HAN LADE FILTEN över hennes axlar. En gul, ganska tunn filt i bomull, en sådan som brukar finnas på sjukhus. Hon registrerade omsorgen, rös till och med en smula. Som om han hade brett ut sina vida vingar över henne.
Hon drog filten tätare om sig och sjönk sakta ner på stolen. Satt sedan helt stilla och försökte hålla undan alla äckelblandade bilder som avfyrades likt skarpa blixtar i huvudet på henne. Omöjliga att stoppa. Men det skulle förmodligen lugna ner sig så småningom. Och hon kunde alltid försöka passa på att frossa i den inte oangenäma njutningen av att ha någon som satt och väntade på just henne.
Värst var minnet av ögonen som stirrat hjälplöst på henne. Och tanken på att det kunde ha varit hon själv som misshandlats, nästan till döds. Hur många gånger kan man ha tur här i livet? Nyligen hade hon nästan blivit påkörd vid Ringvägen av en bilist som inte sett henne i skymningen när hon cyklade hem från arbetet. Händelsen kom upp nu, fast den inte alls hade med det hemska som hänt i källaren i hennes eget hus att göra.
Hon råkade bara vara den som kom precis efteråt. Varför just hon? Kanske slumpen, sa den snälle polisen. Kunde hon lita på det?
Hennes första tanke hade varit att en galning var lös, och hon blev förstås livrädd. Det fanns ju så många knarkare och sjuka existenser som sprang fritt, som gömde sig, som lurade i mörkret. Rädslan trängde in henne i en återvändsgränd. Hon kunde inte röra sig ur fläcken.
Ögonen på betonggolvet stirrade uppskärrat rakt på henne. Blinkade inte ens. Hon rös igen vid minnesbilden. Blodsprängda ögon som såg anklagande på henne som om det var hon som slagit hämningslöst. Hon, som var en sådan fegis.
I smala rännilar rann en blodig sörja från bakhuvudet ut på betonggolvet. Äcklet fick henne att vilja kräkas, även nu när hon satt tryggt på polisstationen med en snäll och uppmärksam kriminalinspektör hos sig. Han hade sagt till henne att andas lugnt. Att vänta tills det värsta lagt sig.
Hon och han. Alldeles ensamma.
Ännu hade han inte börjat förhöra henne. Hon skulle först få lov att hämta sig. Om en stund var hon nog beredd. Då skulle han lyssna på henne. Vartenda ord hon sa var viktigt, det förstod hon utan att han behövt säga det.
Undrar hur gammal han var? Kanske några år äldre än hon. Men han var säkert gift. Eller sambo. Så var det alltid. De bästa gick först. Visserligen var han inte dösnygg, men han var underbar mot henne. Och han hade ingen ring.
Om han sagt vad han hette hade hon glömt det i förvirringen. Allt hade dessutom gått så fort. Hon hade närmast kastat sig i armarna på honom, som om hon instinktivt räknat med att han skulle rädda henne. Han hade anlänt i en polisbil samtidigt med ambulansen, och plötsligt myllrade det av människor i huset. En kort stund senare hade han bett en annan polis att ta med henne därifrån. Sedan hade han själv kommit efter.
En dov huvudvärk började mullra i bakhuvudet. Det var väl för att hon slappnat av lite. Det var för övrigt rätt länge sedan hon ätit något, men hon var inte hungrig. Det rytmiska dunket i huvudet blandades obarmhärtigt med minnet av de mödosamma och rosslande andetagen från grannkvinnan på betonggolvet, hennes hunger efter luft, hennes kamp mot kvävningsdöden eller vad det nu var hon höll på att stryka med i. Hon huttrade till.
Hon hade aldrig tidigare sett när någon höll på att dö. Det var varken fridfullt eller behagligt. Snarare tvärtom. Panikslaget och fullt av fruktan.
Egentligen frös hon inte längre, men hon skakade lätt ändå. Märkvärdigt hur man reagerar. Hon var som ett löv i vinden. Varken kroppen eller viljan rådde hon över. Det var någon annan mekanism inom henne som bestämde. Något som hon inte kom åt, och det visste förstås den bleke polisen även om han inte sa så mycket. Han hade varit med förr.
– Kaffe eller te? frågade han.
Vad? tänkte hon. Hon ville varken ha det ena eller det andra.
– Jag vet inte, sa hon lamt.
Filten värmde över axlarna. Polisen var egentligen både färglös och tunn, närmast gänglig, mer kontorstyp än patrullerande lagens väktare. Det kunde hon se fast hon redan bestämt sig för att hon tyckte om honom. Han hade släckt i taket, enbart skrivbordslampan lyste. En vilsam skymning omslöt dem. Det var första gången hon var på polisstationen i annat ärende än att skaffa pass.
Ärende och ärende. Hon hade inte valt detta.
Hon såg ner på sina skor. Äcklad och samtidigt nyfiken studerade hon dem för att leta efter synliga tecken på att hon klampat runt i blod, men det var svårt att se i dunklet. En metallsmak steg upp i munnen vid tanken på att de svarta gummisulorna troligen var nersmetade. Hon var oren och ville sparka av sig skorna. Byta till ett annat par. Slänga dessa i soptunnan.
– Det är bra att dricka något varmt när man är chockad, fortsatte polisen lugnt.
Hon nickade. Han försvann och kom tillbaka med en mugg rykande hett te som han ställde på skrivbordet framför henne.
– Socker?
Han böjde sig över henne medan han lade en hand på den gula filten någonstans mellan hennes skulderblad.
Hon skakade på huvudet och såg hastigt upp i det färglösa ansiktet. Han rätade på sig samtidigt som han släppte handen som vidrört henne – handflatan lätt mot ryggen – en lugnande beröring. Varken för mycket eller för nära. Hon var rädd för sådant som blev för mycket. Kände sig insnärjd. Men det verkade som om denne polis begrep att saker och ting är olika för olika människor, att somliga tycker om kärvänlighet, medan andra inte alls gillar det men kanske ändå behöver lite värme. Utan att våga visa sin längtan. Det var inte många som hade den förmågan. Hon fortsatte att sitta lugnt på stolen och drogs med i hans koncentrerade stillhet, in i den orubbliga tryggheten i rummet.
Och tiden kom på ett förunderligt sätt att stanna. En expedition med skrivbord, dator och anslagstavla. Som en frizon.
En telefon ringde långt borta. Röster hördes ute i korridoren. Någon skrattade helt opassande till. Utanför fönstret rivstartade en bil. Men inget av detta berörde henne. Hon började bli dåsig. Ögonlocken tyngde.
– Astrid Hård. Är det så du heter?
Hon ryckte till. Han hade satt sig ner vid skrivbordet. Händerna vilade tungt mot bordsskivan och han tittade dröjande på henne, väntade in henne. Hon nickade. Detta namn. Kompakt och stumt. Som om det just nu hade smittat av sig på hennes person. Hård.
– Och du?
– Peter, sa han. Kriminalinspektör Peter Berg.