig själv berätta om det. Det kan vara skönt att få fram sanningen, vi ser det rätt ofta. Sedan kan vi jobba oss framåt.
Louise fuktade läpparna.
– Vad hände innan du kom till fastigheten på Friluftsgatan? sa hon sedan och lade armarna på bordet.
En djup suck drog genom rummet.
– Måste jag ta det igen?
– Vi vill gärna att du gör det.
– Jag fick skjuts dit.
– Av vem då?
– Det är väl skit samma.
– Jag vill att du berättar det.
– Av Pelle.
– Per Olsson?
Clary Roos nickade.
– Han parkerade på gatan. Jag skulle bara sticka upp till Doris, jag var helt vansinnig.
Ögonen stack till. Försvarsadvokaten rätade på sig i stolen och flätade ihop fingrarna över magen.
– Jag hade precis varit hos pappa. Pelle var med. Vi hade inte ett korvöre. Doris var där, hos farsan alltså, så det var inte precis läge att fråga om pengar. Så plötsligt drog Doris, tog bilen och stack hem.
– Men ni var kvar?
Hon nickade.
– Vill du säga högt hur länge?
– Ja, en kort stund bara, för jag blev så fly förbannad, och Pelle var ännu argare. Jag frågade pappa så där lite fint om han kunde låna oss en tusenlapp, och han halade faktiskt upp plånboken och visade att den var tom. Och då sa jag sanningen. Att jag visste att han tagit ut pengar på bankomaten.
– Hur visste du det?
– För att jag såg honom där. Det sa jag till honom, och då blev han flat. Det var visserligen inte samma dag, men han har ju lite svårt att komma ihåg … att minnas dagar och så …
– Jaha?
– Så han började ursäkta sig, sa att Doris hade fått allt och att han skulle hämta mer pengar till mig en annan gång, en annan dag. Men han ville inte följa med mig och Pelle i bilen. Vi erbjöd oss att skjutsa honom direkt till bankomaten för vi hade verkligen panik. Men han orkade inte det, sa han, och vi kunde ju inte tvinga honom. Och jag tänkte att Doris hade säkert ett finger med i spelet så att han inte vågade. Hon kanske ringde och kollade, eller så kanske hon skulle dyka upp senare. Och vi var desperata, så det tog hus i helsike. Jag vet inte hur det gick till, jag blev så arg, som om jag sparat mig under massor med år…
– Vad gjorde du då?
– Jag vet inte vad som flög i mig, men Charles skulle komma hem nästa dag. Han är hos mig en lördag i månaden, och lite mat ville jag i alla fall ha hemma. Lite mys. Chips och läsk, som en normal mamma…
Och kanske dricka till dig själv också, tänkte Louise cyniskt.
– Och vad gjorde du då?
– Satte mig i bilen.
– Ensam?
– Nä.
– Vilka var ni då?
– Pelle och jag, förstås. Vad tror du! Farsan följde ju inte med.
– Och ni åkte iväg?
– Just det.
– Vart?
– Hem till kärringen.
– Och när ni kom fram till huset där Doris bor?
– Då parkerade Pelle, men han stannade i bilen. Det var liksom ingen idé att han också följde med upp.
Tystnad. Hon flackade med blicken.
– Vad tänkte du göra hemma hos Doris?
– Be henne dra åt helvete!
– Inget annat?
– Nä. Bara skälla ut henne. Säga sanningen om henne. Kanske hon lät bli farsan sedan.
– Och vad hände? Pelle parkerade alltså bilen på gatan, på Fri luftsgatan?
– Ja. Och jag gick över gården. Doris tar mest den vägen, så jag tänkte att hon öppnar väl dörren där. Så gick jag uppför trappan och knackade på, men ingen öppnade.
– Träffade du någon i trappuppgången?
Hon bet sig i läppen.
– En.
– En person?
Hon nickade.
– Du träffade alltså en person. Vem då?
– Ja, det var Viktoria, fast det visste jag inte att hon hette då.
– Du hade aldrig sett henne förut?
– Nej. Aldrig. Men vi liksom stannade upp där mitt i trappan. Glodde på varandra, annars hade jag väl inte … Paus.
– Hade väl inte vadå?
– Brytt mig om henne heller.
– Okej, du går alltså ner och ut på gården igen?
– Ja.
– Och flickan?
– Har ingen aning. Hon fortsatte väl uppför trapporna. Hade en sådan där låda på magen. Sålde något. Majblommor var det visst.
Tystnad.
– Du gick alltså ut på gården igen?
– Ja.
