GRISSLEHAMN, HOTELLET, TISDAG 29 DECEMBER 2009
”Kan du vara snäll och ringa upp fru Zetterman”, sa Modin i receptionen till den unga tjejen i vit skjorta och 80-talspermanent.
Han gick och satte sig i en av skinnfåtöljerna, hällde upp en kopp te och lutade sig tillbaka. Han behövde vila benen efter den kylslagna promenaden till hotellet. Han sträckte på vaderna och masserade dem lätt under bordet. Han fick ofta kramp där, speciellt efter långa promenader i nysnö. Ordet frustration hade han hört av någon zonterapeut. Du måste lätta på trycket, Modin, hade hon sagt. Vilket jävla tryck?
Kim Zetterman visade sig i trappan upp till baren. Hon såg nyvaken ut och var klädd som en modell ur en Gant-katalog. Marinblå långbyxor, vit bommullströja och snygga bruna skinnstövlar. Det matchade visserligen hotellet, eller det som hotellet ville se ut som, men det var ändå malplacerat ute i norra skärgården bland fiskare och bönder, speciellt under lågsäsong.
Hon gick lätt och fjädrande.
”Hej, Modin”, sa hon och satte sig mitt emot så att hon fick solstrålarna i ryggen.
Hennes blonda hår såg guldfärgat ut i motljuset. Hon var vackrare än han kom ihåg från The Rock. Verkade utsövd och hade en naturlig, ren skönhet, tyckte han. Lite Eva Braun-lik. Fascistisk skönhet skulle säkert någon säga. Men Modin gillade naturlig skönhet och hennes kropp var så där lagom utan att sticka ut, välproportionerlig rumpa, bröst, huvud, benlängd. Lagom helt enkelt, eller perfekt. Hon liknade verkligen Scarlett Johansson, vilket Kent E hållit med honom om när han tjatat om det i baren. Men med lite mindre plutig mun, inga kvisslor och något flackare kurvor.
”Hur är det?” sa han.
”Det är okej. Jag reder mig. Om det inte varit för alla poliser och säkerhetsvakter skulle det vara bättre. Han var en skit men han var min man. Jag vet inte om jag kommer att sakna honom. Men det känns tungt … med allting.”
Modin blev förvånad över Kims uppriktighet. Hon måste lita på mig. Det är uppenbart, tänkte Modin och smuttade lite på sitt te.
”Vill du ha?”
”Nej, det är bra”, sa Kim och drog handen genom håret.
Hon liksom flätade ihop det och försökte få det att ligga kvar i nacken. När hon lyfte armarna stramade den blå tröjan hårt över brösten och han kunde ana bröstvårtorna. Det drog till i skrevet fastän sex var det sista han ville tänka på just nu.
”Behöver du hjälp med något? Vadsomhelst. Säg till. Jag har massor med tid att lyssna.”
”Jag trodde du skulle leta rätt på Estonia”, sa Kim och log.
”Det kan vänta. Jag har hela livet på mig att finna henne, men du är här bara nu. Hur länge planerar du att stanna på ön?”
”Jag vet inte. Jag kanske blir kvar för alltid.” Hon skrattade högt med vidöppen mun och Modin la märke till hennes raka vita tandrad. Han kunde se in i hennes mun när hon kastade huvudet bakåt.
”Jag är ensam ägare till imperiet. Alldeles ensam. En liten ung blondin med all denna makt och rikedom. Jag kanske blir lurad, Modin. Av en solochvårare. Jag kan behöva en stark man vid min sida. Någon som skyddar mig mot allt ont.”
Hon skrattade igen och såg djupt och en aning för länge in i Modins ögon. Han blev generad, vände bort blicken mot receptionen och kände sig dum. Han kunde märka att makten redan påverkat henne. Hon visste vad som gällde. Hon hade övertaget.
”Du har rakat dig. Jag gillar när du är lite skäggig.” Hon strök lätt med fingrarna över hans kind. ”Det är mera du.”
Modin såg en av Säpokillarna stå och flörta med krullet i receptionen. Han hängde med armbågarna över disken och försökte få kontakt. Det är ensamt här ute på vintern, gissade Modin att han sa.
”När blir begravningen?”
”Så fort rättmedicin är klara och jag får ett godkännande från polisen. Begravningen blir här ute. Jonas föräldrar har bestämt det. Vi är skrivna här. Det här är vårt hem nu, eller mitt åtminstone.”
”Då blir det mycket folk och media. Har du funderat på det?”
”Det får andra ta hand om. Det finns anställda till det.”
”Vad händer med firman, offshore-företaget och fartyget?”
”Vet inte. Det kommer ut en kille i nästa vecka som ska hjälpa mig reda ut en del av Jonas känsligare affärer.”
”Affärerna med försvaret, menar du?”
”Det är möjligt. Jag är inte så insatt i det där. Han sa att det var mycket viktigt. För Sverige. Märklig kille. Loklinth heter han.”
Modin hajade till. Ett sting kändes i bröstet. Han hade velat glömma Loklinth men han dök upp hela tiden. Så fort något var på gång, så fanns han och SSI i bakgrunden. Han kände sig illamående.
”Vad vill han?” sa Modin med plötsligt förlorad geist.
”Han vill diskutera firmans framtida åtaganden. Han skulle ta med sig en konsult, sa han. Han ville hjälpa till.”
”Ja, just det”, sa Modin. ”Vi får väl se? Hör av dig till mig sedan. Jag kanske kan hjälpa dig. Jag känner åtminstone den ene herren, Chris Loklinth. Vi har haft affärer ihop. Du kan behöva ett bollplank eller bara någon att gråta ut hos. Det är en tuff jävel.”
Han försökte le. Inom sig kokade han av ilska. Jag ska ta den där Loklinth snart, tänkte han. En gång för alla.