GRISSLEHAMN, TORSDAG 24 DECEMBER 2009
”God jul och gott nytt år önskar familjen Bergman.” Modin väcktes av sms:et från Bill Bergman och svarade God jul ni också här ute från vischan. Det är kallt! Han la telefonen på sängbordet, svepte morgonrocken om sig, drog in doft från rockslaget, gick barfota ned i köket och tände eld i vedspisen.
Burr, det var verkligen kallt, inte bara själsligt. Han såg ut genom fönstret och läste av minus fjorton på termometern. En ensam blåmes satt och ruggade på talgbollen som han hängt i den stora björken utanför huset. Stackars alla djur, tänkte han samtidigt som han satte igång espressomaskinen.
Det tog fyr i spisen. Värmen spred sig i köket och ut i storstugan som var en öppen planlösning med den stora skorstenen mitt i. Två skivor bröd i rosten. Sedan på med smör och apelsinmarmelad. Ett glas juice, latte och gårdagens morgontidning som han köpt på macken kvällen innan. Han stoppade fötterna i tofflorna men frös om smalbenen. De var bara, vita och ganska håriga. Han rullade med axlarna. Kroppen var inte helt i form av stillasittandet vid matsalsbordet. Hjärngymnastik, inte muskelträning, hade pågått sedan kalabaliken i viken. I långsam takt hade han kommit igång och tagit hand om sina skador, yttre som inre. Till den grad nedstämd av händelsernas fasor hade han inte haft kontakt med vännerna heller. Varken Bergman, Axman eller Nuder som inte gått skadefria ur det hela.
Nåja, de var luttrade, väl tränade för komplexa situationer. De hade varit med honom på tidigare dyk. De skulle inte vilja ha varit utan det.
Modin bävade för tanken. Kommer de att ställa upp igen?
Det drog genom huset, vinandet hördes till och med. Fingrar av is trängde genom morgonrocken. Det faluröda huset var inte gjort för arktisk kyla. Boendet hade anpassats mestadels för sommarvistelser. Alldeles för många fönster. Ingen golvvärme. Mitt i smällkalla vintern kändes det som en kamp mot naturen att välja att bo på udden vid havet i stället för att sitta i den garanterat varma lägenheten på Götgatan i Stockholm. Snön på gården var halvmetern hög. Bonden som Modin engagerat för att ploga grusgården mellan huvudbyggnaden och bodarna med dykutrustning, samt utfartsvägen till stora vägen, hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen i går och ursäktat sig. Vid extremt snöoväder gick hans avtal med kommunen före dem med eventuella sommargäster som envisades med att bo obekvämt. Bonden måste prioritera vägarna genom samhället. All plogning koncentrerades till samhällets centrum och de stora genomfartsvägarna. Det hade snöat i flera veckor till och från. I går var det sol, blå himmel och iskristaller blänkte överallt för första gången på länge. Nu snöade det igen, färglösa moln gick upp i snöyran och horisonten blev osynlig. Vinden var nordlig. Långt ut, bortom isen närmast land, kunde han ana det vita skummet från vågorna som slog mot klippor. Bland annat mot Svartkobben. Han blev illa till mods varje gång han såg ön skimra till långt därute och undvek att titta österut åt havssidan så mycket som möjligt. Sommaren med Julia kändes overklig.
Västerut mot den smala viken låg isen tjock med ett kritvitt snölager ovanpå. Tre rådjur sprang över viken och letade efter vatten att dricka. De hittade instinktivt ställen där iskallt havsvatten sipprade upp ur små håligheter som bildats då havsnivån steg tillfälligt.
Julafton, årets ensammaste dag. Han funderade en stund på om han skulle ta en stor jävla grogg och sedan gå och lägga sig igen, vakna upp då julen var över. På radion spelades ”Rudolf med röda mulen”. Teve var inte att tänka på. Någon klämkäck hallåa, lika ensam som han själv, leende på ytan med ett stort mått av självbedragarens egenskaper. Nej, det fick räcka med radion. Det fanns en gräns för hyckleriet. Fucking Christmas. Han skulle nog strunta i The Rock ändå. Ett uppsamlingsheat för byns största losers. Bättre då att förnedras i ensamhet.
Han ställde ned kaffekoppen på soffbordet. Sedan slängde han sig i soffan med morgontidningen och nåddes av ”Driving home for Christmas” med Chris Rea. Ganska bra faktiskt, melankoli som passade i stunden.
Han lade upp fötterna på en kudde och tittade igenom julens teveprogram i brist på annat. Det kom ett sms igen. Det var från John Axman och hans kille. De var på Mauritius och firade jul. Där skulle man vara, tänkte Modin. Om man hade råd. Han messade tillbaka och funderade ett tag på var Harry Nuder höll hus. Förmodligen var han hemma hos sin mamma och käkade god julmat, blev ompysslad, klappad, kanske kramad till och med. Nuder klarade sig alltid. Han var van vid ensamheten, hade valt den självmant, liksom det ensamma jobbet på lotsstationen.
Modin blev nedstämd igen. Föräldrarna var döda sedan flera år. Han hade inga syskon, inga barn, ingen fru. När jag dör, tänkte han, kommer ingen att bry sig, städa graven eller ens nämna mig i något viktigare sammanhang. Jo, förresten, han hade fått ett julkort från journalisten Cats Falcks mor. Modin hade blivit bekant med den drygt åttioåriga kvinnan då han berättat för henne under vilka omständigheter dottern Cats dog. Sanningen om dådet. Deras samtal hade ägt rum i somras och hon hade åtminstone fått frid.
Statsminister Paul Olofsons släktingar hade inte hört av sig. Inte en enda. Modin hade skickat ett brev till änkan. Familjen hade inte trott på honom, ville inte tro på honom. Tro på det otroliga även om det var sant. De ville ha sin bild av pappan, brodern, maken intakt.
Vem kunde klandra dem. Verkligheten var inte helt lätt att leva med ens för Modin själv. Alla var döda.