– Hur kände du dig då?
– Förbannad, så klart! Nästan ännu argare. Jag hade ju hunnit elda upp mig, men allt gick väldigt fort. Det var som om det skulle ut.
– Och vad hände? Du stod på gården?
Plötsligt var det som om Clary Roos tappade taget. Ögonen sökte försvarsadvokatens. Han tittade stadigt tillbaka.
– Ska jag säga som det är?
– Sanningen är alltid bäst, som vi sa förut, sa han.
– Dörren till källaren stod på glänt. Jag gick ner dit, till tvätt stugan, alltså.
– Hur visste du att Doris kunde vara där? undrade Louise.
– Hon sa att hon skulle hem och passa tvättstugan innan hon stack ifrån pappa. Jag visste ju var den låg. Har varit hemma hos henne tidigare.
– Jaha. Så du gick ner dit?
– Ja, jag gick ner dit, och det var bara att kliva på för dörren var upphakad. Och jag hittade Doris med en gång. Hon höll på med tvättmaskinerna.
Tystnad.
– Och vi började prata, fortsatte Clary.
– Prata? Var det ett lugnt samtal?
– Nej, det var det verkligen inte. Jag sa sanningen, och …
– Vad gjorde hon då?
– Gormade. Skrek som en stucken gris.
Louise hade svårt att inte låta bli att dra på munnen.
– Och du? Vad gjorde du?
– Skrek tillbaka, och …
– Och vadå?
Tystnad.
– Du skrek tillbaka, sa du, repeterade Louise. Och vad gjorde du sedan? Stod du kvar där i tvättstugan?
– Nej, jag rusade därifrån.
– Du rörde henne inte?
– Nej. Nuddade henne inte ens. Jag lovar!
Ögonen smalnade.
– Hur länge stannade du? Har du någon uppfattning om det?
– Vet inte. Kanske en minut.
– En minut stannade du?
– Äsch, det minns jag inte. Kanske tre minuter. Inte länge, för det var ju ingen idé att stå där och tjafsa. Så jag gick därifrån. Kom ut till Pelle i bilen, han hade nästan somnat. Och så sa jag som det var.
Och han blev ännu argare. Tvärförbannad. Speciellt eftersom jag visste att kärringen där nere hade på sig alla pengarna som hon nyss vittjat farsan på. Hon stod i ytterjackan, verkade ha gått direkt till tvättstugan från bilen.
Plötsligt tvärnitade berättelsen.
– Jag minns inte mer. Det är så rörigt. Jag vill ha något att dricka.
– Vad vill du ha?
– Vatten.
Louise reste sig och hämtade Ramlösa. Clary hällde upp halva flaskan i ett glas och drack ur.
– Kan man få gå på toa också?
Även detta ordnades. De satte sig sedan igen. Upprördheten hade gett Clary färg.
– Jaha, då hade du alltså lämnat tvättstugan, sammanfattade Louise.
– Mm. Men då blev Pelle så förbannad att han slet upp bildörren och rusade in på gården. Och jag efter honom. Och han såg att dör ren till möbelsnickeriet stod på glänt för Rita hade visst gått ut nå gonstans. Allt gick så fort, jag minns inte riktigt. Så han bara gick in och rev åt sig en hammare, spillde visst något på sig från en plast burk, och så … Ja, det var allt.
– Var höll du hus då?
– Jag hade satt mig i bilen. Han var så arg att jag blev rädd. Han kan bli våldsam, jag vet det, sa hon med uppspärrade ögon. Men han kan vara världens goaste också.
Louise betvivlade inte detta ett ögonblick. Hon undrade hur ofta Clary åkt på stryk. Män med det psyket brukade slå.
– Jaha. Vart gick han, du berättade aldrig det?
– Han gick ner dit. Till tvättstugan. Mer vet jag inget om, men han kom inte tillbaka alldeles med en gång så …
Hon knep ihop munnen.
– Nähej. Vad gjorde du?
– Inget.
– Var var du när du gjorde ”inget”?
Clary vek undan med blicken.
– I bilen.
– Så du var i bilen hela tiden?
Tystnad.
– Du fick inte för dig att gå och se vad som hänt?
Clary Roos drog djupt in andan.
– Jo. Tystnad.
– Vart gick du då?
– Till gården. Och då såg jag Pelle komma upp från källartrappan och … och han såg alldeles vild ut, så …
Ett av de ögonblick då man kan höra en knappnål falla uppstod.
