Andres fick hjälp med att dra på sig sin luftapparat. Han skulle dyka med Jaak, en lång senig kille med bockskägg. De hade fått uppgifter om att dykare kunde vara nere på Estonia. Kanske med ubåt.
Han lutade sig över relingen och såg ett ljussken nere i havet. Han kände sig lugn. Han var en duktig dykare med sina gamla estniska dykgrejer. Med nya amerikanska ”top of the line”-prylar var han oslagbar. Svenskarna skulle inte ha en chans. Han spände fast sin svarta dykkniv på ena vaden och satte cyklopet i pannan. Han nickade åt Jaak.
Modin slängde ut väskan genom det trasiga hyttfönstret. Den blev liggande på skrovet. Sedan simmade han tillbaka till trapphuset. Han simmade nedför trapporna. Det kändes märkligt men han hade programmerat hjärnan att fartyget låg på sidan och han simmade vågrätt längre ned i vraket genom trapporna. Det tog honom till hytterna längre ned. Han simmade som i trans, fort och bestämt.
Han var lugn och fokuserad, visste precis vad han gjorde och framförallt varför. Han skulle till fjärde våningen. Det var nära och det skulle gå. Han lät bli att se nedåt, för sannolikt låg det lik i trapphuset. Han hade läst det i en utredning. Han simmade in i den vänstra hyttgången på fjärde planet. Han skannade snabbt över hyttdörrarna, 40-09, 40-11. Tiden var knapp. Gasen var nere på den sista tredjedelen. Den skulle räcka i tio minuter. Sedan var det slut. Han tyckte sig se ett sken nerifrån gången. Han struntade i att tryckutjämna. Han passerade 68 meter och fann till slut vad han sökte.
Jöran Järv signalerade med dyklampan mot Bergman som svävade över Estonias sida. Han såg att Bergman signalerade tillbaka med lite ryckiga cirkelrörelser. Han kastade en blick på sin dator igen, tjugofyra minuter. Bara en minut kvar.
De skulle behöva påbörja sin dekompression och Modin hade inte ens visat sig. Han stannade bredvid Bergman. Han såg orolig ut men samlad. Bergman pekade med fingret upp mot ytan och sedan på ena örat. Han hade tydligen hört något. Jöran hade också hört motorljud på sin väg ut från bildäck. En båt hade stannat ovanför dem. Det verkade så, även om det var tyst nu. Ljud hördes bra under vattnet.
Det börjar bli bråttom. Jävligt bråttom. Var var Modin? Han signalerade åt Bergman att följa med. De skulle leta efter Modin.
De hade inte mycket tid på sig.
Modin simmade mot hytt 43-03, sin egen hytt. Där han lämnat sin familj.
Tankarna återvände. Han hade bett Monica och barnen att stanna kvar i hytten eftersom det varit panik utanför. Barnen skulle ha blivit ihjältrampade av panikslagna resenärer som försökte ta sig ut, var hans bedömning. Han skulle själv gå ut och rekognoscera läget. Sedan, när den värsta rusningen var över, skulle de tillsammans ta sig ut på däck.
Det han inte räknat med, som ingen räknade med, var att fartyget sjönk så förbannat fort. Han gjorde en missbedömning. Slagsidan ökade snabbt. Han kunde inte ta sig tillbaka in i trapphuset igen. Han hade att välja på att dö med sin familj eller rädda sig själv. Han valde det senare.
Han simmade in i hytt 43-03, in i sin familjegrav. Hyttnumret hade etsat sig fast i hjärnbarken. Numret kom till honom varje natt sedan olyckan. Det var numret på en grav bland gravar ombord på Estonia.
Han andades med sammanbitna tänder. Han visste att luften inte skulle räcka länge till.
Han kom att tänka på damen i korridoren som satt i bara trosorna på en soffa och skrek rakt ut. Hon hade fått Modin att känna dödsångest. Först då förstod han att det var riktigt allvar, att färjan höll på att sjunka. Det var som om han inte riktigt blivit medveten om olyckan, inte riktigt förstått allvaret förrän det var för sent. Allt gick så förbannat snabbt. Han kunde inte greppa läget. Inte ens i sina värsta mardrömmar hade han kunnat gissa att hela färjans för låg öppen mot stormen och svalde vatten i stora klunkar, tusentals liter. Vem hade kunnat tro det?
Han började andas igen med djupa tag. De sista sköna andetagen. Han lyste framför sig. Det var god sikt och han förberedde sig på vad han skulle få se. Han var beredd. Äntligen! Han var hemma igen.