MUSKÖ, TISDAG 9 FEBRUARI 2010
”Det har hänt en olycka”, sa Jöran Järv när Kim och Bergman stod i dörröppningen. ”Det är inte så farligt som det ser ut.”
Långa streck av blod syntes på trägolvet i storstugan. Jöran stod vid köksbänken och brassade käk. Modin låg utslagen på soffan med ena armen över ansiktet.
”Är Loklinth …”
”Han är stympad. Han ligger i källaren och sover. Han har fått penicillin och en sömntablett. Han klarar sig.”
”Och Modin?” sa Kim och kastade en blick mot Modin som skvallrade om både rädsla och omtänksamhet.
”Han borde vara nöjd”, sa Jöran. ”Värre omgång var det länge sedan jag såg någon ge sin gamla chef. Ett av de galnaste fångförhör jag hört talas om.”
”Det är inget att skämta om”, sa Bergman. ”Vi kan få ett helvete för det här. Modin är galen. Vad gör vi av Loklinth?”
”Han får ligga kvar ifall vi behöver en gisslan senare i en utbytesaffär. Jag stöder Modin. Han vet vad han gör. Det här språket är det enda som fungerar mot SSI. Hårt mot hårt.”
”Det börjar bli obehagligt”, sa Bergman. ”De kan vara här när som helst.”
”Redan i natt. Kom och sätt er. Maten är klar.”
Jöran serverade isterband med kokt potatis och rödbetor. De drack alla vatten förutom Modin som gick och tog en starköl. Han hade fortfarande på sig sina blodiga kläder: jeans och en vit T-shirt.
”Köpte ni tidningen?” sa han när han satte sig.
”Den ligger på bordet.” Bergman pekade. ”Det står lite om kidnappningen men mest skit som vanligt.”
Modin hämtade kvällstidningarna och började bläddra i den ena. Han hittade artikeln.
Två personer hittades döda i Djursholm i morse. Hyresgästen är försvunnen. Polisen misstänker en intern uppgörelse i den undre världen. De döda var estländska medborgare. Förmodligen ligger det narkotika bakom, säger polisen till Kvällsnyheterna.
Han la ifrån sig tidningen och började skära i korvarna. De åt under tystnad.
Kim tittade på Modin, som såg ned i bordet. Han var inte kontaktbar, märkte hon.
”Vi måste helst åka redan i natt”, sa Jöran Järv och sköt tallriken ifrån sig. ”Fick ni någon information om transporten?”
”Vi skickar en kod på sms”, sa Bergman. ”De kommer och hämtar oss. Är vi redo?”
”Vi får vara redo”, sa Jöran. ”Vi har inget val den här gången. Jag föreslår att vi börjar packa dykutrustningen efter middagen och sedan fyller luft. Vi kan göra det i källaren.
”Vad gör vi med Kim?” sa Modin.
”Jag stannar här. Jag kan se efter mannen som du lemlästat. Han verkar behöva det.”
”Frågan är om du är säker här?”
”Ja, det är jag. De kommer inte åt mig. Jag lovar. Jag har mäktigare vänner än Loklinth och de behöver mig och mina företag.”
”Bra, då säger vi det.” Modin kastade en snabb knappt märkbar blick mot Kim.
Han gjorde allt för att undvika henne. Hon gillade inte det.
”Varför gjorde du det?” sa hon.
”Det kändes bra. Jag borde ha slagit ihjäl fanskapet. Det är han värd.”
”Så du är nöjd?” Kim fortsatte äta.
”Jag fick reda på det jag ville. Varför Estonia sjönk, varför min familj offrades för rikets säkerhet. Jag har svaren och det känns bra.”
Hon såg ned i bordet samtidigt som hon tuggade. Hur ogärna hon än ville erkänna det, höll hon med honom. Loklinth hade offrat Modins familj för Nato. För det skulle han straffas.
Men Modin var verkligen galen!