STOCKHOLM, ONSDAG 10 FEBRUARI 2010
”Kör till Berga örlogskolor”, sa Robban till chauffören i den svarta skåpbilen, en ung kille med tjurnacke.
Lundin tyckte att Robban började ta över mer och mer. Han lät honom hållas.
Så länge jag behöver honom, tänkte han.
Lundin kände på sin revolver, en Smith & Wesson .38 Special. Han hade tagit den ur avdelningens vapenskåp. Det fanns mängder av liknande revolvrar i underrättelsetjänsten, ingen av dem hade provskjutits av Olofsonutredningen, det var sammanlagt kanske så många som 500 vapen. 1986 hade exempelvis Modin och hans fältagenter en .38 Special. Flygvapnets piloter hade fått ut varsin .38 Special som de förvarade med ammunition i hemmet i en byrålåda. Det ifall ett plötsligt anfall från Spetznaz skulle ske i ett gryningsläge. Flygvapnet köpte in cirka tusen revolvrar till sina piloter och flottiljpoliser med både två tums och fyra tums pipor. Det blev ytterligare tusen revolvrar och sedan fanns det flera tusen .38 Special bland landets sportskyttar.
Lägg därtill alla Magnumrevolvrar och vi har över tiotusen möjliga vapen i landet, tänkte Lundin. Snacket om att i stort sett alla tänkbara vapen i Sverige är provskjutna är ren bullshit. Tur är det, för det var en modifierad .38 Special som mördade Paul Olofson.
De passerade avfarten till Dalarö i hög fart, trots halkan. En nattbuss hade fått motorstopp på sidan av vägen och blockerade ena körfältet. Det blev köbildning.
Lundin funderade på Olofssonvapnet. Det var ett vapen från beredskapsförråden i krigsorganisationen, hade han hört. Omöjligt att spåra eftersom samtliga var inköpta av Försvaret och många hade försvunnit. Han visste inte vart vapnet tagit vägen efter mordet men gissade att det låg på ett säkert ställe. Inget att oroa sig för.
”Är du arvtagaren till Loklinth?” sa Robban.
”Det vet jag inte, kanske”, sa Lundin.
”Var inte så blygsam, Bob. Om Loklinth överlever det här kommer han förmodligen inte tillbaka i tjänst. Han är gammal och trött. Du och jag borde lära känna varandra lite bättre. Vad gillar du för musik?”
”Abba och Beatles.”
”Du skojar?” sa Robban. Det kom inget svar. ”Själv gillar jag klassisk musik. Det ska vara bra ljud, helst i hörlurar.”
Bob Lundin kände att han inte tyckte om Robban. Han var för slafsig, frispråkig och ovårdad. Han litade helt enkelt inte på honom men insåg att han var tvungen att lära känna honom, för rikets säkerhets skull. Robban var förmodligen den som skulle ta över Säpos hemliga del efter Göran Filipson.
”Vad har vi för order?” sa Lundin efter att ha stirrat på vägrenen en stund.
”Frita gisslan. Det betyder: använd det våld som det krävs för att frita gisslan. Vi skjuter för att döda. Det är inga söndagsskolebarn vi möter, eller hur, Bob?”
Lundin svarade inte. Han tyckte inte om Robban som person. Han var våldsam och handlingskraftig. Agerade förmodligen på instinkt och fick saker gjorda. De typerna hade haft en tendens att göra karriär inom polisen.
De tar för stora risker, tänkte Lundin. Robban är problematisk.
De svängde av åt vänster från stora vägen och blev ensamma på vägen. Klockan var en bit över midnatt. Det var släckt i de flesta stugor som de passerade. Efter ett tag körde de ner i Muskötunneln.