STOCKHOLM, TISDAG 9 FEBRUARI 2010
Bob Lundin svängde av från Lidingövägen mitt emot Östermalms idrottsplats, körde in genom vakten på Högkvarteret och parkerade utanför huvudingången. Han hade kört från hemmet i Vaxholm och skulle träffa insatsgruppen ”Muskö” klockan tio. Han hade några minuter på sig och la huvudet mot nackstödet, försökte koppla av och samla tankarna.
Han hade dragit på sig sin fältuniform, mörkblå byxor och tröja med axelklaffar som visade att han var kapten i marinen. Lundin hade varit båtförare i kustjägarna och sedan tjänstgjort några år på HMS Arholma, minjaktfartyget som ofta användes av militära underrättelsetjänsten. Arholma hade varit med vid både bärgningen av DC-3:an och dykningarna med Dykgruppen på Estonia. Lundin hade en bakgrund och erfarenhet som gjorde att han inte kunde få sparken från SSI. Han visste för mycket trots att han ännu inte var fyrtio fyllda. Det var som en pensionsförsäkring. Fältagenter kunde försvinna ut ur organisationen, men jobbade man i ledande ställning och inne på huvudkontoret var man fast i underrättelsetjänstens garn för alltid.
Han klev ur bilen och gick in genom glasdörren. Där legitimerade han sig för vakten som såg ut att vara i tonåren och tog sedan hissen upp till femte våningen. Han kom fram till ytterligare en reception och en vakt och fick legitimera sig igen. Det hade blivit strängare regler de senaste åren.
I det avlånga mötesrummet mot kasernerna satt redan tio män, redo för insats. Sex man från SSG i Karlsborg, den så kallade Särskilda skyddsgruppen. De var samtliga fallskärmsjägare, såg han på den gyllene örnen. Övriga fyra kom från KSI, kontoret för särskild inhämtning, som höll till på Bergsgatan i Polishuset, däribland Robban. De var civilklädda i mörka fritidskläder med kraftiga kängor, förutom Robban som inte bytt om. Han bar sin bruna kavaj och vita skjorta med en paisleymönstrad slips. KSI, dit Robban hörde, var utlandsspionagets motsvarighet till SSI. På sjuttiotalet, under Birger Elséns tid, låg båda organisationerna under samma tak. När IB-03 splittrades efter IB-affären och inrikesspionaget hamnade i Stay Behind-organisationen Arla Gryning, valde man att dela på verksamheterna. KSI var hemligt men trots allt offentligt, folket visste att det fanns. SSI däremot existerade inte officiellt. Dess anställda var vanliga civila statstjänstemän med konsultanställningar.
Mycket fiffigt uträknat, tänkte Lundin, omöjligt att spåra, flexibelt, utbytbart, påbyggbart som nu med SSG och KSI, och perfekt ur ett mörkläggningsperspektiv. SSI är som bakterier i våra vattenledningar. De syns inte men kan när som helst dyka upp var som helst och bli dödligt giftiga om det behövs.
”God morgon, soldater!”
”God morgon, kapten”, svarade gruppen.
Inte så rungande som rekryter skulle ha gjort, men Lundin brydde sig inte om det: gamla gubbar.
Bob Lundin satte sig ned och öppnade sin militärgröna dokumentportfölj. Han tog fram en karta och vecklade ut den på bordet. De samlades runt honom i en ring.
”Här”, sa han och pekade med en penna. ”Detta är målet. Det ligger på västra delen av Muskö. Ett så här års folktomt sommarstugeområde. Vi ska bryta oss in i en stuga och omhänderta tre personer och frita gisslan som är en person, förmodligen svårt skadad om han fortfarande lever. Några frågor så här långt?”
”Vad kan vi vänta oss för motstånd?”
”Det värsta möjliga, är jag rädd. Det rör sig om två av våra före detta fältagenter, två av de bästa och en till person med begränsad stridserfarenhet.”
”Jag har en fråga”, sa en av KSI:arna, en mörk kille med kraftig haka som kallades Foppa bland de andra. Foppa hade tjänstgjort fyra år i Afghanistan med SSG. Han jobbade numer civilt hos polisen och användes av sina chefer på KSI för diverse torpedjobb.
”Varför ska vi gripa två av våra egna fältagenter?”
”Därför att de är landsförrädare, förmodligen ryska spioner. Det här rör i högsta grad rikets säkerhet. Kom ihåg att jag inte sagt det här, men de ska fångas levande eller döda. Vi har go från högre instans. Det blir i natt. Döda eller levande.”
Bob Lundin tyckte inte om att ljuga, men nöden hade ingen lag. Självklart hade regeringen inte godkänt att man dödade Modin och hans grupp. Men de måste stoppas till varje pris, annars föll regeringen. Det visste Lundin.
Ibland fick man träda in och rädda politikerna. Vem skulle annars göra det?