Anton Modin tog sin väska, struntade i hissen och gick uppför trapporna till översta våningen.
Väggarna var av grå marmor, liksom trappan som var täckt av en tjock kungsblå matta som dämpade varje steg effektivt. På översta planet fanns två dörrar in till två olika sviter. Kim bodde i den vänstra, The Nobel Suite stod det på en mässingsskylt. Det var rum 702. Mitt emellan dörrarna i korridoren stod ett antikt bord med två stolar. På bordet stod en vit orkidé och på väggen såg han tre inramade tryck som troligen kostat mycket.
Tjusigt värre, tänkte Modin och då hade han ännu inte kommit in i rummet. Han ringde på och väntade. Bakom sig i korridorens ödslighet hörde han hur hissen trycktes ned av någon.
Kim Zetterman var klädd i jeans och vit polotröja. Hennes ögon var stora och klara och de väjde inte för hans blick. Hon verkade må bra. Hon hade växt som människa, hade mer utstrålning och en självsäkerhet som han inte lagt märke till förut eller om det var att hon var nykter och opåverkad av tragiska minnesbilder av sin lemlästade man. Hur som helst, hon var friare. Det syntes i hennes blick och på kroppsspråket. Hon hade hunnit ifatt sin ställning som en av Sveriges rikaste kvinnor. Hon var 27 år. Hon var någon och hon behövde inte slicka någons arsle för att behålla sin position. Tvärtom.
Han blev generad och kunde inte hindra det.
”Kom in”, sa hon och tog flera steg baklänges utan att släppa hans blick. ”Jag har beställt champagne på roomservice. Här, ta ett glas.”
Modin tog glaset och gick in i sviten. Han tog av sig skorna i en stor åttakantig hall med takfönster, gick in i salongen och satte sig i en av sofforna i vardagsrummet med utsikt mot slottet. Vid ena väggen stod ett skrivbord och i en mindre salong, som han kunde se in i då han sträckte på halsen, fanns sittplatser i form av en soffa och två fåtöljer. På parkettgolvet låg en tjock äkta matta. In i sovrummet kom man genom att öppna två skjutdörrar i salongen. Längre in i lägenheten skymtade ett badrum med ångbastu och jacuzzi mitt på golvet. Allt i sviten var i diskreta beiga eller bruna färgtoner med en klick vinrött i form av en kudde eller gardin. Det var trivsamt opersonligt och han insåg att hon inte var fäst vid det som man är om man själv släpat hem saker och ting. Hon kunde ta sin mobil och sitt plastkort och gå vilket ögonblick som helst. Hon var en fri kvinna.
”Jag vill att du stannar här över helgen.” Hon sa det på ett självklart sätt – som om det inte gick att ifrågasätta.
Modin flätade samman fingrarna på magen och såg sig omkring. Sedan drack han ur halva glaset. Det smakade gott.
”Du bor här i sviten med mig eller så bokar jag ett extrarum.”
Hon log och slängde håret bakåt, satte sig ned i den vinröda fåtöljen, bakåtlutad med benen brett isär och champagneglaset i handen.
Fortfarande sa han inget.
”Vad tror du? Vi kan få det jättemysigt, beställa upp mat eller så går vi ner på Mathias Dahlgren och äter något gott.” Hennes skarpa blick stannade länge i Modins ögon.
”Jag vet inte, jag kanske måste åka hem.” Han reste sig upp och gick fram till fönstret.
”Du har druckit”, sa hon. ”Du kan inte köra nu.”
”Vi får se”, sa Modin. Med blicken följde han en buss som passerade över Strömbron i maklig fart. Det hade börjat snöa ordentligt, trots kylan. Det var halt. Stora, torra snöflingor, iskristaller från den svarta himlen som dalade ned i strömmen bland svanarna.
Han kände att han trivdes i hennes sällskap. Hon verkade stark och avspänd, var sig själv, samtidigt olik vad han tidigare sett och det var avväpnande. Det får bli som det blir, tänkte han. Jag behövs ingenstans. Tanken blixtrade genom hans huvud. Jag är inte behövd någonstans just nu!
”Jag tycker att vi äter här på rummet och sedan får du berätta”, sa han och vände sig om. ”Vad tror du om stekt anka?”
”Till anka föredrar jag en annan klädsel, Modin. Beställ du. Jag kommer strax.”