De gick tillbaka till sin hytt och började klä om. Det var kallt och det gällde att ha på sig varma underkläder. Bergman tog på sig dubbla långkalsonger och undertröjor av ylle. Ovanpå det en tunn fleecetröja och sedan ett tjockt Thinsulate-underställ. Det gällde att hålla sig så varm som möjligt i det nära nollgradiga vatten som väntade dem.
Han stoppade fötterna i två yllesockor, tog sin torrdräkt över armen och lämnade hytten. ”Jag går före”, sa han till Modin och Jöran som fortfarande klädde om.
Bergman var nervös. Även om han bara skulle agera säkerhetsdykare och dyka till Estonias babordssida som låg uppåt, närmast ytan. Det här var något helt unikt, något han aldrig gjort förut. En miniubåt på 144 meter var en dykmässig utmaning, men det här var ett mentalt Mount Everest. Det låg nära 800 döda människor under dem. Kvinnor, barn, gamla, unga, besättningsmän, bartendrar, dansare, maskintekniker och kaptenen ombord. Sångaren Pierre Isaksson låg där, eller åtminstone hans kvarlevor i form av ett skelett klätt i kråsskjorta, svarta gabardinbyxor och blanka skor, och familjen Modin.
Bergman rös till och försökte tänka på annat. Det gick inte. Han skulle dyka i en massgrav. På en plats där det rådde lagstadgad gravfrid.
Är det verkligen rätt det vi gör? tänkte han och gned sina händer hårt.
Han stannade till i en av de smala gångarna ombord på ubåten. Lutade sig mot väggen och andades djupt.
Kommer det här verkligen att gå? Klarar Modin att gå in i vraket med den konditionen? Kommer han att komma tillbaka? Hade injektionen någon effekt?
Frågorna var oändligt många. Bergman anade det värsta. Han hade aldrig känt så många negativa signaler inför ett dyk. Varningstecken lyste rött som på stora blinkande skyltar: Dyk inte!
Vad kan vi göra? Hela jävla USA:s försvar kräver att vi dyker. Det går inte att backa nu. Vi … jag måste dyka!
Han bestämde sig för att agera defensivt under dyket. Ta det lugnt, inga risker.
Hålla mig ovanpå ubåten på max 60 meter och bara vänta på Modin och Jöran. Där kan inte mycket hända. Jag tänker fan i mig inte dö.
Han funderade på hur Jöran kände sig. Han verkade oberörd och hade gått in i sin egen värld. Närapå okontaktbar. Det var hans sätt att tackla stressen, men Bergman fungerade annorlunda. Han hade gärna haft någon att prata med. Det fanns ingen. Modin verkade helt stirrig. Honom ville han inte störa. Bergman fick bära sin ångest i ensamhet.
Dyka på Estonia, det är helt galet!
Då hade han inte ens tänkt på radioaktiviteten som kunde finnas ombord. Det orkade han inte med. Det var illa nog som det var.
Han sträckte på sig och började gå mot rummet där luckan upp till däcket låg. Han var tvungen att klättra uppför en trång trappa. En våning upp mötte han två besättningsmän som satt på en bänk och väntade under tystnad. De unga amerikanerna såg allvarliga ut.