– Så jag förstod att något hänt, och eftersom det inte var någon hos Rita gick han in där och tvättade hammaren och hängde upp den, och vi var precis färdiga när Rita kom tillbaka. Tog aldrig reda på var hon hade varit. Utanför, på gatan, tror jag.
Men Rita hade inte bilen den dagen som Doris misshandlades, tänkte Louise. Hon uppgav att den var på verkstaden, och verkstaden bekräftade detta. Hon måtte ha suttit på toaletten eller i telefonen eller varit hos en granne.
– Hur kom det sig att Pelle hittade i snickeriet? undrade Louise.
– Det vet du redan. Ni har kollat det. Rita Olsson är hans halv syster. De har samma pappa.
Småstadens nätverk, tänkte Louise.
– Har Per berättat för dig exakt vad han gjorde?
– Han klippte till henne.
– Inget mer?
– Nä.
– Det påstås att en plånbok är borta. Vet du något om det?
– Okej. Han tog den, men det var egentligen våra egna pengar.
Hon hade ju precis snott stålarna av min pappa.
Clary Roos började se extremt trött ut. Och kanske lättad.
– Så du vet att det var en hammare?
– Han sa det.
– Såg du den?
Hon gjorde en paus. Försökte tänka efter vilket svar som var bäst.
– Nej, jag såg den inte.
– Hur kom Viktoria in i det hela?
– Det var Pelles fel, jag ville inte alls dra in en unge i det här.
– Hur då? Kan du berätta.
– Vi stack hem, och så blev vi osams för Pelle var skärrad. Kanske att han visste att han slagit skithårt…
– Och vad hände sedan?
– Vi drack … och … och nästa dag sa han att jag kunde åka fast, eftersom den där ungen hade sett mig.
– Och vad sa du då?
– Jag blev ju skitskraj för han började psyka mig, tjatade om den där flickan, att hon kunde känna igen mig, och jag visste inte vad vi skulle göra, det började bli obehagligt när vi såg i tidningarna att Doris inte bara tuppat av, utan att hon dog, att man skrev om mord och så där… Och Pelle pratade bara om den där flickan, och jag började också bli rädd, men jag visste ju inte ens vem hon var. Hon slickade sina spruckna läppar. Ögonen gick i grönbrunt.
– Hur tog ni reda på det?
– Vi tänkte att vi kanske kunde fråga Rita lite försiktigt, men det behövdes inte. För när Pelle var där … det var han som stack dit efter ett par dagar när det inte längre var så många poliser på gården. Då såg han att Rita hade skrivit upp hennes adress på telefonblocket.
Han fick syn på det när han gick på toa. Det låg där. Han var där och fikade hos Rita. Hon misstänkte kanske något, att han var inblandad, men hon skulle aldrig vara så låg att hon skvallrade. Hon är inte den typen. Så vi bara åkte till den där adressen, kollade ett par gånger, och så hade vi ju tur en dag. Rita kom med henne, satte av henne och kör de sedan iväg, så vi fick henne serverad, skulle man kunna säga.
Det skeva leendet avslöjade dålig tandstatus. För många cigaretter och för mycket rödvin. Annars var Clary Roos ännu tillräckligt ung för att ha lite kvar att bygga på om hon skulle våga sig på en avgiftning. Människor med missbruk tröttar ut en, tänkte Louise.
– Fortsätt. Ni fick alltså med er Viktoria. Hur gick det till?
– Hon var lätt att lura med sig, och det fanns inte en människa där som såg oss, så vi trodde att vi hade löst problemet…
Louise nickade omärkligt.
– Men det var samtidigt jättehemskt för vi visste inte vad vi skulle göra med henne sedan, fortsatte Clary Roos. Inte var vi skulle göra av henne heller. Vi hade inte förberett det. Mest pratat om att hitta hen ne. Och Pelle blev förbannad på mig, precis som om jag kunde lösa det här med flickan bara för att jag är tjej. Så vi for ut på landet, lite på vinst och förlust. Han kände till det där huset, hade spanat in det tidi gare och visste att det stod tomt och var nyckeln fanns. Den hängde på en spik i garaget. Hur lätt som helst. Så vi bara kånkade upp henne.
Men det var hemskt, för hon var vettskrämd. Jag stod bara inte ut så jag gick därifrån. Och sedan fick Pelle åka dit själv och försöka mata henne. Och han är faktiskt ingen hård typ, så jag tror att han blev rätt knäckt när hon inget ville ha. Hon lade sig liksom ner som för att dö.
Det ville vi inte. Han fick tvinga henne att äta. Liksom.
Louise såg på klockan.
– Det räcker för i dag, sa hon och stängde av bandspelaren.