De körde mot en gulröd himmel i sydväst. Det var kallt, rimfrost täckte växter och rostiga vägskyltar som for förbi längs vägkanten. Ängar, åkrar och några enstaka träd som landskapet mestadels bestod av var delvis snötäckta. De såg få bilar och de som rullade var en blandning av skrothögar och nya lyxåk. Modin styrde stadsjeepen västerut på väg åtta, huvudvägen ut från Tallinn.
”Vart är vi på väg, Modin, till världens ände?”
”Ja, i stort sett.”
Han skrattade samtidigt som han körde om en blekröd moped, styrd av en gammal tant i päls. Han såg i backspegeln att hon vinglade till men höll sig kvar på vägen.
”Den gamla sovjetiska marinbasen Paldiski”, sa han. ”Den ligger fyra mil sydväst om Tallinn. Det var omöjligt att få tillträde till området under det kalla kriget. När Sovjet byggde basen på sextiotalet, instruerade man ortsbefolkningen, som bestod av bönder och fiskare, att de fick två veckor på sig att lämna byn. Om de stannade kvar, skulle de bli kvar där för alltid. Byn skulle förseglas och användas för militära ändamål. Så pass viktigt var Paldiski-området för den sovjetiska militären. Området skulle isoleras och man planerade att bygga en hemlig ubåtshamn med bergrum. Dessutom uppfördes en viktig utbildningsenhet på området, Ubåtskrigsskolan. Där skulle de blivande befälen och ubåtsmaskinisterna övas i att driva och sköta en atomubåt med kärnreaktor.”
”Var det här alla miniubåtar fanns?”
”Ja, här och i Litauen. Den norra Östersjömarinen höll till i Paldiski och den södra fanns nere i Litauen-Kaliningrad-området. De officiella sovjetiska baserna var Kronstadt utanför S:t Petersburg och Baltijsk i Kaliningrad, men de baserna var kända av Nato och ombaseringar gjordes i beredskapssyfte. Bland annat hit till Paldiski. Det är inte långt härifrån till svenskt territorialvatten. Stockholms skärgård ligger där borta alldeles bakom horisonten.”
Modin pekade rakt ut mot ett mörkgrått hav som började skymta genom skogen. Ilsket dånande, vitt skummande och kallt som döden. Havet där det tredje världskriget för några år sedan stod för dörren.
De körde in på Paldiskiområdet genom glesa hussamlingar på båda sidor av vägen. De såg övergivna ut. Grå sönderfallna betongväggar med påkladdad graffiti och snuskiga ord. I alla fall såg han ordet ”fuck” på en husfasad. Det började mörkna och ett knappt märkbart fuktdis täckte landskapet. Modin fick känslan av att färdas i en dröm från det kalla kriget. Hit ut hade inte nybyggarna hunnit. Om de ens hade planer på att renovera det gamla, av radiakstrålning kontaminerade området. Här hade tiden stannat.
När de kom in i själva Paldiski passerade de en lång byggnad på höger sida. Den hade formen av en ubåt. Hundra meter lång och smal med en högre del mitt på: ubåtstornet.
Det måste vara ubåtsskolan, tänkte Modin.
Vid infarten till skolbyggnaden passerade de en mörk Volvo, förmodligen marinblå. Han tyckte att det satt någon i bilen.
”Det var här atomubåtsbesättningarna höll hus, Kim.”
”Jag trodde inte att det fanns atomubåtar i Östersjön.”
”Det fanns några Golf II-ubåtar på åttiotalet, men det här var den modernaste ubåtssimulatorn i den sovjetiska marinen. Det fanns två simulatorer på skolan. En äldre och en supermodern. I den modernare, byggd på åttiotalet, skolades Delta-ubåtsbesättningar men även Typhoon-besättningar. De två modernaste ryska ubåtstyperna som används än i dag.”
”Låter hemligt”, sa Kim och började se intresserad ut på allvar. Hon vred sig i bilsätet och försökte med ivrig blick fånga allt som de passerade.
”Det var hemligt och farligt”, sa Modin. ”Tänk på att det var nya, orutinerade besättningsmedlemmar som skulle tränas i att sköta en livsfarlig kärnreaktor. Den som tyst och nästan i en evighet kan driva fram en ubåt. Det kunde lätt hända en olycka.”
”Var hamnade reaktorerna, när ryssen lämnade Paldiski?”
”Bra fråga. Det är det vi ska försöka ta reda på, Kim. Den nya reaktorn var en av punkterna på min arbetsgivare SSI:s önskelista. Det var därför jag var här 1994.”
Modin slog ned blicken i vägbanan som om han sagt för mycket.
”Vad skulle man med den till?”
”Vi behövde den knappast, men Nato var väldigt intresserade. Deltareaktorn, nästan samma som satt i de supermoderna Typhoon-ubåtarna, var tyst. Så tyst att det inte gick att höra den ens med Sosus. Det var världens vid den tiden tystaste atomubåt. Nato ville hitta igenkänningssignaler, undersöka den och ta fingeravtrycken, som det heter. Ljudets fingeravtryck. Det är bara reaktorn som hörs på en modern ubåt, om ingen släpper en fis förstås.”
”Fick man fatt i den?” sa Kim.
”Vet ej, men jag tror det. Det är en av hemligheterna med Estonialasten.”