BASTUGATAN, SÖNDAG 17 JANUARI 2010
”Den elfte oktober (fjorton dagar efter olyckan) lämnar Sjöfartsverket över en rapport som bekräftar svårigheterna att få upp kropparna. (Statsminister) Ingvar Carlsson samlar Estoniagruppen omkring sig. Det är redan nu ganska klart att de döda aldrig kommer hem.”
(Eva Franchell; Väninnan, sid. 32)
Bill Bergman körde aggressivt och tutade på en idiot som somnat när det blev grönt i en vägkorsning.
Han hade under natten legat och funderat på vad Falkirk hade sagt och han var trött, ilsken och konfunderad.
Det var egendomligt att amerikanen antydde att Sverige hade mest att tjäna på att Estonias hemlighet, vad den nu var, skulle bevaras. Bergman trodde normalt inte på konspirationer, det var Modins område, men att ett hål kan ha sprängts under vattenlinjen och orsakat förlisningen var det många experter som misstänkte. Därför dykförbudet. Beslutet att inte släppa ned dykare på Estonia ens i forsknings- och undersökande syfte hade ingen logik annars. I alla fall inte ur hans perspektiv. Vad ville man dölja? Det fanns få vrak i världen, om ens något, som omgavs av ett totalt dykförbud. Han funderade på vad det kunde röra sig om. Och vad var det som US Navy ville ha från vraket? Någonting i lasten? Ett lik? Någon som var ombord men inte skulle ha varit det som på DC-3:an? Den nionde mannen på DC-3:an som var en amerikansk underrättelseofficer och som han och Modin lovat att aldrig avslöja. Killen som hoppade i fallskärm. En liten jävla amerikan som fått hela det svenska etablissemanget att ljuga i över sextio år! Han kom att tänka på Säpochefen som sa upp sig dagen efter fyndet av DC-3:an, men flera dagar innan det offentliggjordes. Han sa upp sig med omedelbar verkan på grund av personliga skäl. Han trodde förmodligen att allt skulle avslöjas i och med fyndet. Men ingenting hände. Loklinth och hans pojkar lyckades även denna gång mörklägga fyndet. Det byggdes ett museum av vraket, baserat på sextio års lögner. Det kunde bara hända i Sverige.
Han blev ledsen när han tänkte på de anhöriga som alltid kom i kläm. De hade kunnat bärga DC-3:an redan 1952, om det inte hade varit för amerikanen. De visste inte om han var ombord eller om han hunnit hoppa, därför mörklades allting för rikets säkerhet, för att skydda det hemliga samarbetet mellan Sverige och Nato. Hur många hade inte dött på grund av detta? Cats Falck, Carl Algernon, Paul Olofson, DC-3 besättningen och sannolikt minst ett tiotal till. Det är ett högt pris, tänkte han och blev irriterad. Omedvetet ökade han farten.
Han svängde av till vänster mot Muskö. Ön där den berömda ubåtsjakten 1982 gick av stapeln, i Hårsfjärden. Sverige släppte till sist ut en skadad ubåt genom minfältet vid Danziger Gatt mellan Nåttarö och Mällsten i Stockholms södra skärgård. Man visste officiellt ännu inte vilken nationalitet det var på den. Bergman gissade på en amerikansk ubåt, av Los Angeles-klass, samma sort som dykt upp i somras utanför Grisslehamn. Det var vad mörkläggningen handlade om: amerikanska ubåtar. Modin trodde på en sovjetisk Kiloubåt, men även han hade börjat vackla sedan förra sommaren.
Jag kan ge mig fan på att de patrullerar här regelbundet, tänkte Bergman.
Han körde in i tunneln som gick under Mysingen. Tunneln hade byggts av beredskapsskäl. Tanken var att fienden inte skulle kunna skära av den hemliga marina Musköbasen från fastlandet.
En smal, fuktig tunnel som sträckte sig djupt under havsbotten till ön. Han styrde uppför en lång backe som svängde en aning. Han kom upp på andra sidan fjärden och det knäppte i öronen.
Det hade börjat snöa, såg han. Vägbanan var täckt med kritvit pudersnö. Han tog vänster i vägskälet. Det var folktomt. Januari i skärgården kunde vara ödslig, nästan ångestframkallande, speciellt när det var mulet. Det var så mörkt och tyst här ute.
Han körde mot den södra sidan av ön och såg flera gånger i backspegeln för att försäkra sig om att inga bilar följde efter honom. Han tyckte att det varit en Saab som följt honom ända sedan Stockholm, men efter tunneln hade ingen bil synts till.
Efter en stund kom han fram till havet. Det låg öppet trots att det var tio minus och hade varit så i nästan en månad. Han såg vågor runt Muskös sydspets. Långt bortom horisonten låg Baltikum och längre ned Polen.
Han hade fått en bra vägbeskrivning av Jöran Järv, Modins dykkamrat från SSI. Han började förbereda sig för det svåra övertalningsförsöket som han misstänkte att han hade framför sig. Att få med Jöran Järv på det livsfarliga Estoniaprojektet.